Farokonventionen har sin upprinnelse i de krig och motsättningar som blossat upp efter det kommunistiska systemets kollaps i Östeuropa. Farokonventionens mål är att motverka denna typ av konflikter som inte sällan bottnar i idéer om ofrånkomliga kulturella skillnader mellan människor och att främja betydelserna av kulturarv i arbetet för fred och demokrati. Hur kan Sverige förhålla sig till denna konvention? Är den viktig även för svenska förhållanden?

Farokonventionen är den senaste i raden av kulturkonventioner från Europarådet. Europarådet utgjorde fram till 1990-talet en mellanstatlig samarbetsorganisation för västeuropeiska stater. Efter kalla krigets slut befinner sig Europa i en ny politisk situation. Europarådet, som numera inkluderar länder i såväl Central- och Östeuropa, har i detta sammanhang särskilt arbetat för att stärka demokrati, mänskliga rättigheter och skyddet för minoriteter. Det är i denna kontext som Farokonventionen har sin upprinnelse och bör förstås.

Farokonventionen handlar inte om hur utan varför det förflutnas lämningar ska bevaras. Den handlar om frågor som rör kulturarv och kulturmiljö i relation till de utmaningar och problem som samhället står inför i dag; som globalisering, hållbar utveckling och etniska konflikter. Sverige har inte undertecknat Farokonventionen och frågan är vilken betydelse den har här.

"A policy framework for a new era"

En ramkonvention ansågs vara det rätta instrumentet för att utveckla riktlinjer för kulturarv och kulturmiljön i dagens Europa. En ramkonvention innehåller inga bindande krav utan ska snarare ses som ett inriktningsdokument där viktiga mål och större insatser definieras. Det finns olika sätt att nå dessa mål och varje part väljer vilken väg som passar dem bäst i relation till befintlig lagstiftning och den politiska situationen i landet.

Farokonventionen är inte i första hand ett skyddsinstrument utan beskrivs som ett komplement till Europarådets andra kulturkonventioner. De äldre konventionerna har formulerats i en annan politisk verklighet och inte i relation till de behov som vi kan se i dagens Europa. