Utdrag ur lagrådsremissen – museidialogen

På den här sidan har vi samlat utdrag ur lagrådsremissen. Den finns att läsa i sin helhet på regeringens webbplats, men här har vi klippt ut de partier som handlar om museer och museisektorn.

Innehållsförteckning

 

Lagrådsremissens huvudsakliga innehåll

I lagrådsremissen lämnar regeringen förslag till museilag och förslag till ändringar i kulturmiljölagen (1988:950). I lagrådsremissen beskrivs regeringens kulturarvspolitiska prioriteringar och kulturarvsområdets framväxt som eget politikområde behandlas. I särskilda avsnitt redovisas bedömningar kring bl.a. internationella frågor, museisektorns struktur, samlingar och kulturföremål, kulturmiljöpolitik och det kyrkliga kulturarvet, statens förvaltning av kulturhistoriskt värdefulla fastigheter samt digitalisering, arkiv och bibliotek.

Den föreslagna museilagen innehåller bestämmelser om det allmänna museiväsendet. Lagen utgår från att det övergripande ändamålet för museerna i det allmänna museiväsendet är att bidra till samhället och dess utveckling genom att främja kunskap, kulturupplevelser och fri åsiktsbildning. Allmänna utgångspunkter för museernas arbete med samlingsförvaltning, kunskapsuppbyggnad och publik verksamhet anges i lagen. Lagen innehåller en särskild bestämmelse om museernas självständiga ställning i förhållande till den politiska beslutsnivån.

Regelverket för utförsel av kulturföremål moderniseras och förenklas genom ändringar i kulturmiljölagen och en följdändring i lagen om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen. Ändringar i kulturmiljölagen föreslås även när det gäller regleringen av kyrkliga kulturminnen och s.k. fyndfördelning.

Museilagen och ändringarna i kulturmiljölagen föreslås träda i kraft den 1 juli 2017.


 

2.1 Förslag till museilag

Härigenom föreskrivs följande.

Tillämpningsområde

1 § I denna lag finns bestämmelser om det allmänna museiväsendet. Med det allmänna museiväsendet avses

  1. statliga museer,
  2. regionala museer,
  3. kommunala museer, och
  4. andra museer i vars styrelse eller motsvarande ledningsorgan mer än hälften av antalet ledamöter är utsedda av stat, kommun eller landsting.

2 § Med ett museum avses i denna lag en institution som är öppen för allmänheten och som förvärvar, bevarar, undersöker, förmedlar och ställer ut materiella och immateriella vittnesbörd om människan och människans omvärld.

Ändamål

3 § Museerna ska utifrån sina ämnesområden bidra till samhället och dess utveckling genom att främja kunskap, kulturupplevelser och fri åsiktsbildning.

Ansvarsfördelning

4 § Med museihuvudmän avses i denna lag staten, kommunerna och landstingen. Det som sägs om huvudmän gäller även den som utsett mer än hälften av antalet ledamöter i ett sådant museum som avses i 1 § 4.

5 § Huvudmännen ska säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.

Publik verksamhet

6 § Utställningar och annan publik verksamhet vid museerna ska vara kunskapsbaserade och präglas av allsidighet och öppenhet.

7 § Utställningar och annan publik verksamhet vid museerna ska vara tillgängliga för alla och anpassas till användarnas olika förutsättningar.

Kunskapsuppbyggnad

8 § Museerna ska bidra till forskning och annan kunskapsuppbyggnad, bland annat genom att upprätthålla hög kompetens inom sina ämnesområden.

Samlingsförvaltning

9 § Museerna ska aktivt förvalta sina samlingar för att nå verksamhetens mål.

10 § Regeringen får meddela föreskrifter om att de statliga museerna får överlåta föremål i sina samlingar genom gåva till andra museer inom det allmänna museiväsendet. Regeringen får även meddela föreskrifter om förfoganden över sådana föremål i de statliga museernas samlingar som har ett begränsat kulturhistoriskt värde.

Samverkan och spridning i hela landet

11 § Museerna och museihuvudmännen ska samverka i syfte att ge alla tillgång till museernas samlade resurser, bland annat genom att ställa föremål ur de egna samlingarna till varandras förfogande.

12 § Bestämmelsen i 2 kap. 1 § kommunallagen (1991:900) om anknytning till kommunens område eller dess medlemmar hindrar inte att kommunala museer avgiftsfritt ställer föremål ur sina samlingar till förfogande för ett museum i det allmänna museiväsendet som är beläget utanför kommungränsen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2017.


 

7 Självständiga och angelägna museer

I det följande beskrivs en förnyad och mer principiellt inriktad museipolitik. Utgångspunkten är att museerna som fria kunskapsinstitutioner har en central roll att spela i samhällslivet. I linje med regeringens övergripande prioriteringar syftar åtgärderna till att skapa bättre förutsättningar för museerna att bygga upp kunskap om, gestalta och kommunicera det gemensamma kulturarvet på sätt som är angelägna för alla. Avsikten är att stärka museerna som offentliga arenor för upplevelser och fördjupade samtal om angelägna frågor (avsnitt 7.1). För att skapa ett stabilt ramverk för fortsatt utveckling i denna riktning föreslås i det följande att det införs en särskild museilag (7.2). Vidare föreslås en ändring i regelverket om s.k. fyndfördelat arkeologiskt material (7.3).

7.1 Museipolitik för fria kunskapsinstitutioner

Som framhålls i museiutredningen (SOU 2015:89, s. 254 ff.) har de offentliga museerna över tid varit föremål för många olika förväntningar. Vissa frågor har återkommande problematiserats, t.ex. bristande samverkan inom sektorn. Utvecklingen under senare år har i många fall lett till en bredare tolkning av museernas uppgifter, där förmedling och relationen till publiken satts tydligare i centrum än tidigare, samtidigt som vården av samlingar och den aktiva kunskapsuppbyggnaden fortsätter vara lika viktiga som tidigare. De höga förväntningarna på museerna visar på en medvetenhet om museernas inneboende potential att bidra positivt på flera områden och att de är en kraft att räkna med i samhället.

I linje med regeringens prioritering om ett kulturarv som är angeläget för alla är det centralt att utvecklingen kan fortsätta mot öppnare institutioner, som också har förutsättningar att driva på samhällsutvecklingen utifrån sina ansvarsområden. För att detta ska kunna ske är det museernas ställning som kunskapsinstitutioner som måste stärkas och vidareutvecklas. Ingen tjänar på att det grundläggande kunskapsuppdraget ställs åt sidan. Snarare är det för att museerna som institutioner har visat sig ha en förmåga att förmedla komplex kunskap på ett både tillgängligt och fördjupande sätt som de har blivit framgångsrika i det moderna samhället.

De offentliga museerna är allas museer

Alla ska känna att det kulturarv som museerna förvaltar tillhör dem. För att alla ska få tillgång till det gemensamma kulturarvet har regeringen bl.a. återinfört fri entré på vissa statliga museer. I detta syfte har anslaget till de centrala museerna tillförts 80 miljoner kronor årligen fr.o.m. 2016. Avsikten är att så många som möjligt ska kunna ta del av det gemensamt finansierade kulturarvet och få tillgång till kunskap och upplevelser.

Fri entré-reformen är en viktig del i att utveckla en museipolitik som betonar att de offentliga museerna är allas museer. Alla ska kunna hitta 90 något som är angeläget och alla ska kunna känna ett ägarskap för det gemensamt förvaltade kulturarv som finns vid museerna. För att nå detta mål är ett viktigt första steg att sänka trösklarna till institutionerna, men museerna måste också fortsätta att utveckla själva verksamheten. Det enda sättet att verkligen bli angelägen är att skapa högkvalitativ verksamhet som kan bygga broar till det förflutna, presentera relevanta perspektiv och skänka nya upplevelser och insikter.

Självständiga museer för angelägna samtal

Våra gemensamma museer har en särskild potential att förmedla angelägen kunskap till breda grupper i samhället. Genom sin stora räckvidd har museerna också en särskild potential att realisera många av kulturarvets värden och bidra till olika historiebruk.

Museerna fungerar som arenor för samtal där olika perspektiv på det förflutna och samtiden kan mötas. Som publika arenor har museerna också kommit att bli ifrågasatta av politiska krafter som t.ex. vill bestämma hur historien ska skildras. Politisk styrning av hur museerna skildrar historien eller vilken konst som ska visas är dock något som med kraft måste motverkas. Museernas självständiga ställning som fria kunskapsinstitutioner är avgörande för att de på ett effektivt sätt ska kunna bidra till att vidga och fördjupa det offentliga samtalet (jfr avsnitt 5.4). I stället för att, som ofta under tidigare epoker, manifestera olika maktanspråk måste ett samtida museum kunna granska, kritisera och utmana den som har makten för dagen. Detta gäller oavsett om inriktningen är kulturhistorisk eller om det handlar om ett konstmuseum inriktat på det nyskapande.

För att museerna ska få förutsättningar att, utifrån sin kompetens och inriktning, fortsätta att utveckla verksamheterna i önskvärd riktning, bedömer regeringen att museisektorn behöver tydligare och mer långsiktiga ramar att verka inom. I detta syfte föreslås i det följande en särskild museilag (se nedan 7.2). Syftet är bl.a. att slå fast att museerna i det allmänna museiväsendet i viktiga delar av sin verksamhet måste stå fria från politiska avgöranden samt att reglera hur museerna ska samverka nationellt. Stabila ramar kan ge institutionerna en större säkerhet om vilket mandat de har från det allmänna och därmed mod och kraft att utveckla sin verksamhet och aktivt bidra till samhällsdebatten.

7.2 En museilag införs

Regeringens förslag: En museilag införs.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna är positiva till att en museilag införs eller har inte några invändningar mot det. Ekonomistyrningsverket ställer sig positivt till en lag som syftar till bättre samverkan. Riksförbundet Sveriges museer och Svenska ICOM ställer sig positiva till en lag och framför bl.a. att det kan stärka museiprofessionen och museernas oberoende ställning som kunskapsinstitutioner.

Flera landsting och kommuner, och i princip alla kommunala museer som yttrat sig, stödjer utredningens förslag. Sveriges kommuner och landsting avstyrker emellertid förslaget med hänvisning bl.a. till att en lag inte står i överensstämmelse med proportionalitetsprincipen i 14 kap. 3 § regeringsformen. Några statliga museimyndigheter ifrågasätter behovet av en lag och bl.a. Statskontoret ifrågasätter lagens verkningsgrad eftersom den bl.a. inte innehåller några sanktionsmöjligheter. Bland annat Statens kulturråd och Södermanlands läns landsting avstyrker förslaget och förespråkar i stället att nationella mål införs för museipolitiken.

Skälen för regeringens förslag

Som beskrivits ovan (avsnitt 7.1) representerar landets museer stora möjligheter. De erbjuder värdefulla upplevelser av konst och kultur och de kan i sin verksamhet effektivt bidra till att ge perspektiv på viktiga samhällsutmaningar. För att dessa värden ska kunna realiseras behövs en kunskapsorienterad, frimodig och kreativ museisektor. Museerna har tidigare ibland blivit styrda i enskildheter och med utgångspunkt i den rådande tidsandan. I dagens polariserade samhällsklimat har detta lett till en befogad oro för att politiska avvägningar framöver i än högre grad ska komma att läggas till grund för verksamheternas innehåll och vilka perspektiv som ska vara rådande.

För att motverka denna utveckling är det viktigt att befästa museernas självständiga ställning och att tydligare lyfta fram att de ska vara fria kunskapsinstitutioner med uppdrag att vidga och fördjupa det offentliga samtalet. Det är också viktigt att tydligare markera att museiprofessionerna både har mandat och ansvar för att utveckla verksamheterna. Denna inriktning ligger i linje med regeringens förvaltningspolitik generellt och behovet av att utveckla en tillitsbaserad styrning med förtroende för professionernas verksamhetsnära kunskap och erfarenhet. Den politiska styrningen behöver bli tydligare beträffande de principiella utgångspunkterna för museernas verksamhet, men samtidigt behövs en mer långsiktig och övergripande inriktning. Detaljstyrning bör undvikas och museerna bör, av både praktiska och principiella skäl, stå fria från försök att från politiskt håll styra innehållet i t.ex. den publika verksamheten.

Bland annat mot denna bakgrund finns det behov av att införa en särskild museilag. I en sådan lag kan ett gemensamt ramverk för de allmänna museerna utformas där museernas mest grundläggande uppgifter regleras och där det samtidigt slås fast att avgörande frågor i den konkreta verksamheten bör hanteras av professionen själv. En lag innebär inte att riskerna för att museerna används i ideologiska syften, eller för att torgföra en politiserad historiesyn, helt försvinner. Regeringen bedömer dock att riskerna på detta sätt kan minskas. I de fall kontroverser om den politiska styrningen ändå uppstår är en särskild lagreglering av centrala uppgifter av stort värde då den tydliggör vilka hänsyn som ska vägas mot varandra. Att en lag på kulturområdet kan fylla detta syfte har inte minst visats av hur den nya bibliotekslagen (2013:801) kommit att användas.

Till skillnad från bl.a. Statens kulturråd och Södermanlands läns landsting bedömer regeringen att en museilag ger ökad tydlighet jämfört med nationella museipolitiska mål. En lagreglering av museernas centrala uppgifter innebär ett stabilare och mer långsiktigt regelverk som inte lätt kan ändras. Just detta är önskvärt när det handlar om att etablera ett generellt ramverk för institutioner som i hög grad ska vara självständiga och våga utmana och ta risker i sin verksamhet. Ett exempel på en sådan gemensam principiell fråga som bör regleras på ett stabilt och långsiktigt vis är att museernas uppdrag innefattar ett reflekterande och kritiskt förhållningssätt till sitt verksamhetsområde samt öppenhet för olika berättelser och perspektiv. Flera av de föreslagna bestämmelserna gäller även kommuner och landsting. Det handlar bl.a. om undantag från den s.k. lokaliseringsprincipen i kommunallagen. En sådan reglering kan regeringen inte inom ramen för sin kompetens besluta utan det kräver reglering i lag.

Det krävs även lagstiftning för att lösa vissa frågor av mer teknisk art, t.ex. för att tydliggöra vad som gäller för myndighetsmuseernas samlingsförvaltning och för att möjliggöra för dessa museer att överlåta statlig egendom till andra museer som gåva. Det bör tydliggöras att utgångspunkten här är att det är de anställda vid museerna som har mandatet att förvalta de gemensamt ägda samlingarna. Viss utökad rådighet över samlingarna behövs för att detta ska kunna ske, men framför allt behövs större tydlighet än i dag kring att detta ansvar faktiskt åligger professionen.

