Rökstenen, Östergötland. Teckning av Pehr Arvid Säve den 4 oktober 1862. Ur Riksantikvarieämbetets arkiv, ATA.Rökstenen avbildad av P. A. Säve den 4 oktober 1862. Kanske var det just denna teckning som han skickade till brodern Carl samma höst. (Ingen upphovsrätt)

Bröderna Säve och Rökstenen

Antal kommentarer: 2

Den 8 juni 1843 revs den gamla tiondeboden vid Röks kyrka och man tog fram den runsten som sedan medeltiden hade suttit inmurad i en av väggarna. Det upptäcktes då att samtliga av stenens sidor var täckta med runor, men trots detta lät man redan samma dag mura in den i kyrkan. Under den korta tid som Rökstenen låg fri hann dock prosten i Rök, Carl Hedmark, göra en teckning av stenens samtliga sidor, en avbildning som med tanke på omständigheterna är förbluffande korrekt.

Även om stenen nu åter var inmurad, visste man vad som fanns dolt i Rök och det höjdes röster för att stenen borde tas fram igen. Två bröder bördiga från Gotland kom här att spela en avgörande roll. Den ene var Carl Säve, som sedan 1859 innehade den första professuren i nordiska språk vid Uppsala universitet, den andra Pehr Arvid Säve, som 1861 hade utnämnts till antikvitetsintendent med ansvar för Västergötland, Östergötland och Gotland.

Carl Säve var tillsammans med professor George Stephens i Köpenhamn den som ivrigast propagerade för att stenen måste tas fram igen. Pehr Arvid Säve blev den som kom att utföra det praktiska arbetet. Han hade under sommaren 1862 ägnat sig åt att avbilda fornminnen i Östergötland och Västergötland och när han i början av september återvände till Stockholm, fick han av riksantikvarien en förfrågan om att resa tillbaka till Rök och befria stenen från murverket. Trots att han egentligen hade avslutat årets arbete åtog han sig uppdraget:

”Men först måste jag i egna oundvikliga angelägenheter skynda hem till Visby, hvarefter jag om en 8 dagar åter var i Stockholm och snart anträdde resan på kanalen till Motala och Rök, allt för att då på det noggrannaste utforska det gamla minnesmärket.”

Arbetet blev dock besvärligare än Pehr Arvid hade föreställt sig. Enligt prosten Hedmark skulle stenen ha satts in i muren på ett sätt så att den lätt kunde tas ut igen, men så visade sig inte vara fallet. I stället var den som Säve skriver i sin reseberättelse 1862 ”på det orubbligaste inknäppt mellan ofantliga gråstens-block af tornets grundstenar” och det blev ett både komplicerat och hårt arbete, inte minst med tanke på risken för att stenen skulle knäckas på mitten. Den är nämligen på sina ställen inte mer än 20 cm tjock. Allt gick dock som det var tänkt och i det sammandrag av reseberättelsen som trycktes i Antiqvarisk tidskrift för Sverige (1869) kunde Pehr Arvid meddela:

Oaktadt arbetsmanskapets ovana och redskapens bristfällighet, lyckades allt väl: på tredje dagen låg stenen på sin timmerbädd och runorna (omkring 760 stycken) aftecknades på det noggrannaste. Lördagsafton den 4 Oktober stod Rökstenen lyckligen rest i en rundel på kyrkogården, midt för kyrkans vestra hufvudport.

När Pehr Arvid hade återvänt till Visby var hans första åtgärd att sända en avskrift av stenen till riksantikvarien för vidare meddelande till professor Stephens i Köpenhamn. Samtidigt skickade han också en annan avskrift till brodern Carl i Uppsala, som han visste ”med det snaraste ville försöka en tolkning af den märkliga runstenens hela skriftinnehåll.”

I Carl Säves samling i Riksantikvarieämbetets arkiv, ATA, förvaras en hel del material om Rökstenen, där man kan följa hans arbete med inskriften. Här finns bland annat kopior av prosten Hedmarks avritningar, flera teckningar utförda av brodern Pehr Arvid, fotografier av stenen och avskrifter av andras tolkningsförslag. På en blyertsskiss av Pehr Arvid ser man på vilket sätt stenen låg inmurad i kyrkan innan den bröts ur muren 1862. Dessutom lär Carl Säve i Uppsala ha haft en avbildning av stenens samtliga sidor i full skala på linneväv, som han gärna visade för intresserade.

På flera lösa lappar i samlingen finns hans egna försök att komma åt innehållet i den gåtfulla inskriften, men sjukdom och andra åtaganden gjorde att det inte blev han som löste Rökstenens gåta. Den äran tillföll i stället norrmannen Sophus Bugge, som 1878 publicerade den första mer sammanhängande tolkningen av inskriften.

Ett bestående bidrag till förståelsen av Rökstenens text har dock Carl Säve lämnat. Det var nämligen han som först insåg att den som rest stenen hette Varinn, ett namn som annars mest är känt från den fornnordiska sagolitteraturen. På ett av arken i samlingen ser man hans egenhändiga noteringar av denna tolkning och hur han bland annat har sammanställt namnet med de mytiska ortnamnen Varinsfjǫrðr och Varinsey i eddadikten om Helge Hundingsbane.

Artikelförfattare: Magnus Källström, Kulturvårdsavdelningen. Runolog och forskare inom runforskningsområdet.

Dela sidan på

Kommentarer (2)

  1. Jag skulle gärna sett att de numera skadade partierna varit tydligare.
    Skicka en bättre bild . Tack
    /Tomas

  2. Ja, bilden blir av någon anledning lite otydlig i webbverktyget, vilket originalet inte är. Tyvärr ger P. A. Säves teckning inte mer av den skadade raden på baksidan än det som finns bevarat i dag. Av Hedmarks teckning framgår att skadorna uppkom redan när den bröts ur väggen i tiondeboden 1843.

    Hälsningar

    Magnus

Lämna en kommentar