Svensköp 1944
Uppdrag Stettin
På eftermiddagen den 29 augusti hade mekanikerteamet ställt i ordning Lancasterbombaren HK594. Bomberna var lastade och ammunitionen till kulsprutorna bandad och lagd i lådor. Markpersonalen hade gjort allt för att "deras" flygargrabbar skulle få så bra förutsättningar som möjligt att överleva nattens uppdrag. Lancasterplanet ingick i den Nya Zeeländska 75:e skvadronen, men besättningarna kom i regel från alla möjliga hörn av det brittiska imperiet. Målet för nattens bombningar var den nordtyska staden Stettin (numera Szczecin i Polen).
- Pilot: Flight Sergeant D. A. S. King
- Färdmekaniker: Sergeant J. P. Callahan
- Bombfällare: Flight Sergeant J. Fitzgerald
- Navigatör: Flight Sergeant W. D. Watson
- Radiotelegrafist: Sergeant C. B. Hill
- Tornskytt: Sergeant D. L. D. Moon
- Akterskytt: Sergeant H. W. Causley
Avro Lancaster, RAF med sju mans besättning. Det tillverkades mer än 7000 sådana bombplan varav ungefär hälften gick förlorade under kriget.
Foto: Wikipedia/Royal Air Force
Ovanför Nordsjön provsköts kulsprutorna och kursen förde skvadronen in över Danmark och de första tyska luftvärnsställningarna. HK594 kom helskinnad igenom detta hinder och flög in över svenskt territorium. Nästa kursändring skulle göras över Bornholm, men så långt hann man inte. Tysk nattjakt opererade i området och på 2000 meters höjd över den svenska sydkusten träffades planet av projektiler från automatkanoner. I Ystad stod pjäschef korpral Henry Nilsson och stirrade upp mot den becksvarta natthimlen. Luftvärnsbatteriet hade fått eldtillstånd och pjäserna sköt frenetiskt mot de osynliga målen. Knallarna från 7,5-centimeterskanonen var öronbedövande och på en av hans artillerister rann blodet ur öronen.
Messerschmitt Bf 110-planets kanoner trasade sönder delar av Lancasterns stjärtparti och gjorde spakarna tunga. Causley, som bemannade den bakre kulsprutan, träffades och avled sannolikt ögonblickligen. King hade stora problem med att kontrollera flygplanet och ögonvittnen såg hur maskinen i en vid båge svängde tillbaka in över svensk mark. Piloten ville förbättra chanserna ifall manskapet skulle tvingas överge Lancastern, men i detta ögonblick gjorde det tyska nattjaktplanet ett nytt anfall. Besättningen beordrades ut ur det brinnande planet medan King satt kvar och försökte hålla den fullastade bombaren någorlunda stabil. Som pilot var det hans skyldighet att ge sina kamrater det bäst tänkbara utgångsläget för att hoppa. När alla utom den döde akterskytten var ute, lämnade även King sin Lancaster. Han utlöste fallskärmen och singlade ned mot marken medan det förarlösa bombplanet fortsatte sin färd i nattmörkret.
Karta över HK594:s ungefärliga flygrutt, de tyska attackerna, besättningens uthopp i fallskärm och nedslagsplatsen i Svensköp. Den svarta större flygplanssymbolen och linjen, från Danmark till skånska sydkusten och vidare till Bornholm samt tillbaka in över Skåne, visar Lancasterplanets sista flygrutt. De två mindre flygplanssymbolerna anger tyska angrepp på den engelska bombaren. Fallskärmarna visar uthoppspunkter för besättningen. Det röda krysset markerar nedslagsplatsen.
Grafik: Staffan Hyll
Familjerna i det lilla skånska samhället Svensköp (se karta) hörde det mäktiga dånet. Fönster och porslin skallrade när planet med de fyra Rolls-Royce Merlin motorerna snabbt närmade sig marken. Bombaren gick med full kraft ned i en moränbacke strax intill en landsväg, en dryg kilometer från själva samhället. Explosionen blev enorm då bomberna briserade. Fönsterrutor blåstes ut på fastigheter flera hundra meter bort och taken flög av ladugårdarna. Förvridna delar från flygplanskroppen, vingar och motor slungades ända upp till två kilometer från nedslagsplatsen. Även akterskyttens kropp slets i stycken och spreds ut i terrängen.
Ett urklipp i original från Skånska dagbladet, 31 augusti 1944.
Foto: Bo Knarrström
King nådde säker mark i närheten av byn Tollarp. Några lottor fick syn på engelsmannen när han kom traskande på grusvägen. De gav honom en bit mat och inväntade svensk militär personal. Ännu visste han inget om sina kamraters öde.