Förhållandet till kommuner och landsting

I 14 kap. 3 § regeringsformen anges att en inskränkning i den kommunala självstyrelsen inte bör gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till de ändamål som föranlett den. En lagstiftning som ställer upp krav för en kommunal verksamhet minskar generellt sett kommunernas möjligheter att själva göra prioriteringar i sin verksamhet.

Förslaget om att införa en bestämmelse om att huvudmän ska säkerställa att museerna har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll påverkar kommunernas och landstingens möjlighet att bestämma över sin verksamhet. Avsikten med bestämmelsen är att säkerställa att de delar av verksamheten som bör stå fria från ideologisk påverkan också får göra det. Syftet är bl.a. att förhindra att kommunala beslutsfattare bestämmer om frågor som t.ex. vilken typ av utställning som får visas eller vilken historiesyn som ska prägla verksamheten. Bestämmelsen avser inte museernas grundläggande uppdrag, dvs. vilket ämnesområde museet ska verka inom och inte heller den ekonomiska, organisatoriska eller administrativa förvaltningen. Kommunerna beslutar även fortsatt i vilken utsträckning de ska bedriva museiverksamhet. Den inskränkning i det kommunala självstyret som bestämmelsen innebär bedöms som godtagbar mot bakgrund av syftet med bestämmelsen. Det är viktigt att museerna kritiskt kan granska samhället och lyfta fram kunskap som är av betydelse.

Även andra bestämmelser i lagen påverkar kommunernas självstyre i viss mån. Bestämmelserna är dock genomgående formulerade som uppmaningar att beakta vissa förhållningssätt i verksamheten och åtföljs 93 inte av särskilda sanktionsmöjligheter. Bestämmelsen om att kommunerna avgiftsfritt ska kunna låna ut föremål ur sina samlingar till museer som är belägna utanför kommungränsen innebär att det görs ett undantag från den så kallade lokaliseringsprincipen i 2 kap. 1 § kommunallagen (1991:900). Enligt lokaliseringsprincipen saknar kommunerna befogenhet att ägna sig åt angelägenheter som inte har anknytning till kommunens område eller medlemmar.

Den föreslagna bestämmelsen syftar till att ge kommunerna befogenhet att utan anknytning till kommunens område eller till dess medlemmar avgiftsfritt ställa föremål till förfogande för museer utanför kommunens område. Den föreslagna lagen får sammantaget anses innebära begränsade effekter för det kommunala självstyret eller, som i fallet med lokaliseringsprincipen (12 §), tvärtom ge utökade möjligheter för självständiga kommunala beslut. Mot denna bakgrund bedömer regeringen att den inskränkning i kommunernas självstyre som lagförslaget innebär måste anses godtagbar. De föreslagna bestämmelserna främjar viktiga allmänintressen och bedöms motivera den inskränkning av kommunernas och landstingens självbestämmanderätt som blir följden av införandet. Regeringen anser inte, som Sveriges kommuner och landsting, att lagen står i strid med den s.k. proportionalitetsprincipen i 14 kap. 3 § regeringsformen.

Möjlighet att klaga

Några remissinstanser, bl.a. Statskontoret, har påpekat att den föreslagna lagen inte innehåller några sanktionsmöjligheter och har av det skälet ifrågasatt dess verkningsgrad. I förslaget saknas anvisningar för överklagande. Lagen är dock utformad som en ramlag med övergripande principer och riktlinjer för det allmänna museiväsendet. Lagen ställer upp skyldigheter för det allmänna att uppfylla vissa krav i sin museiverksamhet. Lagen är däremot inte utformad så att den ger den enskilde möjlighet att kräva en rättighet av ett visst slag.

En enskild har enligt 10 kap. 8 § kommunallagen (1991:900) möjlighet att begära laglighetsprövning av ett beslut som en kommun eller ett landsting har tagit, exempelvis beträffande dess museiverksamhet. För det fall det beslut som fattats inte har tillkommit i laga ordning, hänför sig till något som inte är en angelägenhet för kommunen eller landstinget, det organ som fattat beslutet har överskridit sina befogenheter eller beslutet strider mot lag eller annan författning ska beslutet upphävas. Kommunala beslut som innebär att museiverksamheten styrs på ett sådant sätt att lagens krav inte uppfylls kan alltså angripas på detta sätt.

Regeringens uppfattning är mot denna bakgrund att det inte finns skäl att föreslå en reglering i museilagen som ger den enskilde möjlighet att få en prövning av frågan om en museihuvudman uppfyller sina skyldigheter enligt lagen.

7.2.1 Lagens tillämpningsområde

Regeringens förslag: Lagen ska omfatta det allmänna museiväsendet. Det allmänna museiväsendet består av statliga museer, regionala museer, kommunala museer och museer i vars styrelse eller motsvarande ledningsorgan mer än hälften av antalet ledamöter är utsedda av det allmänna.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens men med en delvis annan formulering.

Remissinstanserna: En stor majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inget att invända mot förslaget. DIK-förbundet, Motorhistoriska Riksförbundet och Riksförbundet Sveriges museer framhåller att det är rimligt att ideella museer och sådana som endast delvis finansieras med offentliga medel inte omfattas av lagen.

Bland annat Livrustkammaren och Skoklosters slott med Stiftelsen Hallwylska museet, Svenska ICOM och Region Östergötland påpekar att den av utredningen valda definitionen av övrigt offentligt styrda museer medför att exempelvis Tekniska museet och vissa andra institutioner inte skulle komma att omfattas. Tekniska museet anser att utgångspunkten för lagen bör vara vilken verksamhet som bedrivs snarare än huvudmannaskapet och finansieringen. Stockholms kommun föreslår att ett museum ska räknas till det allmänna museiväsendet om det är offentligt styrt eller har mer än 50 procent offentlig finansiering.

Skälen för regeringens förslag

Museerna utgör centrala kunskapsinstitutioner i vårt samhälle som i hög utsträckning finansieras och drivs av det allmänna. Alla offentligt styrda museer har vissa gemensamma förpliktelser och utgångspunkter. De delar bl.a. förutsättningen att de verkar inom ramen för uppdrag som, direkt eller indirekt, är politiskt beslutade. De kan också alla betraktas som del av ett gemensamt museiväsende. Ur ett medborgarperspektiv är det t.ex. mindre viktigt vilken institution som förvaltar gemensamt ägda samlingar. Medborgarna kan ställa legitima krav på sådant som samverkan för resurseffektivitet och tillgänglighet.

Lagen bör, i likhet med vad utredningen föreslagit, bl.a. av dessa skäl omfatta de museer som ingår i det allmänna museiväsendet, dvs. de museer som har en tillhörighet till det allmänna (stat, kommun och landsting). Det allmänna museiväsendet omfattar statliga museer, regionala museer och kommunala museer. Dessa museer bedrivs av stat, kommun eller landsting, som även har ett bestämmande inflytande över verksamheten. Även i de museer i vars styrelse eller motsvarande ledningsorgan mer än hälften av antalet ledamöter är utsedda av stat, kommun eller landsting, har det allmänna ett sådant inflytande att dessa museer bör omfattas av det allmänna museiväsendet.

Lagen bör däremot inte omfatta sådana verksamheter som är att betrakta som fristående från det allmänna, t.ex. kommersiella eller ideella museiverksamheter. Som flera remissinstanser, bl.a. DIK-förbundet och Riksförbundet Sveriges museer, framhåller är det en rimlig utgångspunkt att museer som drivs fristående från det allmänna inte omfattas av lagen. Dessa museer måste ha frihet att själva välja såväl målsättningar för, som arbetsmetoder i, verksamheten.

Avgränsning mot fristående aktörer och mindre museer

Det kan diskuteras huruvida lagen borde gälla för alla museer som till övervägande del är finansierade med offentliga medel. Det kan tyckas rimligt att det allmänna, oavsett driftsform eller hur ledningen utses, kan ställa krav på verksamheten om den finansieras på det sättet.

Att, som t.ex. Stockholms kommun föreslår, låta lagen omfatta alla museer som till mer än 50 procent finansieras av det allmänna skulle få till följd att lagen skulle komma att omfatta en stor mängd aktörer som inte bör omfattas. Museisektorn består av många små verksamheter, som åtminstone periodvis får huvuddelen av sina intäkter från det allmänna. Förutom att dessa verksamheter ofta är små, och därför inte kan förväntas kunna uppfylla de krav som ställs i lagen, skulle en reglering som tar sin utgångspunkt i finansieringen få andra oönskade konsekvenser. Framför allt skulle en enskild institution, beroende på mottagna verksamhetsbidrag, omväxlande kunna falla under en tillämpning av bestämmelserna. Vidare skulle en sådan reglering kunna ge incitament att antingen öka eller minska andelen offentlig finansiering. Det bör således inte räcka med att ta emot bidrag från det allmänna för att omfattas av den föreslagna regleringen, utan det måste enligt regeringens mening finnas en mer varaktig relation av bestämmande inflytande från det allmännas sida för att ett museum ska omfattas av de krav på verksamheten som lagen ställer upp.

Det allmänna museiväsendet bör mot denna bakgrund avgränsas till att omfatta institutioner vars verksamheter kan anses vara offentligt styrda. Det innebär att det i huvudsak är verksamheter av en viss storlek som kommer att omfattas av lagen. Förslaget utesluter i och med detta mindre museiverksamheter som är att betrakta som en del av den ideella sektorn.

7.2.2 Vad som avses med ett museum i lagen

Regeringens förslag: Med museum avses i lagen en institution som är öppen för allmänheten och som förvärvar, bevarar, undersöker, förmedlar och ställer ut materiella och immateriella vittnesbörd om människan och människans omvärld.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen har föreslagit att ett museum i lagens mening ska förstås som en institution som bedriver utställningsverksamhet som är öppen för allmänheten och som har avlönad personal.

Remissinstanserna: Många remissinstanser, bl.a. Statens historiska museer, Moderna museet, Naturhistoriska riksmuseet och Riksutställningar, avstyrker utredningens förslag och menar att ett museum bör beskrivas på det sätt som International Council of Museum (ICOM) gör i sina etiska regler. Framför allt påpekas att arbete med samlingar är helt centralt i museiverksamhet. Bland annat Länsstyrelsen Gävleborg lyfter 96 fram den museidefinition som föreslogs av museiutredningen på 1990- talet.

Skälen för regeringens förslag

Lagens avgränsning av vad som avses med ett museum kan komma att få inflytande över hur begreppet museum förstås i samhället i stort. Bland annat mot denna bakgrund bör beskrivningen vara heltäckande och utgå från de uppfattningar som är gängse i museisektorn. Ett sätt att göra det är att, i linje med vad många av remissinstanserna föreslagit, använda delar av ICOM:s definition av museum. Det är den definitionen som i dag används i museisektorn och den ligger även till grund för andra beskrivningar av museiverksamhet i internationella sammanhang, t.ex. hos Unesco. ICOM beskriver ett museum som en permanent institution utan vinstintresse som tjänar samhället och dess utveckling, som är öppen för allmänheten, som förvärvar, bevarar, undersöker, förmedlar och ställer ut – i studiesyfte, för utbildning och förnöjelse – materiella och immateriella vittnesbörd om människan och hennes omvärld. I ICOM:s definition ingår alltså både beskrivande delar och sådana som snarare rör museernas ändamål. De delar som är relevanta här är de som beskriver museernas faktiska verksamhet. Museernas ändamål regleras på annat håll i lagen (se nedan 7.2.3).

Med museum bör i lagens mening avses en institution som är öppen för allmänheten, som förvärvar, bevarar, undersöker, förmedlar och ställer ut. Institutionen kan utgöra en självständig organisation eller vara en del av en större organisation som även har andra uppgifter. Beskrivningen av ett museum utgår från samlingarnas centrala roll i museiarbetet och att museer på olika vägar förvärvar objekt som sedan bevaras för samtid och eftervärld. Det kunskapssökande som inryms i all museiverksamhet beskrivs med uttrycket undersöker. Det ska dock inte uppfattas som något krav på forskning eller andra mer avancerade former av kunskapsuppbyggnad som återfinns vid större museer. Vidare slår definitionen fast att ett museums verksamhet innefattar förmedling till en publik, bl.a. genom bruk av utställningsmediet.

Den föreslagna bestämmelsen har utformats på ett sådant sätt att samtliga angivna förutsättningar behöver vara uppfyllda för att en institution ska betraktas som ett museum. Med andra ord krävs det någon form av öppen, publik verksamhet som innefattar förmedling. Det krävs också ett arbete med samlingar av något slag som bl.a. förvärvas och bevaras. Själva samlingsområdet beskrivs dock i allmänna termer i den föreslagna bestämmelsen som alla – både materiella och immateriella – vittnesbörd om människan och människans omvärld. Ett skäl att utgå från denna formulering är just att den är generell och inte förutsätter någon avgränsning i tid eller rum. Museernas verksamhetsområden kan vara av olika slag, konst-, natur- eller kulturhistoria, och de objekt de hanterar kan vara av kulturarvskaraktär eller helt samtida. Ett museum kan också förvärva och bevara immateriella vittnesbörd och behöver inte ha fysiska föremål i sina samlingar.

Bestämmelsens utformning innebär att institutioner som arbetar med renodlad utställningsverksamhet inte kommer att omfattas av lagen. Regeringen vill dock framhålla att det, som utredningen påpekat, finns viktiga paralleller mellan museiverksamhet och annan utställningsverksamhet, t.ex. vid konsthallar och gallerier. När sådan verksamhet drivs av det allmänna är det t.ex. mycket viktigt att dess självständighet respekteras på samma sätt som museernas (jfr avsnitt 7.2.5). I flera fall är det just konstutställningar som kommit att kritiseras på ideologiska grunder i beslutande församlingar på kommunal nivå. Även i dessa fall är det avgörande att försök att på politisk grund styra verksamhetens innehåll och olika inskränkningar av konstens frihet kan undvikas.

7.2.3 Museernas ändamål

Regeringens förslag: Museerna i det allmänna museiväsendet ska utifrån sina ämnesområden bidra till samhället och dess utveckling genom att främja kunskap, kulturupplevelser och fri åsiktsbildning.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen har föreslagit att museerna ska bidra till det demokratiska samhällets utveckling genom publik verksamhet, kunskapsuppbyggnad och en aktiv förvaltning av sina samlingar.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna är positiva till ändamålsbestämmelsen även om flera vill komplettera den på olika sätt. Konstnärernas Riksorganisation och KLYS vill komplettera bestämmelsen med ett tillägg om människors kulturella välfärd. Bland annat Örebro läns museum efterlyser ett förtydligande om hur museerna ska bidra till ändamålet och föreslår att en jämförelse görs med ändamålsbestämmelsen i bibliotekslagen. Kungliga Vetenskapsakademin och Stockholms kommun påpekar att museerna i första hand arbetar med att utveckla sina respektive ämnesområden och att det indirekt kan bidra till det demokratiska samhället.

