Albertus Pictor levde i en brytningstid när det gällde sättet att avbilda landskapet i konsten. Hans målningar är förankrade i medeltidens konstuppfattning medan renässansmålarna i Italien vid samma tid skapade realistiska målningar baserade på centralperspektiv.

Fig 1. Bibliskt motiv: Moses slår vatten ur klippan. I Albertus framställning saknas centralperspektiv. Inbördes avstånd mellan människor markeras genom överlappning. Täby kyrka, Uppland.

Foto: Bengt A Lundberg

Målade berättelser

I dag tänker vi oss verkligheten som ett landskap fyllt med människor. Men för medeltidsmänniskan bestod verkligheten av människor som fyllde upp landskapet. Att flytta verklighetens rörliga tredimensionella värld till bildens stilla och platta yta var i århundraden ett så hopplöst svårt problem för konstnärerna att man helt enkelt hoppade över det. Man koncentrerade sig på det viktiga: berättelsen.

Inom Albertus kyrkomåleri är det två typer av motiv som dominerar. Antingen är det scener med människor eller så är det rena dekorationer med växtrankor eller blommor och liknande. Människor har i regel en fast förankring på marken medan änglar svävar fritt i luften. Detta skiljer honom från tidigare målare, där även människor kunde sväva fritt eller stå på en liten isolerad plätt.

Av Albertus landskap ser man ofta inte mycket mer än en horisontlinje med ljus himmel och svagt grön mark med ett och annat stiliserat träd. Det är intressant att se att träden praktiskt taget alltid ser ut som hamlade lövträd, dvs. lövkronan har beskurits för att få lövfoder till boskapen. En del träd verkar ha flikiga blad av ask. Men det behöver inte vara någon vardagsrealism som framträder hos Albertus utan det kan vara ett uttryck för tidsandans uppfattning utan större innebörd för den kyrkliga berättelsen. Samma motiv med hamlade träd förekommer nämligen ofta i olika tryckta medeltida upplagor med bilder ur Bibeln, s.k. Biblia Pauperum.

Fig 7. Samtidigt med Albertus skapade de italienska renässansmålarna en ny typ av fotorealistiska målningar baserade på centralperspektiv enligt principen i Camera obscura. Fresk i Sixtinska kapellet i Rom av Pietro Perugino målad 1481-82.

Illustration: Wikimedia Commons

Perspektivets problem

Det är slående att det inte finns något perspektiv så som vi är vana vid i dag utifrån fotografier. I Albertus scener befinner sig nästan allting lika mycket i förgrunden. Människor är alla lika stora och inbördes avstånd markeras genom att figurerna överlappar varandra så att man förstår vem står framför respektive bakom. Det finns heller inget centralperspektiv som visar att konstnären tänkt sig hela scenen betraktad från en och samma punkt. Det är som om alla figurer är sedda från lite olika platser, ungefär som när man sätter ihop en bild av en folkmassa genom många detaljfoton och flyttar kameran lite för varje figur.

I dag kan vi tycka att begrepp som landskap och miljö är självklara. Men för Albertus, och i praktiken all svensk konst under medeltiden, var det inte så. Vi tänker oss gärna landskapet som en karta med koordinater på längden och tvären, men det synsättet hade inte nått Sverige på medeltiden. Albertus var i vissa avseenden Sveriges förste store konstnär, men han var också en av de sista mästarna som arbetade utan att ha kunskap om centralperspektivet.

Camera obscura med projicerade bilder uppfanns eller i vart fall beskrevs redan av den arabiske fysikern Alhazen på 1000-talet, men centralperspektiv inom konsten infördes först av de italienska renässansmålarna, med namn som Botticelli, Perugino och Brunelleschi i slutet av 1400-talet. I bokform förklarades perspektivteorin av Alberti redan 1435. Italienarna hade avancerade metoder för hur man kunde framställa målningar som stämmer väl överens med det fotografiska betraktelsesättet. Enligt vissa moderna antaganden, den s.k. Hockney-Falko-hypotesen, använde de italienska renässansmästarna rentav kameralinser och konkava speglar som en välbevarad yrkeshemlighet ett par hundra år innan det blev allmängods.