Arkeologi
Under tre dagar i april 2009 genomförde Riksantikvarieämbetets slagfältsteam en forskningsundersökning i Svensköp. Målet var att återfinna själva nedslagsplatsen och kanske hitta spår som kunde kasta mer ljus över HK594:s sista timmar. Projektet är även en del i Bringitolife-serien (dokumentärfilmer) som syftar till att lyfta fram arkeologiska insatser på bland annat slagfält. Fältarbetet skedde i samarbete med den lokala hembygdsföreningen, Forced Landing Collection (FLC) och polisens tekniska rotel i Malmö. De sistnämnda fanns också på plats för att ta hand om icke exploderad/oanvänd ammunition och eventuella mänskliga kvarlevor.
Trots att det generellt var förbjudet att fotografera platser där utländska flygplan gått ned, kunde Bertil Stridh (som förestår det lokala hembygdsmuseet i Svensköp), trolla fram ett smygtaget foto som visar platsen i samband med uppröjningsarbetet.
En skrovlig bit målad aluminium. I röd schablonskrift ses bokstäverna: R G E N. Det fulla ordet är: EMERGENCY (Sv. nödfall) Antagligen kommer biten från insidan skrovet, kanske från uthoppsluckan eller från någon av brandsläckarnas platser.
Foto: Bo Knarrström
Trots att det idag går en kraftledningsgata igenom området och trots att man tagit grus till landsvägsbyggena, kunde gruppen identifiera var fotografen stått. Detta hjälpte oss i det fortsatta sökandet efter kraschplatsens centrum.
Metalldetektorerna pep ideligen och den dominerande signaturen var markerande för aluminium. Lancasterplanen var byggda i trä, segelduk, stål, aluminium och med plexiglas i cockpiten, kulsprutetornen och sidofönstren. Samtliga dessa materialkategorier återfanns i moränbacken. Vi tog också tillvara delar av flygkroppen där färgrester hjälper till att identifiera var bitarna suttit. Likaså hittades delar från motorer vilket visar att planet sannolikt var intakt då det slog i marken. Flyghistorikerna Bengt Hermansson och Nicklas Östergren jobbade parallellt med att sortera och registrera varje enskilt fynd.
Lancastern var bestyckad med Browningkulsputor (vanligen 30 kal.), men den brittiska versionen fanns bara i "303", det vill säga 7,7 mm. Detta var samma ammunition som användes i infanteriets Lee-Enfieldgevär och den kalibern var tämligen verkningslös när det gällde att skjuta ned fientliga jaktplan. Det fanns till och med skvadroner som inofficiellt beordrade sina skyttar att inte skjuta överhuvudtaget så länge man bedömde att en fiende inte sett planet. Det ansågs att chanserna till överlevnad var större så länge tyskarna inte gavs möjlighet att skjuta in sig på källan till spårljusen.
Slagfältsteamet lokaliserade till en början enstaka patronhylsor till kulsprutorna, men i det som sedermera bedömdes vara centrum av nedslagsplasten påträffades bandad ammunition där patronerna fortfarande satt ihop genom de rostiga metallänkarna. Banden låg nedkörda i moränen med några få meters mellanrum, och projektilerna härrör med största sannolikhet från kulsprutan i nosen.
Mats och Jesper från tekniska roteln lastar den skarpa ammunitionen. Patronerna tas med till experter för desarmering.
Foto: Bo Knarrström
Epilog
När King beordrat sina män att hoppa ut, hade Lancastern fortfarande befunnit sig ovanför Östersjön. Svenskarna letade i två dagar, och man fann i vattnet utanför Åhus kropparna efter sergeant D. Moon och sergeant Hill. De övriga är fortfarande rapporterade som saknade i strid. Kvarlevorna efter Sergeant Causley, som följt med bombaren i störtningen, samlades ihop i en liten trälåda.
I en solig skogsbacke i det inre av Skåne ligger kulsprutepatroner som var tänkta att användas under andra världskrigets luftstrider ovanför Tyskland. Rostfläckarna är spår från kulsprutebanden.
Foto: Bo Knarrström
Det cirka en centimeter stora låset till tryckknappen kommer från den omkomne sergeant Causleys fallskärm. Han var den ende kvar på planet då det slog i marken och sprängdes.
Foto: Bo Knarrström
Morgonen efter kraschen kom Henry Nilsson till platsen tillsammans med några ur luftvärnsavdelningen i Ystad. Pjäsmanskapet hade krediterats för nedskjutningen och det var med blandade känslor de såg förödelsen. De tre stupade britterna begravdes under militära hedersbetygelser 7 september i Helsingborg. King internerades ett kort slag i Sverige, men skickades hem redan den 10 oktober. Han bosatte sig sedermera på ön Guernsey i engelska kanalen.
Pjäschef Henry Nilsson som 65 år senare är tillbaka på nedslagsplatsen i Svensköp. I bakgrunden jobbar Lars Winroth från slagfältsteamet.
Foto: Bo Knarrström
Läs mer om detta och andra nödlande/kraschade flygplan i Rolph Wegmanns bok: Brittiska nödlandare 1940_1945 samt i Bo Widefeldts & Rolph Wegmans bok: Nödlandning.