Skälen för regeringens förslag

Museernas uppdrag är enligt den internationella museiorganisationen ICOM att bidra till samhället och dess utveckling genom att förvärva, bevara, undersöka, förmedla och ställa ut materiella och immateriella vittnesbörd om människan och hennes omvärld. Samma formulering används i Unescos rekommendation om museer och samlingar. Museerna erbjuder människor kunskap om konst och kulturarv och förmedlar upplevelser med utgångspunkt i utställningsmediets möjligheter. Museerna ska, enligt ICOM, vara fria röster som på vetenskaplig och konstnärlig grund bidrar till kunskap, reflektion och egen kreativitet. Museerna ska forska, producera lärande, förmedla upplevelser, förvalta och använda sina samlingar aktivt och samverka med sina intressenter. Därigenom kan de vidga horisonterna i tid och rum, bidra till ökad förståelse mellan människor och fördjupa kännedomen om betingelserna för dagens samhälle.

Museernas övergripande ändamål bör anges i en inledande bestämmelse i lagen. Av bestämmelsen bör framgå att museerna inom det allmänna museiväsendet ska bidra till samhället och dess utveckling genom att främja kunskap, kulturupplevelser och fri åsiktsbildning. Ordalydelsen bör knyta nära an till museernas syfte så som det uttrycks av ICOM, dvs. att museerna tjänar samhället och dess utveckling.

Att museerna ska bidra till samhället och dess utveckling anger verksamhetens övergripande syfte i enlighet med hur det uttrycks av ICOM. Museiverksamheterna tjänar samhället i stort och har ett ansvar inför det samhälle inom vilket de har sitt ursprung. Museerna förmedlar kunskap och upplevelser av stor betydelse för människor. På så vis skapas förutsättningar för allas deltagande i samhällslivet och för viktiga samtal om gemensamma angelägenheter. Museerna bidrar genom att främja en sådan utveckling också till att demokratin fördjupas. Att målsättningen är samhällets utveckling ska dock inte ses som att det är skiljt från värden som i första hand berör enskilda. Samhällets utveckling i generell mening kan även sägas innefatta att den enskildes kulturella välfärd främjas. Något tillägg i linje med vad bl.a. KLYS föreslår är mot denna bakgrund inte nödvändigt.

Medel för att nå det övergripande ändamålet

Museernas huvudsakliga verksamhetsområden utgörs av publik verksamhet, kunskapsuppbyggnad och samlingsförvaltning. Verksamhetsområdena – som museiutredningen föreslagit ska anges i ändamålsbestämmelsen – sammanfattar väl hur museerna arbetar men säger däremot inte något om de faktiska effekterna för enskilda och i samhällslivet genom vilka ändamålet kan nås. Det är dessa effekter av institutionernas arbete som är av vikt att ange i en bestämmelse av detta slag.

Mot denna bakgrund föreslår regeringen att det i bestämmelsen uttrycks att museerna i det allmänna museiväsendet utifrån sina ämnesområden ska bidra till samhället och dess utveckling genom att främja kunskap, kulturupplevelser och fri åsiktsbildning. Att museerna ska främja kunskap innebär att de utifrån sina specifika resurser, i form av samlingar de förvaltar, egen kunskapsuppbyggnad och förmedlingsmöjligheter, ska bidra till kunskap i samhället i stort. Museerna har en central roll att fylla för olika former av enskild bildningsverksamhet samt för offentlig utbildning och studier på alla nivåer. Det är viktigt att museerna kan utveckla sin kunskapsförmedlande roll och locka till sig så många användare som möjligt. Interaktion med det samhälle som i en vidare mening är uppdragsgivare utgör en väsentlig del av museets bildande roll.

Att museerna ska främja kulturupplevelser är en ytterligare dimension av det grundläggande uppdraget. Människor vänder sig inte enbart till museerna i sökande efter kunskap i snäv bemärkelse, utan många gånger också för att ta del av upplevelser av estetisk eller annan kulturell art. Att museerna även kan tillhandhålla t.ex. konstnärliga uttryck och skönhetsupplevelser fristående från andra intressen är av centralt värde och ett viktigt medel för museerna att bidra till samhällets utveckling.

Mot bakgrund av den fria åsiktsbildningens betydelse för samhällets utveckling bör även det anges som något som museerna ska främja. Att museerna ska främja fri åsiktsbildning understryker betydelsen av att de understödjer ett fritt meningsutbyte i verksamheten. Bestämmelsen innebär att museernas verksamhet ska präglas av tolerans och öppenhet för 99 olika perspektiv och att den ska stå fri från censur och andra hindrande åtgärder.

Museerna bidrar till ändamålet utifrån sina ämnesområden

Som Kungliga Vetenskapsakademin och Stockholms kommun påpekar är det också viktigt att precisera att museerna i första hand kan bidra till det övergripande ändamålet genom att utvecklas inom sina respektive ämnesområden. Formuleringen uttrycker att museerna med sina särskilda medel kan främja samhällets utveckling, men den innebär inte att museerna ska syssla med något annat än sina, i relevanta styrdokument angivna, ämnesområden. Avsikten är att uttrycka att museerna kan bidra till en önskvärd samhällsutveckling just genom sin kärnverksamhet. För att tydliggöra detta föreslås bestämmelsen utformas så att museerna utifrån sina ämnesområden ska verka för det övergripande ändamålet.

7.2.4 Ansvarsfördelning

Regeringens förslag: Med museihuvudmän i lagen avses staten, kommunerna och landstingen. Det som sägs om huvudmän i lagen ska gälla stat, kommun och landsting även i de fall dessa utsett mer än hälften av antalet ledamöter i styrelsen eller motsvarande ledningsorgan i andra än statliga, regionala och kommunala museer.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen har inte lämnat förslag om att det som sägs om huvudmän även ska gälla stat, kommun och landsting i de fall dessa utsett mer än hälften av antalet ledamöter i styrelsen eller motsvarande ledningsorgan.

Remissinstanserna: Få remissinstanser har kommenterat förslaget i denna del. Länsmuseernas samarbetsråd anser att det bör utvecklas vad en huvudman är och framhåller att för de flesta länsmuseer som är stiftelser är huvudmannen stiftarna, inte styrelsen.

Skälen för regeringens förslag

Museer drivs i många olika organisatoriska former. Statliga museer drivs i myndighetsform eller i stiftelseform. De kan även bedrivas inom myndigheter med huvudsakligen andra uppgifter än att bedriva museiverksamhet, t.ex. museer inom universitet och högskolor. Kommunala museer drivs i form av eller som en del av en förvaltning, direkt under en kommunal nämnd, eller som ett bolag, en stiftelse eller en förening. Regionala museer drivs huvudsakligen i stiftelseform. I statliga och kommunala museer är stat respektive kommun huvudman. I regionala museer är det en kommun eller ett landsting. Ett huvudmannaskap kan även vara delat, t.ex. mellan en kommun och ett landsting. I lagen bör det anges att huvudmän inom det allmänna museiväsendet avser staten, kommunerna och landstingen.

Lagen omfattar även andra museer i vars styrelse eller motsvarande ledningsorgan mer än hälften av antalet ledamöter är utsedda av stat, kommun eller landsting. För att undvika oklarheter kring huvudmannaskapet i dessa fall bör det anges i bestämmelsen att vad som sägs om huvudmän i lagen gäller stat, kommun eller landsting även i dessa fall. 100 På så sätt klargörs att motsvarande ansvar åvilar stat, kommun eller landsting även för dessa museer.

7.2.5 Museernas självständiga ställning

Regeringens förslag: Huvudmännen ska säkerställa att museerna har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Enligt utredningens förslag ska en huvudman för ett museum inom det allmänna museiväsendet inte få vidta åtgärder som syftar till att inskränka museets fria förmedling av kunskap och upplevelser.

Remissinstanserna: En stor majoritet av remissinstanserna stödjer tanken på att lagstifta om museernas självständighet i förhållande till den politiska beslutsnivån. Bland annat Statens museer för världskultur, Dalarnas museum, Uppsala läns landsting, Umeå kommun och Växjö kommun instämmer i förslaget. Lunds universitet och Eskilstuna kommun anser att förslaget bör kompletteras så att det även omfattar kunskapsuppbyggnad och samlingsförvaltning.

Flera remissinstanser framför invändningar mot hur bestämmelsen utformats. Sveriges kommuner och landsting och Södermanlands läns landsting är kritiska till förslaget och anför bl.a. att det vore märkligt med en lag som är styrande för huvudmannens utformning av driften av verksamheten, när huvudmannen självständigt kan bestämma om verksamheten ska finnas eller inte. Stockholms stad och Malmö kommun menar att ansatsen i grunden är bra men framhåller att kommunala museer också kan vara en del av den lokala förvaltningen vilket behöver beaktas i lagförslaget.

Skälen för regeringens förslag

För att övergripande målsättningar om kunskap och fri åsiktsbildning ska kunna nås måste museiinstitutionerna i viktiga avseenden vara fristående från den politiska beslutsnivån. För att kunskap ska kunna nås inom museernas ämnesområden krävs möjlighet att pröva och kritiskt granska olika idéer. En fri åsiktsbildning kräver öppenhet även för det som kan anses kontroversiellt. Det är en viktig utgångspunkt att de allmänna museerna inte påverkas av hindrande åtgärder som av ideologiska eller andra skäl syftar till att inskränka verksamhetens innehåll eller styr vilka specifika perspektiv och tolkningsmodeller som ska användas. Museerna bör utan hinder kritiskt kunna granska samhället och lyfta fram kunskap av betydelse. Det bör t.ex. inte vara en uppgift för statliga eller kommunala beslutsfattare att bestämma vilken konst som får visas på ett konstmuseum eller vilken historiesyn som ska prägla verksamheten vid ett kulturhistoriskt museum.

Regeringen anser att detta bör komma till uttryck i lagen. Bestämmelsen bör utformas så att huvudmannen ska säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll och bör ta sikte på beslut som fattas inom ramen för museernas traditionella verksamhetsgrenar. Det är viktigt att markera att verksamheten ska stå fri från en viss typ av styrning inom både förvaltningen av samlingar, kunskapsuppbyggnaden och den publika verksamheten, vilket bl.a. Lunds universitet framhåller. Med innehållet i verksamheten avses t.ex. beslut om vilka föremål som ska samlas in, vilka konstverk eller andra föremål som ska visas i en utställning och vilka frågeställningar som ska behandlas inom ramen för forskning och annan kunskapsuppbyggnad. Vidare avses vilka vetenskapliga eller konstnärliga perspektiv och tolkningar som kommer till uttryck i verksamheten.

Den föreslagna bestämmelsen tar inte sikte på institutionernas grundläggande uppdrag, dvs. vilket ämnesområde museet i fråga ska ha till uppgift att verka inom. Bestämmelsen avser inte heller den ekonomiska, organisatoriska eller administrativa förvaltningen. Inriktningen på verksamheten i denna del måste huvudmannen ha rätt att besluta om. Som Stockholms stad och Malmö kommun påpekar har många museer, inte minst kommunala, viktiga myndighets- och förvaltningsuppgifter och måste i dessa delar kunna styras på samma sätt som andra myndigheter.

När det gäller de statliga museimyndigheterna lyder dessa under regeringen enligt 12 kap. 1 § regeringsformen. Den föreslagna bestämmelsen är inte avsedd att påverka regeringens styrning i den del det avser styrning av myndigheterna i ekonomiskt eller administrativt hänseende, utan avser enbart beslut om verksamhetens innehåll i den avgränsade mening som angetts ovan. Bestämmelsen avser inte heller att påverka en kommuns möjlighet att bestämma om ett museum ska bedrivas eller inte. Som Sveriges kommuner och landsting och Södermanlands läns landsting konstaterar, är frågan om en kommun eller ett landsting ska driva ett museum eller inte en del av den kommunala självstyrelsen och ett utflöde ur den allmänna kommunala kompetensen enligt 2 kap. 1 § kommunallagen. En utförligare bedömning av den föreslagna bestämmelsens påverkan på den kommunala kompetensen finns i avsnitt 7.2.

Det är ett ansvar för varje huvudman att säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll. Det innebär främst att huvudmannen ska avstå från att fatta beslut som innebär innehållslig styrning i den bemärkelse som beskrivits ovan.

7.2.6 Kunskapsbaserad och tillgänglig publik verksamhet

Regeringens förslag: Utställningar och annan publik verksamhet vid museerna i det allmänna museiväsendet ska vara kunskapsbaserad och präglas av allsidighet och öppenhet. Utställningar och annan publik verksamhet vid museerna ska vara tillgänglig för alla och anpassas till användarnas olika förutsättningar.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen har föreslagit att utställningar och annan publik verksamhet vid museerna i det allmänna museiväsendet ska präglas av allsidighet, öppenhet och kvalitet.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna är i huvudsak positiva till förslaget. Till exempel Statens maritima museer framhåller att det är bra att den utåtriktade verksamheten ges en bred definition genom benämningen publik verksamhet. Några remissinstanser lyfter fram att 102 målsättningar som t.ex. kvalitet är lika viktiga för andra delar av museernas verksamhet. Kungliga Vetenskapsakademien påpekar att det är viktigt att framhålla kopplingarna mellan den publika verksamheten och andra delar av museiverksamheten. Statens historiska museer menar att utredningens målsättningar bättre kan uttryckas genom formuleringen att den publika verksamheten ska vara kunskapsbaserad och öppen för olika perspektiv. Arbetets museum framhåller att det är viktigt att museerna själva ges utrymme att precisera hur de angivna målsättningarna för den publika verksamheten ska tolkas och omsättas i praktisk verksamhet.

Remissinstanserna är överlag positiva till bestämmelsen om att den publika verksamheten ska vara tillgänglig för alla och anpassad till användarnas olika förutsättningar. Bland annat Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, Svenska ICOM och Malmö kommun instämmer i förslaget. FUB För barn, unga och vuxna med utvecklingsstöring vill understryka vikten av kommunikativ tillgänglighet. Många remissinstanser, bl.a. Riksutställningar, framhåller dock att ekonomiska och praktiska förutsättningar för ökad tillgänglighet måste beaktas.

Skälen för regeringens förslag

Museernas kärnverksamhet kan sammanfattas i de tre begreppen publik verksamhet, kunskapsuppbyggnad och samlingsförvaltning. När det gäller publik verksamhet är det, som flera remissinstanser påpekar, viktigt att understryka att denna i dag kan se ut på många olika sätt även om utställningsmediet fortsatt står i centrum för museernas verksamhet och unika erbjudande. Avgränsningen till utställningar och annan publik verksamhet är därför lämplig för att sammanfatta den utåtriktade verksamhet som i dag bedrivs vid museerna. I sammanhanget är det, som bl.a. Kungliga Vetenskapsakademien påpekar, dock viktigt att framhålla kopplingarna mellan den publika verksamheten och andra delar av museiverksamheten. Det är just dynamiken mellan publik verksamhet, kunskapsuppbyggnad och samlingsförvaltning som utmärker museet som institution.

