När ryska spaningspatruller var framme vid Södra Stäket var inloppet svagt befäst. Då svenskarna befarade att ryssarna skulle komma tillbaka gav man fortifikationsöversten Baltzar von Dahlheim uppgiften att befästa infarten. Dahlheim var en gammal krigsveteran som hade varit med Karl XII vid både Poltava, Bender och Fredrikshald.

Med över 400 tremänningar, den tidens reservister, uppfördes försänkningar och skansar vid både Knapens hål (Skogsö) och Stäkesund (Gammeludden) som skulle hindra ryssarna från att ta sig igenom sundet med sina grundgående galärer.

Om skansarna hann bli klara innan den ryska anstormningen är fortfarande osäkert. Det var planerat att skansarna skulle förses med åtminstone två stycken tre pundiga artilleripjäser men om leveransen nådde fram innan striden började är även det okänt.

Vid Lännerstasundet, alldeles väster om Stäkesund, fanns en svensk galäreskader bestående av 4-10 båtar, även de bemannade av tremänningar. Galärernas uppgift var dels att bestryka båda försänkningarna med eld vid ett försök till genomträngning, dels att bistå skansen vid Stäkesund vid en rysk attack.

Den 13 augusti var generaladjutanten Filip Tessin på plats vid Södra Stäket efter order från fältmarskalken Carl Gustaf Dückers, för att orientera sig om läget. Kaptenen Fritz Wachtmeister som hade varit ute på en spaningstur i båt på morgonen kunde rapportera att en rysk galäreskader var på väg in i Baggensfjärden.

1700-tals karta visande den taktiska uppställningen vid slaget. A) skansarna vid Knapens hål; B) första försänkningen; C) andra försänkningen; D) skansen vid Stäkesund (Gammeludden).

Map from the 18th century showing the order of battle. A) The first redoubt; B) the first entrance that was blocked by sunken cargo boats; C) the second entrance that was blocked by sunken cargo boats; D) the second redoubt.

Tessin red nu i sporrsträck till Dückers högkvarter i Hökarängen för att meddela den skrämmande upptäckten. Överbefälhavaren och arvprinsen Fredrik av Hessen och Dücker beslöt sig för att snarast ta sig till Södra Stäket. Men först skulle man till Skarpnäck för att underrätta Södermanlands regemente, som låg närmast placerat.

Ungefär samtidigt, vid tvåtiden, hade sex ryska bataljoner, 3 000-6 000 man, landstigit vid Södra Stäkets stränder och inlett striden med strandvakterna. Tre av bataljoner gick i land på Skogsö och de övriga tre på Boo sidan. Deras uppgift var att inta skansarna och bryta upp försänkningarna för att bereda väg för galärernas vidare väg in till Stockholm.

Mellan klockan 18 och 19 anlände Andra bataljonen under överstelöjtnant Henrik Johan von Essen med 350 man med order att spana mot fienderna och skydda tillkommande enheter. Häftig eldstrid utbröt omedelbart då man besköts från det öppna fältet söder om Skogsö gård (som idag utgörs av kolonilotter och hästhagar). Andra bataljonen blev nu hårt ansatt av ryssarna. Essen själv sårades och flera av hans män stupade.

Omkring kl. 20, då solen gått ner, anlände överste Rutger Fuchs med 470 man från Livbataljonen. Uppgiften att ta sig fram för att undsätta Essens bataljon och skansen visade sig vara lättare sagt än gjort. Framryckningen till stridsområdet blev mycket besvärlig då man tvingades ta sig fram i två plutonskolonner genom kuperad terräng av berg, stora stenblock och snårig skog. Ryssarnas stridslinje utsattes för intensiv beskjutning med omfattande förluster. Essens bataljon riskerade trots detta att omfattas av den ryska vänstra flygeln.

Framryckningen till stridsområdet blev mycket besvärlig då man tvingades ta sig fram i två plutonskolonner genom kuperad terräng av berg, stora stenblock och snårig skog.