Fig 8. Bibliskt motiv med Daniel i lejongropen. Perspektivet på den murade inhägnaden har vållat problem för Albertus. De enskilda stenarna är sedda rakt framifrån medan själva konstruktionen är sedd i sidoperspektiv. Täby kyrka.

Foto: Bengt A Lundberg

Konsten och tre sanningar om avbildningen

Tre skilda sanningar har grundligt förvirrat konstnärerna genom tiderna, nämligen föremålets sanning, ögats sanning och själens sanning. Det blir helt olika bilder beroende på vilken sanning konstnären uppfattar och väljer att skildra.

Den äldsta sanningen var att avbilda motivet så att det fångar föremålets inneboende egenskaper. En egyptisk konstnär under faraonernas tid avbildade därför en byggnad rätvinkligt sedd rakt framifrån eftersom alla vet att byggnaden i verkligheten är rätvinklig. För en egyptisk konstnär skulle därför ett fotografi ha framstått som rena lögnen. Om ett fotografi till råga på allt avbildat farao i bakgrunden som mindre än en slav i förgrunden skulle lögnen ha varit gränslös eftersom farao alltid måste vara störst.

Men under romarriket började konstnärerna avbilda byggnader sedda från olika vinklar, trots att byggnaden därigenom verkar sned och lutande på själva bilden. Människor i bakgrunden avbildas även mindre än de i förgrunden. Det romarna upptäckte var att för ögat finns det en annan sanning och att rätvinkliga byggnader helt enkelt inte ser raka ut när man flyttar sig lite från synfältet rakt framifrån. Detta förstod även Albertus och han målade därför byggnader sneda fastän han visste att de måste vara rätvinkliga, exempelvis i motivet med Daniel i lejongropen i Täby kyrka. Albertus kunde få enstaka objekt att verka riktiga för ögat och sen gruppera ihop objekten. Men för Albertus verkar centralperspektiv enligt samma principer som kameran varit ett okänt fenomen. För Albertus är det även främmande med perspektiviskt sett små människor i bakgrunden.

Konstnärens tredje sanning om bilden är själens sanning, det som man upplever i sitt inre. Paradoxalt upptäcktes denna sanning inte av många förrän fotografiet uppfunnits. I århundraden försökte konstnärerna uppnå samma perfektion som fotografiet - för att upptäcka man ändå missat den subjektiva upplevelsen. Det blev framförallt impressionisterna som på 1870-talet, kort efter att fotografiet uppfunnits, försökte fånga själens inre upplevelse genom sina breda färgsprakande penselsvep.

Albertus en internationell mästare med konservativ stil

Albertus Pictor var en driven och skicklig mästare när det gällde uttrycksfullhet och hög kvalitet. Han hade inblickar i internationell konst, både genom sin tyska bakgrund och genom tillgången till tryckta bilder. Men han var konservativ i sin bilduppfattning och tog uppenbarligen ofta intryck av äldre tryckta träsnitt, även om han relativt fritt kunde anpassa dem till sina egna förutsättningar. Albertus sätt att uppfatta miljö och landskap var fast rotat i medeltiden och skilde sig inte mycket från måleriet ett par hundra år tidigare.

De samtida italienska konstnärerna levererade däremot nydanande målningar, t.ex. till Sixtinska kapellet, som i princip var fyra hundra år före sin tid, dvs. den tid då fotografiet med sitt nästan matematiskt perfekta perspektiv uppfanns. Men för de svenska bönder och herremän som beställde konst var det gamla synsättet mer än tillräckligt och Albertus hade av alla bevarade målningar att döma aldrig någon brist på kunder.

Kontakt:

Leif Gren