Kunskapsbaserad verksamhet och öppenhet för olika perspektiv

Det är viktigt att den publika verksamheten – oavsett om den tar sig uttryck i utställningar eller på annat sätt – är väl utförd och bidrar till en positiv och lärorik upplevelse för användarna. Verksamheten måste vara så attraktivt utformad att den kan konkurrera med andra upplevelser i dagens omfattande medielandskap. Att verksamheten upplevs som öppen för olika perspektiv är viktigt för museiinstitutionernas legitimitet i en samhällssituation som utmärks av ökande konflikter. Att verksamheten är av hög kvalitet är viktigt för relationen till publiken, men också ur uppdragsgivares och finansiärers perspektiv.

Regeringen anser därför, i likhet med utredningen, att det bör införas en särskild bestämmelse som uttrycker dessa målsättningar. En strävan efter kvalitativ verksamhet, vilket anges i utredningens förslag till bestämmelse, är dock en självklar aspekt av all museiverksamhet och behöver inte regleras särskilt i museilagen. Att de allmänna museerna ska förhålla sig aktivt till kvalitetsaspekter i sin verksamhet framgår också i flera fall av andra regelverk, för de statliga museerna t.ex. av bestämmelserna i myndighetsförordningen (2007:515) om att verksamheten ska bedrivas effektivt och fortlöpande utvecklas. I linje med den synpunkt som Statens historiska museer lämnat anser regeringen att bestämmelsen bör utformas som att den publika verksamheten ska vara kunskapsbaserad. Detta sammanfattar tydligt hur en verksamhet av hög kvalitet kan uppnås. All utåtriktad verksamhet vid museerna ska ta sitt avstamp i sakkunskap. Det handlar dels om kunskap inom museets eget ämnesområde, dels om kunskap inom t.ex. förmedling och pedagogik.

Den publika verksamheten ska präglas av allsidighet och öppenhet. Allsidighet uttrycker ett krav på att verksamheten ska vara öppen för olika vetenskapliga tolkningar och perspektiv. Men också att andra synsätt som finns i samhället ska beaktas i den mån det är förenligt med ett kunskapsbaserat arbete. Att ett krav på allsidighet införs är inte tänkt att sätta hinder i vägen för genomförande av nischade verksamhetsinslag. Det bör lyftas fram att allsidighet i verksamheten också kan uppnås genom att museet vid olika tillfällen prövar eller presenterar olika, men i sig tydligt avgränsade perspektiv. Det centrala är att den publika verksamheten över tid och i sin helhet inte ska upplevas som ensidigt inriktad.

Att verksamheten ska präglas av öppenhet uttrycker att det är önskvärt att allmänheten ges förutsättningar att kunna bilda sig en egen uppfattning om museernas verksamhet och på olika sätt ges möjlighet att medverka. För att kunna bedöma och kritisera verksamhetens allsidighet är det viktigt att den präglas av öppenhet. Ett av museernas viktigaste kapital är allmänhetens förtroende och det är viktigt att förvalta det genom att vara transparent i verksamheten. Genom att för allmänheten redovisa källor, museets skäl för olika urval och alternativa teorier, kan museet också hjälpa besökare och andra intressenter att göra sina egna bedömningar och bilda sig en uppfattning i olika frågor. Genom öppenhet i den publika verksamheten kan enskildas engagemang för kulturarvet tas tillvara och förutsättningar ges för medskapande.

Som bl.a. Arbetets museum framhåller är det viktigt att museerna själva ges utrymme att precisera hur de angivna målsättningarna för den publika verksamheten ska tolkas och omsättas i praktisk verksamhet. Hur sådana aspekter som allsidighet och öppenhet konkret ska förstås och utvärderas är beroende av situation och sammanhang. Vad som är att bedöma som kunskapsbaserad verksamhet varierar i viss mån mellan olika typer av museer. Det viktiga är att i museilagen uttrycka att det är ett centralt uppdrag att löpande beakta dessa perspektiv i verksamheten och att föra diskussioner om hur de bäst kan realiseras.

Publik verksamhet för alla

Museernas verksamheter ska utgå från olika människors rätt att ta del av kulturarvet och att utifrån sina intressen utforska museernas verksamhet och samlingar. För att understryka vikten av att museerna kontinuerligt säkerställer att den publika verksamheten är tillgänglig för alla anser regeringen att en bestämmelse om användarperspektiv bör föras in i museilagen. Liksom museiutredningen föreslår regeringen att bestämmelsen ska ange att den publika verksamheten ska vara anpassad till användarnas förutsättningar.

Den föreslagna bestämmelsen understryker att museerna kontinuerligt bör säkerställa att de verkligen är öppna för allas deltagande och att de bör anpassa sitt tilltal till olika gruppers förutsättningar och behov. Saken rör alla olika publikgrupper. Vilka faktiska åtgärder som vidtas för att nå målet måste vara upp till museerna att besluta. Bestämmelsen är generellt utformad och omfattar därmed även åtgärder för personer med funktionsnedsättning. Bristande tillgänglighet är en form av diskriminering enligt diskrimineringslagen (2008:567). Förbudet mot bristande tillgänglighet syftar till att skapa en möjlighet för personer med funktionsnedsättning att delta i samhällslivet på likvärdiga villkor som andra utan hinder i form av bristande tillgänglighet (prop. 2013/14:198 s. 59). Det innebär att skäliga åtgärder ska vidtas så att enskilda med funktionsnedsättning kan få tillgång till bl.a. museer, teatrar och andra kulturella institutioner. Den föreslagna bestämmelsen innebär att även andra sätt att anpassa verksamheten än vad som följer av diskrimineringslagstiftningen ska användas för att tillgodose specifika behov.

7.2.7 Kunskapsuppbyggnad och hög kompetens

Regeringens förslag: Museerna ska bidra till forskning och annan kunskapsuppbyggnad, bland annat genom att upprätthålla hög kompetens inom sina ämnesområden.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen har föreslagit en delvis annan utformning av bestämmelsen.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna är positiva till eller har inget att invända mot förslaget. Flera remissinstanser, bl.a. Statens kulturråd och Uppsala kommun, tar upp att det finns stora skillnader inom museisektorn när det gäller praktiska förutsättningar för att bedriva kunskapsuppbyggnad, kompetensutveckling och forskning. Dalarnas fornminnes- och hembygdsförbund påpekar att det är viktigt att museerna även kan bidra till kunskapsuppbyggnad inom civilsamhället. Bland annat Malmö kommun och DIK-förbundet framhåller att museerna behöver hög kompetens även utanför sina specifika ämnesområden.

Skälen för regeringens förslag

Museernas kärnverksamhet sammanfattas i publik verksamhet, kunskapsuppbyggnad och samlingsförvaltning. När det gäller kunskapsuppbyggnad kan det konstateras att det både kan förstås som en egen verksamhetsgren inom museiverksamheten och som en förutsättning för all verksamhet inom museet. I den senare meningen handlar det om att upprätthålla nödvändig kompetens för att utföra ett kvalitativt arbete. Båda dessa aspekter bör finnas med i museilagen.

Bidra till forskning och annan kunskapsuppbyggnad

Museerna i det allmänna museiväsendet spelar en viktig roll för tillkomsten av ny kunskap i samhället, inom såväl humanistiska och samhällsvetenskapliga som naturvetenskapliga områden. Det gäller särskilt sådan kunskap som är beroende av den infrastruktur som museernas samlingar utgör. Många museer har t.ex. forskare anställda, och flera bedriver regelrätt forskningsverksamhet. I många fall samverkar museiinstitutionerna kring detta även med andra, som universitet och högskolor, vetenskapligt inriktade förlag och externa forskningsfinansiärer. Just nära relationer till högskolan är avgörande för kunskapsuppbyggnad och utveckling av museiverksamheten i stort.

I vissa fall är den kunskapsuppbyggnad som museerna bidrar till att betrakta som vetenskaplig grundforskning. I andra fall är den kunskap som uppkommer mer verksamhetsnära. Oavsett kunskapens art är det viktigt att museerna kan bidra utifrån sina särskilda förutsättningar och med utgångspunkt i de samlingar de förvaltar. Som flera remissinstanser, bl.a. Statens kulturråd och Uppsala kommun, framhåller skiljer sig förutsättningarna kraftigt åt mellan stora och små institutioner och även beroende på vilken inriktning museet har. Mot denna bakgrund vill regeringen särskilt framhålla att förslaget innebär att museerna ska kunna bidra till forskning och kunskapsuppbyggnad, inte att de nödvändigtvis ska utföra uppgifterna på egen hand. Det kan alltså både handla om att främja och tillhandahålla förutsättningar för sådan verksamhet, och om att själv utföra eller organisera verksamheten. Även om det är önskvärt och rimligt att många statliga museer har disputerade forskare anställda och nära kontakter med högskolan, kan inte ett sådant krav anges i en lag som ska gälla för hela det allmänna museiväsendet. Som Dalarnas fornminnes- och hembygdsförbund påpekar kan det för ett litet museum snarare handla om att främja en annan sorts kunskapsuppbyggnad, t.ex. inom civilsamhället lokalt.

Det är inte lämpligt att, som utredningen föreslår, ange i bestämmelsen att uppgiften är att bidra till forskning och annan kunskapsuppbyggnad inom respektive ämnesområde. Som bl.a. Malmö kommun och DIKförbundet påpekar kan det på ett onödigt sätt snäva in bestämmelsen. Det kan vara nog så viktigt att ett museum bidrar till kunskapsuppbyggnad utanför den egna institutionens ämnesområde och det finns inget skäl att prioritera kunskap inom ett visst område i detta sammanhang.

Museerna ska ha hög kompetens inom sina ämnesområden

Museirelaterad forskning och utbildning bedrivs i dag inom ett stort antal områden i högskolan och kan inte på samma sätt som under 1900-talet bara knytas till traditionella museiämnen som arkeologi, etnologi och konstvetenskap. Inom den naturhistoriska museisektorn är forskningen alltjämt nära anknuten till de traditionella forskningsdisciplinerna, t.ex. systematik, även om samlingarna alltmer har fått betydelse även för andra discipliner som miljö- och klimatforskning. En utveckling mot större ämnesmässig bredd och professionell mångfald stärker museerna som kunskapsinstitutioner och är nödvändig i ljuset av de frågor som museerna arbetar med i dagens samhälle.

Mot bakgrund av hur viktig kompetensförsörjningen är bör det lyftas fram i bestämmelsen att de allmänna museerna ska upprätthålla en hög kompetens inom sina ämnesområden. På så sätt tydliggörs att personalens utbildning och kunskap är grunden för museernas verksamhet generellt och vikten av löpande kompetensutveckling. Några remissinstanser, bl.a. Malmö kommun och DIK-förbundet, påpekar att hög kompetens också utanför det egna ämnesområdet, och särskilt beställarkompetens, är centralt för museer som verkar på en modern och rörlig arbetsmarknad. Regeringen delar denna bedömning men menar samtidigt att det inte är lämpligt att i lag peka ut annat än de kulturpolitiska kärnuppgifterna för museerna i det allmänna museiväsendet.

Det är centralt att museerna i det allmänna museiväsendet, som kunskapsinstitutioner, har förutsättningar att följa relevant forskning samt tillämpa olika teoretiska perspektiv och tolkningsmodeller på verksamheten generellt. Vidare behöver de kunna förhålla sig kritiskt till förgivettagna idéer samt ha förmåga att lyfta fram förbisedd kunskap och relevanta perspektiv. På så sätt kan de bidra till det övergripande målet om allsidighet och kan tematisera även konfliktfyllda frågor på ett sådant sätt att det offentliga samtalet vidgas och fördjupas. Dessa frågor är nära knutna till personalens kunskaper och förmågor.

Som några remissinstanser påpekat handlar den relevanta kompetensen inte bara om kunskap inom de samlingsområden som respektive museum har. För att ämnesområdena ska kunna belysas ur olika synvinklar är naturligtvis även arbetet med utställningsproduktion och förmedling avgörande. För att uppfylla kravet i denna del är det alltså viktigt med kompetensutveckling och hög kunskap även i förmedlingsarbetet och i det pedagogiska arbetet. Även dessa professionella kompetenser är en förutsättning för att ett museum ska kunna belysa sitt ämnesområde ur olika perspektiv, oavsett inriktning på verksamheten i övrigt eller nödvändiga sakkunskaper.

7.2.8 En aktiv samlingsförvaltning

Regeringens förslag: Museerna i det allmänna museiväsendet ska aktivt förvalta sina samlingar för att nå verksamheternas mål.
Regeringen ska bemyndigas att meddela föreskrifter om att de statliga museerna får överlåta föremål i sina samlingar genom gåva till andra museer inom det allmänna museiväsendet.
Regeringen ska även bemyndigas att meddela föreskrifter om förfoganden över sådana föremål i de statliga museernas samlingar som har ett begränsat kulturhistoriskt värde.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen har föreslagit att de statliga museerna ska få överlåta lös egendom genom gåva, byte eller försäljning om den inte behövs för verksamheten, i första hand genom att andra museer erbjuds föremålen. De statliga museerna ska ges rätt att förstöra föremål som inte behövs för verksamheten och saknar påtagligt marknadsvärde.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna instämmer i utredningens förslag om att museerna aktivt ska förvalta sina samlingar 107 eller har ingen synpunkt. Till exempel ser Umeå universitet positivt på förslaget eftersom det bygger på tilltro till de museianställdas kompetens och professionalitet. Länsmuseernas samarbetsråd framhåller att eftersom de allra flesta museer följer internationell branschstandard för samlingsförvaltning så är risken att museerna lättvindigt skulle gallra i samlingarna försumbar. Bland de som avstyrker förslaget i den del det rör gallring framhålls, bl.a. av Länsstyrelsen Gävleborg och Kungl. Vitterhetsakademien, risker för minskat förtroende bland allmänheten och för den framtida forskningen. Bland annat Statens historiska museer lyfter fram att utgångspunkten för att bedöma om gallring ska kunna ske måste vara föremålens kulturhistoriska eller motsvarande värde, inte ekonomiska överväganden eller platsbrist. I sammanhanget framhåller också flera remissinstanser att gallring inte kommer ge några besparingar eftersom processen i sig kräver mycket arbete. Flera remissinstanser, bl.a. Vetenskapsrådet och Sörmlands museum, lyfter också fram att museernas behov av en löpande accession borde få en mer framskjuten plats i överväganden om aktiv samlingsförvaltning.

