Poltava 1709
Efter flera års om och men, mycket planering och omfattande kartläggningar av olika länders lagstiftningar, tillståndsgivningar och gränsregler, kom vi äntligen iväg till Poltava.
Den ryska gravvården över de sjutusen stupade svenskarna.
Foto: Bo Knarrström
Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek och Efron & Dotter hade beslutat att sponsra expeditionen till Ukraina, medan UV (Riksantikvarieämbetet) utan kostnad stod för all teknisk utrustning. Två veckor var inplanerade, och målsättningen denna omgång var att söka efter det ryska reduttsystem som var en bidragande orsak till svenskarnas nederlag (läs gärna Peter Englunds skildringar av Poltavaslaget för närmare beskrivningar av dessa händelser).
Dokumentärfilmaren Martin Wanngård följde alla detaljer i fältarbetet.
Foto: Bo Knarrström
Projektet Poltava 300 sker i form av ett samarbete med Professor Adrian Mandzy (Project Director), Morehead State University, USA (även universitetet i L'viv, Ukraina), och Poltava stad. Vi arbetade med Poltavas slagfältsmuseum som bas, och cheferna där (Oleg och Ludmilla) gjorde allt som stod i deras makt för att underlätta för oss. Borgmästaren i Poltava såg till att betala för både husrum och uppehälle - alltså ett stort tack till dessa människor!
Undersökningsteamet vid Poltava. Från vänster: Kenneth Stark, Lars Winroth, Adrian Mandzy och Bo Knarrström.
Foto: Martin Wanngård
Vi hade två bilar, varav en Landcruiser som transporterade ett halvt ton utrustning och packning. Resan från Sverige till östra Ukraina tar ungefär två och ett halvt dygn. Väntetiden vid gränsen mellan Polen och Ukraina varierar, men man kan generellt lägga till ett halvt dygn för denna.
"BattleMobilen" tog oss plus utrustningen från Sverige till Ukraina och fyrhjulsdriften var helt nödvändig i en del av terrängen.
Foto: Bo Knarrström
Visst fanns en del svårigheter att tackla - inte minst språkligt. Något som också skiljer är förvaltningstraditionerna, men problemen kunde överbryggas och redan andra dagen på plats gick vi ut på fältet. De första fynden utgjordes av små karteschprojektiler i bly och ett par muskötkulor.
Vid stenmonumentet som skall markera platsen för tredje redutten. Kenneth och Lasse mäter in fyndmaterialet med GPS.
Foto: Bo Knarrström
Poltava har sett många konflikter genom historien. Marken är pepprad med granatsplitter och skrot från olika krig. Vi beslutade att behandla allt fyndmaterial likvärdigt, och mätte tom in allt splitter från andra världskriget i en av sökrutorna. Andra fynd var en rysk deltagarmedalj från Krimkriget, patronhylsor från det ryska inbördeskriget och hylsor från en tysk maskingevärsställning (1943).
Vi fick också se spår av det kalla kriget - Sovjetunionen hade i utkanten av Poltava en bas för sitt strategiska bombflyg med kärnvapenkapacitet. Ett par av redutterna i baslinjen ligger innanför ett militärt område där flygbränslet förvarades, och denna plats är fortfarande avspärrad. Vi fick till slut komma in där, men kunde konstatera att markarbetena i stort sett utplånat spåren efter 1709 års händelser. Kanske finns intakta orörda fickor kvar, men det var inte tid till att leta efter dessa denna gång. (En redutt är en mindre sluten befästning från vilken man kan skjuta åt alla håll.)
Poltava-chokladen. Näst efter det turkiska kaffet var det väl chokladen som fick utgöra det bestående kulinariska intrycket.
Foto: Bo Knarrström
Större delen av de två veckor vi arbetade på slagfältet lade vi på att söka efter reduttsystemet. Ytorna intill de stenpelare som sägs markera platserna där de en gång legat söktes av med metalldetektor och marken genomlystes med georadar. Resultaten? Låt oss säga så här, indicierna är inte direkt övertygande_ Å andra sidan, marken låg 1943 under svår artilleribeskjutning och mineraliseringen (nedbrytningen av de organiska ämnena) av jorden tycks påfallande hög.
Dessutom tillkommer den tråkiga omständigheten att lämningen utsatts för åtskillig plundring. Vi hittade på flera platser relativt färska plundringsgropar och det finns vittnesuppgifter om att slagfältet regelbundet besöks av illegala metalldetekterare. Museet har lovat att i fortsättningen hålla en hårdare koll på vad som försiggår inom reservatets områden.
Poltavas slagfältsmuseum med en bronsstaty av Tsar Peter, segerherren.
Foto: Bo Knarrström
Museet i Poltava byggdes från början som ett konvalescentsjukhus för ryska officerare som sårats i Krim-kriget. Samlingarna är smått fantastiska med uniformer, vapen och utrustning från tiden. En del material har hittats i modern tid, men tyvärr finns sällan någon närmare dokumentation om var någonstans på slagfältet föremålen påträffats.
Om allt går enligt planerna kommer vi att åka tillbaka till Poltava under hösten 2008. Då griper vi oss an den centrala delen av slagfältet.