Milstolpe från 1853 som idag saknar skydd som fornlämning. Björnlunda, Södermanland.Milstolpe från 1853 som idag saknar skydd som fornlämning. Björnlunda, Södermanland.Foto: Eva Skyllberg (CC BY)

Nya föreskrifter om fornlämningsförklaring och metallsökare

Antal kommentarer: 16

Den 1 juli 2016 träder nya föreskrifter och allmänna råd om fornlämningsförklaring och metallsökare (KRFS 2016:1) i kraft.

Fornlämningsförklaring

Genom kulturmiljölagens fornlämningsbegrepp, där fornlämningar endast utgörs av lämningar som tillkommit före 1850, har vissa yngre lämningar som tidigare varit skyddade i kulturminneslagen kommit att förlora sitt skydd som fornlämningar. Det gäller exempelvis vissa fartygslämningar, milstolpar och kolerakyrkogårdar. Det finns också andra yngre lämningar som inte tidigare var skyddade men som har höga kulturhistoriska värden och där det finns en önskan om ett långsiktigt bevarande, det kan gälla exempelvis vissa industrilämningar och militära lämningar. Länsstyrelsen kan enligt 2 kap. 1 a § KML besluta om en fornlämningsförklaring för en lämning som kan antas ha tillkommit eller, i fråga om fartygslämning, förlist 1850 eller senare. För att kunna fornlämningsförklaras behöver lämningen bedömas ha ett högt kulturhistoriskt värde. Riksantikvarieämbetes föreskrifter och allmänna råd om fornlämningsförklaring tydliggör processen för fornlämningsförklaring.

Metallsökare

Före den 1 januari 2014 fanns i Sverige ett generellt förbud mot att använda eller medföra metallsökare. Dispens från förbudet kunde medges av länsstyrelsen. Från och med 2014 har kulturmiljölagen inget generellt förbud, men metallsökare kan endast användas om tillstånd erhålls genom beslut av länsstyrelsen (2 kap. 18-20 §§ KML). Kravet på tillstånd för metallsökare syftar till att motverka och förebygga plundring av fornlämningar med hjälp av metallsökare. Reglerna innebär att en enskild måste ha tillstånd, oavsett i vilket syfte användandet ska ske. Det framgår dessutom av lagtexten att en enskild inte kan få tillstånd till att använda metallsökare i syfte att leta efter fornfynd. Vid tillståndsprövningen ska fornlämningssituationen vara avgörande, dvs. tillstånd bör inte lämnas i eller vid en fornlämning eller på en plats där okända kända fornlämningar eller fornfynd kan förväntas. Riksantikvarieämbetets föreskrifter och allmänna råd om metallsökare reglerar vilka uppgifter som ansökan om användning av metallsökare och länsstyrelsens beslut om tillstånd ska innehålla.

Riksantikvarieämbetets föreskrifter om fornlämningsförklaring och metallsökare är publicerade i Kulturrådets författningssamling (KRFS 2016:1).

Dela sidan på

Kommentarer (16)

  1. Det är sorgligt att Riksantikvarieämbetet fortsatt anser att det är jättefarligt om en metalldetektorist hittar ett fornfynd som denne rapporterar.
    Plundrare söker inga tillstånd! De ”flyger under radar’n”!
    Traktorer som plöjer, skogsavverkning, markförsurning och gödningsmedel förstör/bryter ner fornfynd och fornminnen med Riksantikvarieämbetets goda minne.
    Varför denna ”häxjakt” på metallsökarhobbyn? Det är helt obegripligt!
    Om tio-tjugo år kommer samma människor som driver detta vansinne att låtsas att de var för en liberalisering och samarbete mellan arkeologi och metallsökarhobby (likt den danska modellen) hela tiden…egentligen…när vinden vänder.

