Ett stort trauma i 1600-talets Danmark - och även tycks det för inhemska historiker fram till 1900-talet - var undertecknandet av fredsprotokollet i Roskilde 1658.

Underskrifterna betydde efter kriget mot Sverige förlust av flera större landområden, där Bohuslän, Halland, Blekinge och Skåne permanent skulle komma att hamna under svenskt styre. En stor del av de viktiga danska produktionsområdena gick således förlorade, liksom möjligheten till tullinkomsten från Öresundstrafiken.

Stympat, men inte slaget, slickade landet sina sår, och samtidigt lämnade sannolikt tanken på revansch inte för en sekund vare sig kungahuset eller de högre militära cheferna. Villkoren var extremt hårda, och med ett nutida historieperspektiv vet vi att en sådan påtvingad fred närmast garanterar ett nytt krig.

Detta kom också. Ven besattes av danskarna 1675, liksom Gotland och Öland under våren 1676. Karl XI var hårt trängd, och planer på motanfall och offensiver drogs upp för att sedan skrotas när nya nödlägen uppstod.

Till slut blev det danskarnas handlande som avgjorde var striden skulle stå. Den 27 juni 1676 landsteg dansk trupp och intog Ystad efter ett våldsamt bombardemang och hårda gatustrider.