Av de remissinstanser som kommenterat förslaget till bestämmelse om förvaltning av de statliga museernas samlingar lyfter flera fram att det är rimligt att myndigheterna ges större rådighet över samlingarna. Bland annat Livrustkammaren och Skoklosters slott med Stiftelsen Hallwylska museet framhåller även att frågan om att överlåta föremål utan ekonomisk ersättning är viktig för de museer som verkar i myndighetsform. Även bland remissinstanser som är positiva till att ge museerna större möjlighet att gallra är flera, t.ex. Riksförbundet Sveriges museer, avvisande till att museimyndigheter ska få förstöra föremål. Bland annat Naturhistoriska riksmuseet och Kungl. Vetenskapsakademien framhåller att det är svårt att avgöra vad som kommer att vara av värde för framtida generationer. Ekonomistyrningsverket och Stockholms universitet menar att förslaget riskerar att leda till att värdefulla föremål säljs bortom regeringens kontroll. Några instanser efterlyser särskilda bestämmelser om att intäkter vid försäljning av föremål bara får användas för att utveckla museets samlingar.

Skälen för regeringens förslag

Förvaltning av samlingar är en kärnverksamhet för museerna som är nära kopplad till både publik verksamhet och kunskapsuppbyggnad. Hur samlingsförvaltningen sköts är centralt för alla delar av museiverksamheten och bör därför behandlas i lagen.

Samlingsförvaltningen innefattar viktiga delar av ett museums uppgifter. Den handlar om att välja ut och införliva föremål i samlingarna (accession), om att registrera, vårda och konservera föremål och även om att gallra föremål som t.ex. är skadade eller inte längre behövs. I detta arbete är det viktigt med riktlinjer, som accessionsstrategier och gallringsprinciper, för hanteringen av olika typer av föremål. Samlingsförvaltningen är en betydande ekonomisk fråga, särskilt som den innebär omfattande fasta kostnader för magasinering, konservering och säkerhetslösningar.

Museer ska kunna utveckla sina samlingar

Den föreslagna regleringen innebär att museerna aktivt ska förvalta sina samlingar. Museerna ska sköta samlingarnas vård och bevarande och även löpande se över både tillförsel och avhändande av föremål för att vidareutveckla och förädla samlingarna. I innebörden av bestämmelsen ligger vidare att se till att samlingarna används i den övriga verksamheten på ett lämpligt sätt. I den föreslagna bestämmelsen bör även framgå att arbetet med samlingsförvaltning ska bedrivas aktivt för att nå verksamheternas mål. Denna formulering uttrycker att samlingarna inte förvaltas för sakens skull, utan för att uppnå de mål som satts upp för verksamheten i stort. Som flera remissinstanser, t.ex. Naturhistoriska riksmuseet och Kungl. Vetenskapsakademien, påpekar krävs det dock att saken ses ur ett långsiktigt perspektiv eftersom det är svårt att avgöra vad som kommer att vara av värde för framtida generationer. Det bör påtalas att det inte i första hand är för att spara resurser som museernas samlingar ska förvaltas aktivt, utan för att bidra till verksamheternas övergripande mål. För att nå dessa mål behövs en väl sammansatt och omhändertagen samling som också kan tillföras nya föremål löpande.

För att utveckla samlingarna krävs, som flera remissinstanser påpekar, goda möjligheter att arbeta aktivt med accession av nya föremål, samtidsdokumentation och förvärv. Det krävs resurser för vård och konservering av befintliga föremål. Det krävs också, i vissa fall och efter noggrant övervägande, möjlighet att göra sig av med föremål som på kulturhistorisk eller motsvarande grund inte bedöms tillföra samlingen värde. En aktiv samlingsförvaltning handlar också om att öka och bredda användningen av samlingarna genom en genomtänkt klassificering och digitalisering. Museerna behöver framöver även använda vissa delar av samlingarna mer flexibelt och kunna tillåta mer publik hantering av föremål som är av begränsat kulturhistoriskt värde.

Redan i dag står det normalt respektive museum fritt att besluta om accession av föremål och därmed att åta sig en, ibland mycket resurskrävande, långsiktig förvaltning på huvudmannens vägnar. Att avlägsna föremål ur samlingarna är dock inte alltid tillåtet på motsvarande sätt. Det gäller t.ex. de statliga museer som drivs i myndighetsform. Det finns även en osäkerhet kring vad som gäller för de regionala museer som tagit emot arkeologiska föremål som fyndfördelats av staten (jfr 7.3). Vid gallring i museisamlingar är det naturligt att många svåra avvägningar aktualiseras. Det krävs en bedömning av föremålens kulturhistoriska värde som inte kan likställas med en ekonomisk värdering och det krävs att hänsyn tas till avtalsrättsliga aspekter som t.ex. donationsvillkor. För att göra dessa bedömningar krävs det utvecklade system och rutiner som förmår väga samman olika aspekter. Det är svårt att se att det finns någon som kan stå för de avvägningar som gallring innebär bättre än de museiprofessionella själva. Därför bör det också tydliggöras att detta är en viktig del i uppdraget och även att det finns ett mandat att ta dessa beslut.

Det dominerande förhållningssättet till gallring inom museisektorn uttrycks i de regler som den internationella museiorganisationen ICOM har beslutat. Hanteringen ska enligt ICOM i grunden bygga på ett förtroende för professionen, men alla beslut måste noga övervägas mot 109 bakgrund av de konsekvenser de kan få. Även om ett museum har laglig rätt att göra sig av med föremål ur samlingarna, måste en bedömning t.ex. göras av om föremålen förvärvats med villkor att de ska kunna utmönstras. Vidare framhåller ICOM att utmönstring eller gallring av föremål bara får ske i fullt medvetande om föremålets betydelse och den förlust av allmänhetens förtroende som kan bli följden av en felaktig åtgärd.

ICOM menar även att ansvaret för gallringsbeslutet bör vila på en styrelse eller motsvarande organ, i samråd med museichefen och den tjänsteman som är direkt ansvarig för den samling som berörs. Alla museer bör ha egna riktlinjer som definierar vedertagna metoder för hur ett föremål avlägsnas ur samlingarna genom donation, överföring, utbyte, försäljning, återlämnande eller destruktion. Komplett dokumentation måste göras av dessa beslut och det förutsätts att det i första hand är andra museer som ska erbjudas de objekt som gallras ut. Enligt riktlinjerna förvaltas museisamlingar för allmänhetens räkning och får inte ses som realiserbara tillgångar. Ersättning som museet ändå får för avyttrande av föremål bör endast användas till förmån för samlingarna och vanligtvis till förvärv till samlingen i fråga. Det finns alltså vanligen en betydande återhållsamhet i synen på försäljning av museiföremål.

Regelverket för överlåtelse av statlig egendom

De statliga museernas gallringsverksamhet styrs av det generella regelverket för hantering av statlig egendom. Det generella regelverket är inte anpassat till museiverksamhet och det har också visat sig att det finns delvis olika tolkningar av hur de befintliga bestämmelserna ska tillämpas för museiverksamhet. De bestämmelser som är aktuella när det gäller hur myndigheter får hantera sin egendom finns i budgetlagen (2011:203) och i förordningen (1996:1191) om överlåtelse av statens lösa egendom. Det faktum att det rör sig om bestämmelser knutna till statsbudgeten och till förvaltningen av statens lösa egendom innebär vissa konsekvenser för museerna och deras gallringsfrågor.

Grunder för förfogandet över statens egendom anges i 8 kap. 2–12 §§ budgetlagen. Enligt 8 kap. 6 § budgetlagen får regeringen besluta att överlåta annan lös egendom än sådan som anges i 4 § (aktier) och 5 § (tomträtt och sådan byggnad som är lös egendom) om egendomen inte längre behövs för statens verksamhet eller blivit obrukbar, eller om den inte anskaffats med statens medel. Uttrycket överlåta kan rymma både försäljning och andra alternativ – t.ex. gåvor – och det nämns även i tidigare förarbeten att regeringen i och med lagen getts ett visst mandat att fatta beslut om att skänka bort museiföremål som statsgåva (prop. 1995/96:220 s. 66).

Förordningen om överlåtelse av statens lösa egendom gäller för myndigheter under regeringen (2 §). I 3 § anges att förordningen gäller försäljning och byte av statens lösa egendom. Detta innebär att regeringen inte delegerat sin befogenhet att besluta om överlåtelse av lös egendom till myndigheterna fullt ut. Det innebär också att vissa typiska gallringsalternativ för museerna inte är uttryckligen reglerade i dag. När det gäller försäljning och byte av övrig lös egendom slås det i 6 § fast att det får ske om egendomen inte längre behövs för statens verksamhet eller blivit obrukbar. I 7 § stadgas dessutom att försäljningen ska genomföras affärsmässigt.

Ekonomistyrningsverket m.fl. har invänt att förslaget kan leda till att värdefulla föremål säljs bortom regeringens kontroll. Detta kan dock ske även i dag. I praktiken innebär gällande reglering att en museimyndighet kan sälja eller byta ett föremål på ett affärsmässigt sätt utan att behöva särskilt tillstånd av regeringen. Samtidigt finns det, som sagt, etiska och museiprofessionella hänsyn som gör att försäljning är ett mindre realistiskt alternativ i många fall. Det har också förekommit olika bedömningar av konsekvenserna för museerna när det gäller möjligheten att t.ex. ge bort eller att destruera vissa museiföremål (SOU 2015:89, s. 281).

Föremål bör kunna skänkas till andra museer inom det allmänna museiväsendet

Det gällande regelverket för statliga myndigheter tillåter försäljning och byte av objekt från samlingar på marknadsmässiga villkor. För museer är dock överlåtelse genom gåva det mest naturliga sättet att överlåta föremål på. Möjligheterna att vederlagsfritt överlåta föremål till annat än statliga aktörer, i alla fall om föremålen inte uppenbarligen saknar ekonomiskt värde, är begränsade. För att det ska vara möjligt att bl.a. utveckla samlingarnas sammansättning menar regeringen att det finns ett behov av att kunna överlåta föremål som bedöms som mindre viktiga för den egna institutionens verksamhet. De museiprofessionella bör ges ett tydligare mandat att aktivt förvalta samlingarna. I detta syfte bör det allmänna museiväsendet betraktas som en helhet och hinder för att överföra föremål mellan de allmänna museerna, oavsett huvudmannaskap, bör undanröjas.

Vid försäljning och byte av statlig lös egendom ställs som krav att egendomen inte längre behövs för verksamheten eller att den har blivit obrukbar. Motsvarande krav behöver med den föreslagna bestämmelsen inte ställas vid gåva. Det bör vara möjligt att genom gåva överlåta ett föremål från samlingen även om det inte är obehövligt eller obrukbart. De statliga museerna bör ha möjlighet att t.ex. besluta att ett kommunalt museum ska få överta även värdefulla föremål om de kan komma bättre till sin rätt och användas mer aktivt i ett lokalt sammanhang.

De faktiska besluten bör fattas av respektive myndighetsledning utifrån föremålens kulturhistoriska värden, samlingarnas sammansättning och användarnas behov. Inom museiprofessionen läggs stor vikt vid samlingarnas integritet och att de föremål som finns i museernas samlingar hanteras etiskt. Museiprofessionens tydliga förhållningssätt i dessa frågor får anses vara en tillräcklig garanti för att objektet som överlåts mellan t.ex. statliga och icke-statliga museer hanteras på ett sådant sätt att allmänhetens och t.ex. den framtida forskningens intressen tillgodoses. Förutsättningarna för överlåtelse genom gåva bör regleras i förordning. Mot denna bakgrund är förslaget att regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om att statliga museer genom gåva får överlåta föremål till andra museer inom det allmänna museiväsendet.

Föremål som har begränsat kulturhistoriskt värde

Museerna har även behov av att kunna förfoga över föremål på andra sätt än de som redogjorts för ovan. De statliga museerna bör t.ex. under vissa förutsättningar ha möjlighet att skänka föremål även utanför det allmänna museiväsendet. Ett föremål som har ett begränsat kulturhistoriskt värde bör kunna överlåtas till t.ex. ett hembygdsmuseum. Detta är inte möjligt med dagens reglering. När det gäller andra typer av avhändande har det oreglerade läget lett till motstridiga tolkningar. Riksrevisionen har bl.a. i en granskningsrapport (dnr 32-2009-0701) gjort bedömningen att statliga museer inte har rätt att gallra i bemärkelsen destruera objekt i sina samlingar. Centralmuseernas samarbestråd har däremot i en rapport till regeringen (Ku2014/01181/KL) gjort bedömningen att det inte borde vara nödvändigt att inhämta regeringens tillstånd för att genomföra destruktion av gallrade föremål eftersom dessa objekt normalt sett saknar ekonomiskt värde.

Mot denna bakgrund föreslog museiutredningen en särskild bestämmelse om rätten att förstöra lös egendom som inte behövs för verksamheten om marknadsvärdet understiger kostnaderna för en försäljning. En reglering i enlighet med museiutredningens förslag skulle dock, enligt regeringens mening, innebära att museerna skulle få ett alltför stort utrymme att förfoga över föremålen. Flera remissinstanser har invänt mot förslaget mot bakgrund av risken för att kulturhistoriska värden skulle kunna gå förlorade och framtida forskningsmöjligheter inskränkas om föremål förstörs utifrån att de inte behövs för verksamheten i dag. Dessa invändningar är viktiga att beakta vid en reglering. Frågan bör regleras på ett noggrant sätt med specifika villkor för förfogandet, vilket lämpligen bör göras av regeringen genom förordning. Regeringen bör följaktligen bemyndigas att meddela sådana föreskrifter.

7.2.9 Samverkan mellan museer

Regeringens förslag: Museerna och museihuvudmännen inom det allmänna museiväsendet ska samverka i syfte att ge alla tillgång till museernas samlade resurser, bland annat genom att ställa föremål ur de egna samlingarna till varandras förfogande. Ett kommunalt museum ska avgiftsfritt få låna ut föremål ur sin samling till ett museum beläget utanför kommungränsen.

Utredningens förslag stämmer delvis överens med regeringens. Utredningen har även föreslagit en bestämmelse om att statliga museer ska verka för att tillgängliggöra sin verksamhet för människor i hela landet.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna är i huvudsak positiva till eller har inget att invända mot utredningens förslag. Flera instanser, bl.a. Västra Götalandsregionen, framhåller att samverkan innebär mycket utöver utlån av museiföremål. Bland annat Tekniska museet och Naturhistoriska riksmuseet påpekar att annat än avgifter och administrativa hinder gör lån svåra, t.ex. säkerhets- och klimatkrav. Bland annat Blekinge museum, Stiftelsen Upplandsmuseet och Föreningen Sveriges landsantikvarier invänder mot att de statliga museernas ansvar ska regleras särskilt och framhåller att hela museisektorn bör behandlas neutralt när det gäller ansvarsområden. Bland annat Moderna museet och Statens försvarshistoriska museer menar att de statliga museernas ansvar bättre regleras i uppdrag till respektive myndighet.