    1. Genom lagändringen från och med januari 2014 har Riksantikvarieämbetet rätt att utfärda föreskrifter för kulturmiljölagens 2 kapitel som handlar om fornlämningar. Där ingår bestämmelser om användning av metallsökare. Syftet med föreskrifterna och de allmänna råden är att ge tydlighet och underlätta för länsstyrelsen i sin handläggning, vilket ger förutsättningar för en ensad tillämpning av kulturmiljölagen i landet. Föreskrifter och allmänna råd utgår från lagens paragrafer och kan förtydliga och beskriva hur lagen ska tillämpas. Däremot kan de inte ändra eller lägga till något som inte är förenligt med lagens bestämmelser./Eva

    2. Att verka som att RAÄ ”hukar” under lagen är en smula förmätet för min smak då RAÄ utredde inför lagen.
      När skall det bli ett slut på dimridåer, lögner och annan galenskap?

  2. Hur blev det så här galet? Detta är en forskningsmässig katastrof. Sverige blir ett U-land inom exempelvis järnåldersforskningen jämfört med länder som Danmark och Norge. Vem är ansvarig för denna dårskap? Knappast våra politiker, vilka är helt okunniga inom detta område.

  3. Det skulle vara intressant om RAÄ kunde anordna ett organiserat öppet möte med föredragshållare från båda läger. Jag tycker att det finns ett mycket stort behov av att mötas och diskutera dessa frågor. Gärna att man filmade mötet så att det kunde användas i studiesyfte och för att kunna informera kommande beslutsfattande.

    1. Hej Mattias

      Tack för ditt förslag. Vi tar med oss förslaget när vi ser över behov av kommande informationsinsatser.
      /Eva

  4. Det gjordes ett bra försök för något år sedan på universitetet i Göteborg. Värd var Professor Kristian Kristiansen. På plats var även chefen för Danamrks myntkabinett. Den onda sidan skickade någon form av konsult efter att deras huvudkämpe anmält sig sjuk samma dag. Det räcker med att läsa en rapport som beskriver hur fornfynd bryts ner i ploglagren för att den vetenskapliga debatten skall vara klar. Den som representerade den svenska modellen i debatten framstod som en förvirrad och svårtydd individ varför jag inte nämner namnet här.

  5. Här har vi sammanställt några förtydligande frågor och svar angående förändringarna som träder i kraft den 1 juli 2016:
    http://www.raa.se/om-riksantikvarieambetet/fragor-svar/metallsokare/nya-foreskrifter-1-juli-2016/

  6. Sammanställningen misstämmer med de nya riktlinjerna!
    Det står i riktlinjerna att: ”samtycke från fastighetsägaren om ändamålet inte omfattas av allemansrätten.”
    I sammanfattningen står det att samtycke från markägaren måste finnas om metalldetektoristen önskar ”gräva” upp ett föremål.
    Definiera ”gräva”! I metallsökningssammanhang handlar det i regel om att välta upp liten tuva som sedan läggs tillbaka på sin plats utan att det syns att man varit där…och det går rimligtvis under Allemansrätten.
    Eller skall även ex.vis scouter som gräver liten latrin-grop eller hundägare med grävande hundar avkrävas markägarens tillstånd? För att inte tala om allt okynnesgrävande som barn gör sig skyldiga till på våra badstränder och annorstädes…
    Detta kan bli hur galet som helst men KAN också hanteras med pragmatiskt förnuft av våra Länsstyrelser.
    Kulturmiljölagen och tankarna kring det allomfattande begreppet ”gräva” ger oss, enligt min mening, fortsatt en situation där allt är en ”bedömningssport” då ”gräva” kan vara allt ifrån att köra med grävskopa till att peta upp ett föremål med digger-kniven samt att det med tillräckligt stor fantasi KAN finnas fornfynd precis överallt.
    Man tar sig för pannan…

  7. Om jag går och bara plockar det som ligger på markytan, då behöver jag egentligen inte markägarens tillstånd, eftersom jag inte gräver, right?

    1. För det som omfattas av allemansrätten behöver man inte markägarens tillstånd.Att röra sig eller vistas hänsynsfullt på annans mark omfattas av allemansrätten förutsatt att man undviker markägarens hemfridszon och inte gräver i marken. Så om du undviker markägarens hemfridszon, i övrigt är hänsynsfull och inte gräver i marken är det korrekt att inget markägartillstånd behövs.