Frågan om undantag från lokaliseringsprincipen kommenteras av få remissinstanser. Både Riksantikvarieämbetet och Stockholms universitet framhåller dock ytterligare områden där undantag kan behövas för att möjliggöra samverkan över kommungränserna, bl.a. för vetenskaplig forskning.

Skälen för regeringens förslag

En fråga som är grundläggande för museisektorn är samverkansformer. Under 1800-talet växte det svenska museilandskapet fram och med det även en viss motsättning mellan mer centralistiska perspektiv och regionala och lokalt förankrade museer runt om i landet. I dag kan man dock utgå från att museer på olika nivåer, med rätt förutsättningar, har intresse av och kompetens att samverka på lika villkor. Det viktiga är inte huvudmannaskap utan uppdrag och förutsättningar.

Det är en central uppgift för de flesta museer att hitta former för att nå utanför sin egen geografiska plats med verksamheten och att samverka med andra. Museer är öppna publika rum där just museets egna lokaler ofta utgör en viktig del av vad verksamheten har att erbjuda. Samtidigt har många museer i dag nya möjligheter att skapa mer lättrörliga verksamheter och även kärnverksamheten kan i dag i större utsträckning bedrivas digitalt. På så vis finns det för många museer nya vägar för att nå en bred och engagerad publik runt om i Sverige och för att skapa nya samarbeten. Detta gäller generellt för alla typer av museer, inte enbart de statliga. Det är därför viktigt att betona alla museers skyldighet att samverka på lika villkor. Särskilda ansvar för de statliga institutionerna kan regleras i styrdokument som rör dessa.

Allas tillgång till museernas samlade resurser

Det är viktigt att samverkan mellan olika aktörer främjas för att museiverksamheterna som helhet ska kunna uppnå en större effektivitet och kunna nå fler. Samverkan behövs för att minimera kostnader, men framför allt kan den leda till kreativitet och nya idéer. Samverkan på ett ickehierarkiskt sätt där alla bidrar efter förmåga oavsett om verksamheten är kommunal eller statlig, ger bättre möjligheter för alla i hela landet att få del av högkvalitativ verksamhet.

Ur ett användarperspektiv är det ofta ointressant vilken institution som äger ett föremål. De samlingar som finansieras av allmänna medel är i förlängningen också att betrakta som medborgarnas gemensamma egendom och bör därför kunna komma alla till del så enkelt som möjligt. Regeringen anser därför, i likhet med utredningen, att det av museilagen bör framgå att samverkan mellan museerna ska ske i syfte att tillgängliggöra museernas samlade resurser. På så vis understryks det gemensamma ägarskapet för museerna i det allmänna museiväsendet och att det kulturarv de förvaltar är allas. Även om bestämmelsen enbart gäller samverkan mellan de museer som omfattas av lagen, vill regeringen understryka betydelsen av att motsvarande generösa principer även kan tillämpas vid samverkan med museer utanför det allmänna museiväsendet.

Som exempel på samverkan bör anges att museerna ska ställa föremål ur de egna samlingarna till varandras förfogande. Det kan i dag finnas hinder för att föremål ska kunna lånas museer emellan, vilket bl.a. gör det svårt att nyttja föremål i centrala museers samlingar i verksamheter på lokala och regionala museer. En del av detta beror på bristfälliga lokaler som inte uppfyller de klimat- och säkerhetskrav som måste ställas för vissa typer av föremål. I andra fall kan det dock handla om högt satta avgifter för utlån eller administrativa krav som inte är att betrakta som nödvändiga. För att uttrycka vikten av att underlätta utlån anser regeringen att det som ett exempel på samverkan särskilt ska anges i lagen att museerna ska ställa föremål ur de egna samlingarna till varandras förfogande. Utredningen har även föreslagit att det ska anges att detta ska ske utan oskäliga avgifter eller administrativa hinder. Det får dock anses följa av bestämmelsen i övrigt att hanteringen inte får försvåras på detta sätt och att utlåningsverksamheten inte får användas i t.ex. kommersiellt syfte.

Undantag från lokaliseringsprincipen

Som en del i att etablera tätare samarbeten inom ett allmänt museiväsende är det viktigt att alla samhällsnivåer kan bidra på lika villkor. Utvecklingen i Sverige har lett fram till en situation där det inte kan tas för givet att den mest utvecklade museiverksamheten eller de intressantaste samlingarna finns på statlig nivå. Kommunala institutioner bedriver många gånger verksamhet av stort intresse även nationellt. Regeringen delar därför utredningens bedömning att alla museer i det allmänna museiväsendet, oavsett huvudman, bör få likvärdiga förutsättningar att bidra till samverkan.

Med hänsyn till den s.k. lokaliseringsprincipen i 2 kap. 1 § kommunallagen (1991:900), krävs en uttrycklig reglering i museilagen för att kommunerna ska få befogenhet att utan anknytning till kommunens område eller till dess medlemmar avgiftsfritt ställa föremål till förfogande till museer utanför kommunens område. Det är dock väsentligt att betona frivilligheten för den kommunala verksamheten att ställa föremål till förfogande. Mot bakgrund av kommunernas skiftande förutsättningar skulle det vara ett alltför stort ingrepp i det kommunala självstyret att göra bestämmelsen tvingande. Regeringen kan inte se att det, som bl.a. Stockholms universitet anför, finns behov av ytterligare undantag från lokaliseringsprincipen för att de kommunala museerna fullt ut ska kunna medverka i samverkan inom det allmänna museiväsendet.


8 Museisektorns struktur

Med utgångspunkt i de principer om bl.a. självständighet och samverkan som uttrycks i den föreslagna museilagen (se avsnitt 7) behöver den svenska museisektorns struktur vidareutvecklas. För att museerna ska kunna bidra på ett effektivt sätt till det ändamål som anges i museilagen – att utifrån sina ämnesområden verka för samhället och dess utveckling genom att bidra till kunskap, kulturupplevelser och fri åsiktsbildning – måste de organisatoriska förutsättningarna utvecklas. Framför allt handlar det om att främja bättre samverkan inom hela det allmänna museiväsendet och att skapa förutsättningar för utveckling genom kunskapsutbyte och resursdelning. Löpande behöver också enskilda myndigheters organisation ses över (jfr avsnitt 8.1).

I syfte att främja samverkan och utveckling gör regeringen i det följande bedömningen att Riksantikvarieämbetet bör ges ett samlat myndighetsansvar för museifrågor (8.2). För att skapa bättre förutsättningar att belysa Sveriges historia kommer uppgifterna i myndigheten Livrustkammaren och Skoklosters slott med Stiftelsen Hallwylska museet att inordnas i Statens historiska museer och myndigheten Livrustkammaren och Skoklosters slott med Stiftelsen Hallwylska museet att avvecklas (8.3). Regeringen gör också bedömningen att organisationen av statens transporthistoriska museer och samlingar bör ses över (8.5).

8.1 Organisation som förutsättning för utveckling

Museiutredningen har i betänkandet Ny museipolitik (SOU 2015:89) påpekat att den tidigare museipolitiken ibland ägnat för mycket kraft åt organisatoriska frågor på bekostnad av verksamheternas innehåll. Regeringen delar bedömningen att det kan finnas en risk att frågor om organisation tar överhanden, men vill samtidigt framhålla vikten av att kulturpolitiken just syftar till att skapa strukturer och system inom vilka museerna kan verka och utvecklas. Museiverksamheternas innehåll måste däremot värderas i ett kritiskt samtal, som involverar både museiprofessionen och användarna och som i stor utsträckning är fristående från politiken. Det innebär dock inte att kulturpolitiken på detta område ska vara passiv, snarare tvärtom. Bland annat måste en uppgift för kulturpolitiken vara att målmedvetet arbeta för att skapa organisationsstrukturer som både medger och främjar kunskapsuppbyggnad och verksamhetsutveckling.

Museiutredningen har inte lämnat några förslag om organisatoriska förändringar avseende de centrala museerna. Utredningen framhåller dock att de särskilda förvaltningspolitiska förutsättningar som finns på kulturområdet, med oproportionerligt många små myndigheter, talar för att sammanslagningar av befintliga centralmuseer ändå kan behöva ske (SOU 2015:89 s. 292 f.). Regeringen vill framhålla att det är en centralt att säkerställa att befintliga organisationer uppfyller sådana krav på effektivitet och flexibilitet att de kan arbeta på ett ändamålsenligt sätt med sina kärnuppgifter. Organisatoriska förändringar bör därför löpande övervägas om de kan bidra till dessa målsättningar. Syftet bör dock inte enbart vara att effektivisera eller förenkla styrningen utan även att stärka museerna i deras verksamhet. I det följande föreslås av dessa skäl bl.a. att myndigheten Livrustkammaren och Skoklosters slott med Stiftelsen Hallwylska museets uppgifter ska överföras till Statens historiska museer. Förändringen innebär att Statens historiska museer får ett utökat ansvarsområde.

Samverkan och kunskapsdelning behöver främjas på nya sätt

Som beskrivits inledningsvis (avsnitt 4.5) har museernas samverkansformer och samordning utretts upprepade gånger sedan den moderna kulturpolitiken etablerades. Ofta har utgångspunkten varit förhoppningar om att nya typer av samverkan kring uppgifter av mer administrativ karaktär ska ge effektiviseringar och kostnadsbesparingar. Som museiutredningen framhåller har dock många av de enkla effektiviseringsvinster som kunnat uppnås genom ökad administrativ samordning redan förverkligats, t.ex. genom att flertalet museimyndigheter anlitar Statens servicecenter. Fortsatt samverkan bör därför ha något annorlunda utgångspunkter. Det primära syftet bör vara att skapa mer angelägen verksamhet för publik i hela landet snarare än besparingar. Inriktningen bör också vara att skapa bättre förutsättningar för kunskapsdelning för att bidra till högre kvalitet i själva museiverksamheterna.

Ett sätt att främja ökad samverkan och kunskapsdelning är att samla ansvaret för olika uppgifter på museiområdet i en myndighet. Utan att skapa ett överordnat museiverk – vilket tidigare har föreslagits – kan detta sätt att samla resurserna göra det möjligt att få bättre överblick och skapa nya möjligheter att stötta gemensamma initiativ. I det följande görs därför bedömningen att flertalet övergripande myndighetsuppgifter som rör museisektorn ska samlas i Riksantikvarieämbetet som också får ett utökat uppdrag i denna del (8.2). Reformen kommer också att kunna bidra till att museifrågorna på ett naturligt sätt kan knytas till andra delar av kulturarvsområdet.

8.2 Riksantikvarieämbetet ges ansvar för museifrågor

Regeringens bedömning: Flertalet av Riksutställningars uppgifter bör fr.o.m. den 1 juni 2017 inordnas i Riksantikvarieämbetet i syfte att ge myndigheten ett samlat ansvar för museifrågor. I Riksantikvarie- ämbetets utökade uppgifter bör det ingå att

  • främja utveckling och samarbete på museiområdet och
  • samla in och förmedla kunskaper samt erbjuda teknik- och metodstöd till museer.

Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens bedömning. Utredningen har föreslagit att en ny myndighet ska inrättas, Myndigheten för museer och utställningar.

Remissinstanserna: Det finns sammantaget ett starkt stöd bland remissinstanserna för en tydligare samordning av ansvaret för museifrågor. Flera remissinstanser, bl.a. Myndigheten för kulturanalys, Moderna museet och Naturhistoriska riksmuseet, menar dock att det inte är självklart att det bör skapas genom en egen sektorsmyndighet. Riksrevisionen bedömer att utredningens förslag i denna del vilar på tveksamma ekonomiska antaganden. Flera remissinstanser har påpekat riskerna med att skapa en ny myndighet enligt utredningens förslag p.g.a. dess begränsade storlek. Arbetsgivarverket påpekar svårigheterna i att fullt ut kunna ta det lagstadgade arbetsgivaransvaret för små myndigheter. Ett antal remissinstanser lyfter fram att ett utökat uppdrag till en befintlig myndighet bör prövas. Statens kulturråd, Riksutställningar, Riksantikvarieämbetet m.fl. bedömer att en förnyad museipolitik kan genomföras genom nya eller förtydligade uppdrag till befintliga myndigheter. En av de myndigheter som av remissinstanserna framhålls kunna ges ett sådant breddat uppdrag är Riksantikvarieämbetet. Några remissinstanser, däribland Stockholms universitet och Statens försvarshistoriska museer, delar inte uppfattningen att det system för kvalitetsbedömning som finns i högskolan är en bra modell för museivärlden.

Skälen för regeringens bedömning

I dag är museisektorn organisatoriskt splittrad och i flera delar saknas en tydlig samordnande part på nationell nivå. Statens kulturråd fördelar via kultursamverkansmodellen stöd till regional museiverksamhet samt bidrag till de centrala museernas forskning, men bedriver inte längre något samlat arbete med inriktning på museiområdet. I samverkansrådet vid Statens kulturråd finns ingen aktör som representerar museisektorn specifikt. Ansvaret för museistatistiken och viss uppföljning av museisektorn sköts i dag av Myndigheten för kulturanalys. Riksutställningar har i dag till uppgift att främja utveckling och samarbete på utställningsområdet. Riksantikvarieämbetet fördelar bidrag till arbetslivsmuseer, ansvarar för Svensk museitjänst och konserveringsfrågor inom kulturarvssektorn. Den splittrade situationen har bl.a. lett till att vissa lokala och regionala aktörer upplever att det inte finns någon tydlig motpart för dialog på nationell nivå med kompetens på museiområdet.

Vissa tidigare åtgärder för ökad samverkan har dock gett positiva effekter. De särskilda medel som Riksförbundet Sveriges museer tilldelas sedan 2010 för att vara pådrivande i frågor som gäller samverkan kring bl.a. utbildning och kompetensutveckling, har bidragit till att sektorn i högre utsträckning för en intern diskussion om utvecklingsfrågor. Med riksförbundet som nod har en rad yrkesnätverk bildats och värdefull kunskapsspridning kunnat ske. Riksförbundets arbete kan dock inte likställas med att en myndighet har ett övergripande ansvar för museifrågor. Medlemsorganisationens roll är bl.a. central för förmedlingen av museisektorns perspektiv till den offentliga förvaltningen men den kan inte ta på sig myndighetsuppgifter.

Regeringen delar museiutredningens och många av remissinstansernas bedömning att en organisatorisk samling av myndighetsansvaret avseende museifrågorna kan utgöra ett viktigt stöd för hela museisektorn. Den lösning som väljs måste innebära att en stabil, men samtidigt flexibel, myndighetsstruktur utformas, som kan hantera de uppgifter som nu är aktuella och samtidigt möta framtida utvecklings- och förändringsbehov.