  8. Jag jobbar i skogen och markbereder. Jag brukar hitta kolbottnar, husgrunder & annat gammalt. Men har slutat anmäla fynden pga. Jag gillar inte det kontrollbehov staten har. Dock så förstör jag aldrig det jag hittar. Dom som kommer efter ser att jag lämnat ett område och får anmäla det efter egen vilja. Om jag kastar bort tex. En skiftnyckel i skogen så är det nedskräpning, men hittar jag en kniv från 1700 talet och plockar upp den så är det stöld. Det var kanske ett grovt exempel, men jag tror ni förstår tanken.

  9. Läste och begrundade detta en stund.

    Min första fundering är: Varför ett skriftligt tillstånd av markägaren?
    Förut var det på heder och samvete, vilket jag ej vet om det fungerat dåligt eller bra. Jag tror det fungerade relativt väl.
    Dock ska vi ha i åtanke att någon endast ansöker om *användning av metallsökare*. Detta har jag fått förklarat av länsstyrelsen.
    Vilket gör ett skriftligt tillstånd av markägaren överflödigt i ansökan.

    I min mening även moraliskt tveksamt, då det tycks ha bifogats endast för att komplicera förfarandet för den som vill vara laglydig.

    Dessutom är jag tveksam till en annan sak. Det framgår att man ska vara restriktiv om risken för okända fornfynd är hög. Tycks rimligt om det finns närliggande fornlämningar. Är det dock långt ifrån fornlämningar, borde inte upptäckten av en ny fornlämning vara gynnsam? Ja visst, ett eller ett par föremål må ha förlorat sin kontext. Troligt är dock att hen som är ute med metallsökaren åtminstone har GPS och en del information blir bevarad. (GPS finns numera i vart och varannan telefon idag)

    All vetenskap i min mening försöker lägga ett pussel – vare sig det handlar om en orts historia eller en enstaka ruin. Om nu ett par pusselbitar saknas bör man troligen ännu kunna få fram en gångbar bild. Möjligt är även att det nya pusslet gynnsamt kan placeras i det större – exempelvis regionens pussel.

  10. Det är fantastiskt vilka resonemang man för på myndighetsnivå. Att man överhuvudtaget behöver söka tillstånd för metalldetektering, bara för att man kan göra sig skyldig till en kriminell handling genom att söka upp och behålla eller förstöra fornlämningar,… är lite som att kräva in tillstånd för att gå till banken,… för jag kan ju råka råna den när jag ändå är där!
    RAÄ är tyvärr inte de enda som kriminaliserar hobbyverksamheter, nu senast blev jag förbjuden att flyga med min quadracopter för att jag KAN råka ta bilder med den som KAN vara kränkande för enskilda personer,…..!!

    En annan sak som jag funderar över är, att om man nu har så mycket att göra på RAÄ att man där vill införa en avgift på 700:- per begränsat geografiskt område i metallsökaransökningen,… kan man då inte släppa på tillståndskravet för de områden där man en gång har givit någon tillstånd,.. t ex på badstränder??
    För jag menar,.. har någon detektorist fått tillstånd på ett givet område, borde väl alla få det som söker under samma promisser?

    Sverige i ett nötskal!

  11. Varför ett skriftligt tillstånd av markägaren? Ju för att utan markägarens tillstånd behöver inte RAÄ utreda ditt ärende.
    Antalet minskar.
    Mindre jobb och administration.
    Jag har mött markägare som sa ”tänk om du hittar nånting och jag får inte använda min mark!”, en annan sa att han redan lovat tillgång till hans mark till nån annan person med samma intresse och därför är svaret NEJ.
    Jag skulle då söka efter en borttappad ring med pers.värde och det visste han. (Det var därför jag frågade om man måste ha tillstånd om man inte gräver).
    Så då kan han kyssa mig en viss plats, med all hänsyn.

  12. Måste bara säga det offentligt: Lite ros för Ewa Thorstensson, Västra Götaland! Hade önskat att folket som behandlar ansöknigarna i t.ex. Sörmland var like imötekommande/förståelsefulla. TACK

Lämna en kommentar