Liksom flera av remissinstanserna, bl.a. Naturhistoriska riksmuseet och Arbetsgivarverket, bedömer regeringen dock att bildandet av en ny myndighet inte är det mest effektiva. Att tillföra nya uppgifter till en existerande myndighet bedöms snabbare kunna leda till positiva effekter samtidigt som administrativa kostnader kan hållas nere. Vidare gör regeringen en annan bedömning än museiutredningen om vilka uppgifter den samlande funktionen för museiväsendet bör ges. I stället för nya uppföljningsuppgifter av det slag som utredningen föreslagit, bör flertalet av myndigheten Riksutställningars befintliga uppgifter, som att främja utveckling och samarbete, flyttas över.

Regeringen gör bedömningen att det alternativ som har bäst förutsättningar att fungera på både kort och lång sikt är att samla ansvaret för museifrågor hos Riksantikvarieämbetet. Myndighetens huvudsakliga ansvar kommer därmed i fortsättningen, utöver kulturlandskap, kulturmiljöer och kulturföremål, även att omfatta museer.

Det behövs en kraftfull organisatorisk kapacitet för att kunna utföra de aktuella uppgifterna. Riksantikvarieämbetet bedöms kunna bedriva verksamhet effektivt och samtidigt flexibelt. Myndigheten bedriver redan flera av de verksamheter som myndigheten bör kunna utföra och har flera delar som passar väl in i en ny struktur. Ett exempel på detta är Svensk museitjänst och den enhet som i dag arbetar med förvaltning av kulturföremål. Vidare har Riksantikvarieämbetet redan i dag välfungerande system för bl.a. bidragsfördelning, uppföljning och juridiskt stöd. Myndigheten har också redan goda möjligheter att utgöra ett stöd när det gäller det resurskrävande arbetet med digitalisering, där digital infrastruktur inte bara avser databaser utan även omfattar bl.a. gemensamma principer och regelverk. I denna del stärks myndigheten ytterligare genom att det nuvarande Digisam förs över till myndigheten (se prop. 2016/17:1 utg.omr 17 s. 36).

Enligt Riksantikvarieämbetets instruktion ansvarar myndigheten redan i dag för frågor om kulturarvet i bred bemärkelse. Genom de utökade uppgifterna på museiområdet får Riksantikvarieämbetet en ökad möjlighet att ta det ansvaret. Myndigheten kommer i högre utsträckning att kunna hantera tvärsgående frågor av betydelse för hela kulturarvsområdet (se t.ex. avsnitt 6.4).

Inordnande av uppgifter som tidigare legat på Riksutställningar

Regeringen aviserade mot den angivna bakgrunden i budgetpropositionen för 2017 (prop. 2016/17:1, utg.omr 17 s. 36) att flertalet av Riksutställningars uppgifter bör inordnas i Riksantikvarieämbetet som också får utökade uppgifter avseende museifrågor. Riksutställningar upphör samtidigt som myndighet. Regeringen avser att verka för att antalet arbetstillfällen på Gotland inte minskar till följd av denna förändring.

Enligt förordningen (2007:1187) med instruktion för Riksutställningar anges att myndigheten har till uppgift att främja utveckling och samarbete på utställningsområdet. Regeringen bedömer att denna uppgift bör överföras till Riksantikvarieämbetet med förändringen att arbetet i stället bör gälla museer. Regeringen avser dock att i annat sammanhang avgöra vilken annan myndighet som framöver bör överta Riksutställningars uppgift att arbeta med den samtida konstens utveckling och spridning i landet. Även Riksutställningars nuvarande uppgift att samla in och förmedla kunskaper samt erbjuda teknik- och metodstöd till arrangörer och producenter av utställningar bör överföras till Riksantikvarieämbetet, med förändringen att arbetet fokuseras mot museer.

Den redan befintliga samlokaliseringen av Riksantikvarieämbetet och Riksutställningar skapar goda förutsättningar för en integrerad verksamhet som möjliggör framtida verksamhetsutveckling. Regeringen bedömer bl.a. därför att myndigheten har förutsättningar att driva en särskild centrumfunktion för utveckling av kulturarvsarbetet (se vidare avsnitt 6.4).

Främja utveckling och samarbete

I och med att Riksantikvarieämbetet ges ansvar för frågor om museer skapas ett tydligt samlat stöd för museisektorn. Sektorn har länge, inte minst från regional nivå, i dialog med både museiutredningen och regeringen påtalat behovet av en sådan kontaktpunkt. Museiutredningen föreslog en ny museimyndighet och argumenterade för behovet av att komplettera regeringens uppföljning med en professionsbaserad granskning av museiverksamheten vid centralmuseerna, i likhet med system som används i universitets- och högskolesektorn. Regeringen instämmer med de remissinstanser som har framfört att det kan ifrågasättas om museerna lämpar sig för denna typ av granskning. Den vetenskapliga kvaliteten hos den forskning som bedrivs på museer bör däremot granskas på motsvarande sätt som övrig forskning.

Regeringen anser dock att det ändå går att ta fasta på utredningens slutsatser angående behovet av att skapa förutsättningar för utveckling genom att främja en kritisk och konstruktiv kvalitetsdiskussion inom museiprofessionen. Bedömningen är att Riksantikvarieämbetet, i sin nya roll och i dialog med museisektorn, kan vara en viktig aktör för att möjliggöra sådana diskussioner.

Uppgiften att främja utveckling och samarbete är givetvis nära sammanlänkad med uppgiften att samla in och förmedla kunskap. Regeringen bedömer att det finns stor potential i att bygga vidare på och stärka de många samarbeten och nätverk som redan i dag är etablerade inom museiområdet. På så sätt finns goda möjligheter att skapa ett brett underlag för att främja utveckling av museernas kärnverksamheter men också att bidra till att utveckla arbetet med särskilda mer praktiskt orienterade frågor, t.ex. tillgänglighetsanpassning, upphandling och lokaler. Många remissinstanser anser att den myndighet som har det övergripande ansvaret för museifrågor även bör verka för samverkan och samordning med andra delar av arkiv-, biblioteks- och museisektorn. Regeringen bedömer att denna möjlighet kan tas väl till vara genom Riksantikvarieämbetets nya roll.

Samla in och förmedla kunskap inom museisektorn och erbjuda teknikoch metodstöd till museer

Regeringen bedömer att överförandet, från Riksutställningar till Riksantikvarieämbetet, av uppgifterna att samla in och förmedla kunskap inom museisektorn och att erbjuda teknik- och metodstöd till museer ger goda utvecklingsmöjligheter för verksamheten. I en större myndighet skapas bl.a. bättre möjligheter till en bredare och mer ändamålsenlig omvärldsanalys samt en mer solid och mångfacetterad kunskapsuppbyggnad. Regeringen bedömer att tillgången till denna samlade kunskap kommer att stärka museerna. Regeringen bedömer även att teknik- och metodstödet kommer att kunna vidareutvecklas i samspel med Riksantikvarieämbetets befintliga kompetens på området. Inte minst bör myndigheten kunna bli ledande i frågor om digitalisering och digital förmedling.

Med uppgiften kommer ansvaret för myndigheten att föra en löpande dialog med olika typer av museer och följa effekterna av museernas arbete för att kunna ge vägledning. Förväntningen måste med rätta vara att merparten av myndighetens kunskapsuppbyggande arbete ska vara direkt användbart för att utveckla museiverksamheterna. Inte minst är det angeläget för att främja tillämpningen av den föreslagna museilagens bestämmelser om exempelvis tillgänglighet, kunskapsuppbyggnad och samverkan.

Museifrågor inom kultursamverkansmodellen

Utformningen av den regionala kulturpolitiken förutsätter ett nära samarbete mellan de olika myndigheter och organisationer som har intressen i kultursamverkansmodellen. Därför har ett samverkansråd tillsatt av regeringen inrättats vid Statens kulturråd. Regeringen bedömer att museiperspektivet kommer att kunna stärkas genom att Riksantikvarieämbetet får företräda museisektorn inom rådet.

Inga övriga förändringar avseende ansvarsfördelningen rörande kultursamverkansmodellen föreslås med anledning av Riksantikvarieämbetets utökade uppgifter. Regeringen vill betona att det är angeläget att Statens kulturråd även fortsättningsvis för en löpande dialog med museisektorn utifrån de behov som finns kopplade till myndighetens ansvar för kultursamverkansmodellen och annan bidragsgivning.

Statistikansvar

Museiutredningen har föreslagit att ansvaret för museistatistiken ska föras till den myndighet som får ett samlat ansvar för museifrågor. Remissopinionen är splittrad i frågan och regeringen bedömer att den behöver belysas ytterligare innan ett beslut fattas. Regeringen avser att återkomma till frågan.

8.2.1 Ansvar för bidragsfördelning

Regeringens bedömning: Riksantikvarieämbetet bör ges i uppgift att fördela statsbidrag till de centrala museernas forskning.

Utredningens förslag skiljer sig från regeringens bedömning. Utredningen har föreslagit att en ny myndighet, Myndigheten för museer och utställningar, ska ha till uppgift att fördela befintliga statsbidrag till de centrala museernas forskning, till arbetslivsmuseer och till försvarshistoriska museiverksamheter.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna är positiva till förslaget medan andra påpekar att statsbidragen till museerna bör gå direkt till museerna eller administreras via befintliga statsbidragsordningar. Försvarsmakten m.fl. föreslår att statsbidrag till museer i nätverket Sveriges militärhistoriska arv även fortsatt ska fördelas av Statens försvarshistoriska museer och Statens maritima museer.

Skälen för regeringens bedömning

Riksantikvarieämbetet har stor erfarenhet av att fördela statsbidrag på kulturarvsområdet, bl.a. till forskning och utveckling. Utifrån myndighetens nya ansvar för museiområdet föreslår regeringen därför att uppgiften att fördela bidrag till de centrala museernas forsknings- och utvecklingsverksamhet som i dag innehas av Statens kulturråd bör överföras till Riksantikvarieämbetet. Statens kulturråd disponerar i dag ca 4 miljoner kronor för ändamålet. Anslagsposten får även belastas med vissa kostnader för administration och genomförande av verksamheten. Stöd ges i första hand till forskningsprojekt, men bidrag kan även ges till arrangemang och publicering av forskningsöversikter.

Enligt förordningen (2013:1007) om statsbidrag till försvarshistoriska museiverksamheter prövar Statens försvarshistoriska museer respektive Statens maritima museer frågor om statsbidrag till museiverksamhet med försvarshistorisk inriktning. Museiutredningen har föreslagit att även dessa bidrag ska fördelas av en myndighet med ett samlat ansvar för museiområdet. Mot bakgrund av de remissynpunkter som inkommit vill regeringen överväga saken ytterligare. Regeringen avser att återkomma till frågan om det framtida ansvaret för bidragsgivningen till försvarshistoriska museiverksamheter.

8.2.2 Statliga utställningsgarantier

Regeringens bedömning: Riksantikvarieämbetet bör överta uppgiften att pröva frågor om utställningsgarantier från Statens kulturråd.

Utredningens förslag skiljer sig från regeringens bedömning. En ny myndighet, Myndigheten för museer och utställningar, ska ta över uppgiften att pröva frågor om utställningsgarantier från Statens kulturråd.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inget att invända mot förslaget. Några remissinstanser, däribland Statens centrum för arkitektur och design och Livrustkammaren och Skoklosters slott med Stiftelsen Hallwylska museet avstyrker förslaget då de inte har något att anmärka på hur uppgiften sköts i dag. Kammarkollegiet har inget att invända mot förslaget. Statens kulturråd avstyrker förslaget med hänvisning till att de inte anser att en ny myndighet bör inrättas.

Skälen för regeringens bedömning

Den som ordnar en tillfällig utställning som ska visas i Sverige kan få statlig utställningsgaranti som täcker kostnaderna för eventuell skada på eller förlust av föremål i enlighet med förordningen (1998:200) om statliga utställningsgarantier. I dag ansöker utställare om garanti hos Statens kulturråd, som i sin tur inhämtar yttrande från Kammarkollegiet. Kammarkollegiet kan avstyrka ansökan om den som ordnar utställningen inte uppfyller nödvändiga säkerhetskrav. Statens kulturråd får då inte bevilja någon garanti.

Eftersom en samlad kompetens kring museiverksamhet föreslås byggas upp vid Riksantikvarieämbetet anser regeringen att det är lämpligt att myndigheten tar över uppgiften att pröva frågor om utställningsgarantier från Statens kulturråd. Riksantikvarieämbetet kommer utifrån sina nya uppgifter att vara den myndighet som står i kontinuerlig dialog med museisektorn, bl.a. om frågor rörande lokaler och säkerhetsanpassningar (jämför 8.2) Inom myndigheten kommer det dessutom att finnas samlad kompetens kring kulturföremål. Förändringen bör träda i kraft den 1 januari 2018.

8.3 En samlad myndighet för att främja kunskapen om Sveriges historia

Regeringens bedömning: De uppgifter som myndigheten Statens historiska museer och myndigheten Livrustkammaren och Skoklosters slott med Stiftelsen Hallwylska museet i dag ansvarar för bör den 1 januari 2018 samlas i en myndighet: Statens historiska museer.

Regeringens förslag: Myndigheten Livrustkammaren och Skoklosters slott med Stiftelsen Hallwylska museet avvecklas och upphör som myndighet den 31 december 2017. Riksdagens tidigare ställningstaganden i fråga om Livrustkammaren och Skokloster slott med Stiftelsen Hallwylska museet ska inte längre gälla.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. I promemorian föreslogs att de uppgifter som myndigheten Statens historiska museer och myndigheten Livrustkammaren och Skoklosters slott med Stiftelsen Hallwylska museet i dag ansvarar för ska samlas i en myndighet – Statens historiska museer.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker förslaget. Statens historiska museer ser positivt på idén om en utökad myndighet. Livrustkammaren och Skoklosters slott med Stiftelsen Hallwylska museet betonar vikten av att verksamheterna ges en jämställd status i processen. Flera remissinstanser framför dock att ett totalperspektiv på historien i Sverige inte är möjligt, då ansvaret för flera områden som nämns i promemorian ligger inom andra museer. Statens kulturråd tillstyrker förslaget men anser att verksamhetsinriktningen behöver förtydligas och utvecklas bl.a. i relation till övriga museer då samtliga centrala museer i något avseende speglar delar av Sveriges historia. Livrustkammarens vänner menar att en ny myndighet kan få större möjlighet att fördjupa kunskap och aspekter på svensk historia och historiebruk. Sametinget menar att förslaget inte synliggör den samiska kulturen och framhåller att ansvar för belysning av samisk historisk utveckling bäst sker under samisk förvaltning.

Skälen för regeringens bedömning och förslag

I dag finns luckor mellan de ämnesområden som omfattas av de centrala museernas verksamhet när det gäller att beskriva, tolka och belysa Sveriges historia. Det gäller inte minst förutsättningarna för att skildra samhällets mer sentida förändringar med allt vad dessa fört med sig av politiska konflikter, sociala rörelser och kulturproduktion. Denna situation har inneburit att den samlade bilden av historiska förlopp och skeenden i Sverige inte framträtt i hela sin bredd och komplexitet i den museala praktiken. Det kan också ha inneburit att angelägna perspektiv och synsätt förbisetts.

I myndigheten Statens historiska museer ingår Historiska museet och Kungl. myntkabinettet – Sveriges ekonomiska museum. Myndigheten svarar också för driften av Tumba bruksmuseum enligt avtal med Stiftelsen Tumba bruksmuseum. Från och med den 1 januari 2015 ingår även den arkeologiska uppdragsverksamheten i Statens historiska museer. Denna del av verksamheten ingick tidigare i Riksantikvarieämbetet. Myndigheten är en enrådsmyndighet med ett insynsråd och leds av en överintendent. Enligt förordningen (2014:1079) med instruktion för Statens historiska museer har myndigheten i dag till uppgift att bl.a. främja kunskapen om och intresset för Sveriges historia och att bevara och utveckla det kulturarv som myndigheten förvaltar. Statens historiska museer ska vidare även särskilt förvalta och vårda de fornfynd som Riksantikvarieämbetet beslutar att tillföra myndigheten enligt 2 kap. 17 § kulturmiljölagen (1988:950).

I myndigheten Livrustkammaren och Skoklosters slott med Stiftelsen Hallwylska museet ingår museerna Livrustkammaren och Skoklosters slott. Myndigheten förvaltar Stiftelsen Hallwylska museet. Myndigheten är en enrådsmyndighet utan insynsråd och leds av en överintendent. Enligt förordningen (2007:1195) med instruktion för Livrustkammaren och Skoklosters slott med Stiftelsen Hallwylska museet har myndigheten i dag till uppgift bl.a. att bevara och förmedla kulturarvet och att ge perspektiv på samhällsutvecklingen och samtiden med anknytning till dessa museer.

En breddad museimyndighet med uppgift att främja kunskapen om och intresset för Sveriges historia

Regeringen gör bedömningen att de uppgifter som myndigheten Statens historiska museer och myndigheten Livrustkammaren och Skoklosters slott med Stiftelsen Hallwylska museet i dag ansvarar för bör samlas i en myndighet, Statens historiska museer, som ges ett utökat uppdrag. Myndigheten Livrustkammaren och Skokloster slott med Stiftelsen Hallwylska museet ska avvecklas och upphöra som myndighet. Statens historiska museer ska ha i uppgift att främja kunskapen om och intresset för Sveriges historia. Myndigheten ska ges en bredare uppgift än vad som är fallet i dag när det gäller att kunna arbeta med historiska skeenden och förlopp som inte är direkt kopplade till befintliga samlings- och ämnesområden. Över tid bedömer regeringen att det kan bidra till att fler angelägna skildringar av Sveriges historia kommer till stånd genom myndighetens verksamhet.

Ett museums verksamhet tar sin utgångspunkt i de föremål som det förvaltar och kunskapen om dessa föremål – samlingar och kunskapsuppbyggnad är därmed centrala delar i museets verksamhet. De samlingar som Statens historiska museer efter den 1 januari 2018 ansvarar för kommer bl.a. att utgöras av arkeologiska föremål från äldsta tid, svensk och utländsk kyrkokonst, betalningsmedel och föremål med finanshistorisk anknytning samt föremålssamlingar som speglar kungligheternas och de övre samhällsskiktens kulturhistoria. Ett kontinuerligt tillskott kommer även fortsättningsvis att ske till samlingarna genom accession av föremål, dels från arkeologiska utgrävningar, dels från andra håll. Utifrån den breddade uppgiften kan det också bli aktuellt för myndigheten att vidga samlingsområdet.

Statens historiska museer bör ges i uppdrag att samverka brett. På så sätt kan publik verksamhet och kunskapsuppbyggnad ske i samverkan med andra aktörer och myndigheten kan säkerställa kompletterande perspektiv där de egna samlingarna inte är heltäckande. En sådan samverkan innebär även större möjlighet att nå hela landet. Ansvaret för att arbeta med Sveriges historia delas givetvis av många olika museala verksamheter på statlig, regional och lokal nivå, och det är nödvändigt att den mångfalden fortsatt bejakas. Som Sametinget påpekar är den samiska kulturen också en viktig del av Sveriges historia. I dessa delar kommer det vara betydelsefullt med samarbete med t.ex. Ájtte – svenskt fjäll- och samemuseum.

Målsättningen med förändringen är att stärka Statens historiska museer i en förnyad roll som en brett förankrad kunskapsinstitution som bidrar till forskning inom sitt ansvarsområde och vars verksamhet har kapacitet att vara en inspiration för museisektorn som helhet. Myndighetens breddade ansvar och verksamhetsbas skapar också förutsättningar att bli en starkare aktör på den internationella arenan.

De organisatoriska förutsättningarna

Den organisatoriska förändringen bör ske den 1 januari 2018. Det innebär att Livrustkammaren och Skoklosters slott med Stiftelsen Hallwylska museet avvecklas och upphör som myndighet den 31 december 2017. Regeringen gör bedömningen att beredskapen inom respektive organisation är god inför den föreslagna förändringen. Statens historiska museer har nyligen genomgått en utvecklingsprocess i och med övertagandet av den uppdragsarkeologiska verksamheten från Riksantikvarieämbetet. Denna process, även om den inte fullt ut kan jämföras med den här föreslagna förändringen, har förlöpt väl och det finns nu möjlighet att ta nästa steg i utvecklingen av myndighetens uppdrag.

Förändringen bör ske genom att Livrustkammaren och Skoklosters slott med Stiftelsen Hallwylska museet får i uppdrag att förbereda en överföring av myndighetens uppgifter till Statens historiska museer, och att Statens historiska museer får ett motsvarande uppdrag om att inordna Livrustkammaren och Skoklosters slott med Stiftelsen Hallwylska museets uppgifter i myndigheten. Det är viktigt att den organisatoriska 126 förändringen genomförs utifrån utgångspunkten att det är två jämställda aktörer som berörs och att förändringen syftar till att skapa något nytt och större. Det är viktigt att de framgångsrika museiverksamheterna Livrustkammaren, Skoklosters slott och Hallwylska museet kan utvecklas vidare inom ramen för den förändrade myndigheten Statens historiska museer.

En förändring av denna typ kräver tid och resurser, både för den överlämnande och för den mottagande myndigheten. Samtidigt ska Livrustkammaren och Skoklosters slott med Stiftelsen Hallwylska museet även förbereda och genomföra en avveckling av myndigheten. Förändringen bör därför ges tid. Bedömningen är dock att den bör vara genomförd den 1 januari 2018. Regeringen har också i budgetpropositionen för 2017 (prop. 2016/17:1, utg.omr. 17) föreslagit att Statens historiska museer tillförs 4 miljoner kronor årligen 2017–2020 i syfte att stärka myndighetens verksamhet.

Livrustkammaren och Skoklosters slott med Stiftelsen Hallwylska museet är i sin nuvarande form bunden med riksdagen sedan inrättandet 1978 (se prop. 1977/78:100, bilaga 12, s. 128). Mot bakgrund av vad som anges ovan föreslår regeringen att riksdagens tidigare ställningstaganden i fråga om Livrustkammaren och Skokloster slott med Stiftelsen Hallwylska museet inte längre ska gälla.

8.4 Utveckling av Statens museer för världskultur

Regeringens bedömning: Världskulturbegreppet och den tematik som följer av dess tillämpning är fortsatt relevant som grund för Statens museer för världskulturs uppgifter och ansvar.

Skälen för regeringens bedömning: Den 1 januari 1999 inrättades Statens museer för världskultur efter beslut av riksdagen (prop. 1996/97:3, bet. 1996/97:KrU1, rskr. 1996/97:129). Myndigheten kom att innefatta de befintliga museiverksamheterna Etnografiska museet i Göteborg samt Folkens museum – etnografiska, Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet i Stockholm. I betänkandet framhöll kulturutskottet betydelsen av att ett museum för världskultur inrättas, bl.a. med hänsyn till pågående samhällsförändringar och vikten av att skapa en knutpunkt som bidrar till kunskap om uppkomsten av olika kulturer vilket därigenom kunde värna den kulturella mångfalden och motverka främlingsfientlighet och segregation (bet. 1996/97:KrU1 s. 125). Världskulturmuseet i Göteborg öppnade 2004.

Enligt uppdrag i regleringsbrevet för 2016 har Statens museer för världskultur till Kulturdepartementet redovisat dels ett underlag där myndighetens världskulturuppdrag tydliggörs (Ku2016/02191/KL), dels en rapport med förslag till åtgärder för att förbättra myndighetens ekonomiska förutsättningar (Ku2016/02192/KL). Uppdragen lämnades efter rekommendationer i Statskontorets myndighetsanalys av Statens museer för världskultur (Ku2015/02603/KL), i vilken Statskontoret bl.a. slog fast att ytterligare åtgärder krävs för att myndigheten ska nå en ekonomi i balans.

Statens museer för världskultur konstaterar i rapporterna att de globala utvecklingstendenser som var upprinnelsen till myndighetens tillkomst har förstärkts och fördjupats under det senaste decenniet. Parallellt med detta har utvecklingen inom museiområdet kommit att betona att museer i högre grad tillgängliggörs för alla och fungerar som resurs för samtal, lärande och diskussion. Regeringen bedömer att världskulturbegreppet och den tematik som följer av dess tillämpning äger fortsatt relevans som grund för Statens museer för världskulturs uppgifter och ansvar. Regeringen bedömer vidare att Statens museer för världskulturs verksamhet även fortsatt bör utvecklas för att fortsätta vara relevant för alla, men vill samtidigt understryka vikten av att myndigheten står stadigt på den kunskapsbas som utgör grunden för museernas arbete och trovärdighet. Statens museer för världskultur och de museiverksamheter som innefattas i myndigheten har ett stort ansvar som kunskaps- och bildningsinstitutioner och har även en lång erfarenhet av detta arbete. Det är ett värdefullt arv som byggts upp över lång tid och som regeringen bedömer bör vårdas för framtiden. Det finns dock ingen motsättning mellan ambitionen att nå en större och bredare publik och att bevara en ställning som kunskapsinstitution, vilket även Statens museer för världskultur konstaterar i sitt underlag.

I rapporten avseende de ekonomiska förutsättningarna redovisar Statens museer för världskultur ett antal handlingsalternativ vilka samtliga medför att myndighetens totala lokalytor minskar. Myndighetens uttalade syfte är att därigenom frigöra medel till utveckling och förnyelse av verksamheten och det betonas att inget av alternativen utgör förslag till avveckling av befintlig museiverksamhet. Regeringen tar i sammanhanget inte ställning till i vilka lokaler verksamheten ska bedrivas. Det ligger inom myndighetens ansvar att besluta om. Regeringen har i budgetpropositionen för 2017 (prop. 2016/17:1 utg.omr. 17) föreslagit att Statens museer för världskultur tillförs 4 miljoner kronor årligen 2017–2020 i syfte att stärka myndighetens verksamhet.

8.5 Transporthistoriska museer

Regeringens bedömning: Det bör övervägas hur de transporthistoriska museer och samlingar som Trafikverket i dag ansvarar för ska förvaltas i framtiden.

Skälen för regeringens bedömning: Ansvaret för transporthistoriska museer och samlingar är i dag i hög utsträckning samlat hos Trafikverket. Sveriges Järnvägsmuseum i Gävle är det enda egna museet som Trafikverket driver, men omfattande samlingar vårdas eller visas även på andra ställen i Sverige. Trafikverket förvaltar statens samlingar från civil luftfart i en hangar på Arlanda flygplats efter att ha övertagit ansvaret från Luftfartsverket. En stor del av Trafikverkets samlingar från smalspårig järnväg visas på Östergötlands järnvägsmuseum som är en del av friluftsmuseet Gamla Linköping. Delar av Trafikverkets järnvägssamlingar visas på Järnvägens Museum Ängelholm genom kommunens försorg. På andra museer och hos järnvägsmuseiföreningar finns fordon eller föremål som är långtidsutlånade. En del av dessa fordon används i veterantågstrafik. Även Stiftelsen Tekniska museet, Statens försvarshistoriska museer, Statens maritima museer, hembygdsmuseer och olika arbetslivsmuseer har samlingar och verksamhet kopplad till transportområdet.

Regeringen uppdrog 2012 åt Trafikverket att föreslå riktlinjer, finansiering och former för långsiktig förvaltning samt tillgängliggörande av kulturhistoriskt värdefulla samlingar inom transportområdet. Under genomförandet har Trafikverket samrått med Luftfartsverket, Riksantikvarieämbetet och Stiftelsen Tekniska museet. Myndigheten konstaterar i en rapport (N2012/00833/TE) att det transporthistoriska kulturarvets organisation är en följd av i vilket sammanhang verksamheten har tillkommit. I rapporten föreslås att de transporthistoriska museerna och samlingarna som då var Trafikverkets och Luftfartsverkets ansvar (senare enbart Trafikverkets ansvar) ska samlas och föras över till Kulturdepartementet för att drivas vidare. Tre alternativa organisationsformer föreslås: inrättandet av en ny myndighet, inordnande i Statens maritima museer eller förvaltning under avtal med Stiftelsen Tekniska museet.

Fördelarna med att ansvaret för det transporthistoriska kulturarvet läggs på en myndighet under Kulturdepartementet är flera. Dels kan de olika transporthistoriska museerna och samlingarna regleras och styras samlat, vilket ger stor möjlighet till synergier och god utvecklingspotential, dels finns det inom Kulturdepartementet kunskap och kompetens vad gäller styrning av museer. En sådan förändring ligger även i linje med regeringens ambition att renodla statliga myndigheters uppgifter. Trafikverket har som huvudsaklig uppgift att ansvara för långsiktig planering av transportsystemet samt drift och underhåll av statliga vägar och järnvägar.

Den sammantagna bilden är därmed att det bör övervägas hur de transporthistoriska museer och samlingar som Trafikverket i dag ansvarar för kan föras över till Kulturdepartementets ansvarsområde. En sådan ny verksamhetsstruktur bör få i uppgift att främja kunskapen om och intresset för den svenska transporthistorien och dess roll i samhällsutvecklingen. Den transporthistoriska museisektorn har sedan lång tid präglats av ideella krafter och ett starkt folkrörelseengagemang via civilsamhällets organisationer. Den nya verksamhetsstrukturen bör därför även ges ett särskilt ansvar för att samverka med det civila samhällets organisationer samt att verka för kunskapsuppbyggnad inom detta område.


Lagrådsremissen finns att läsa i sin helhet på regeringens webbplats. 

 

 

Dela sidan på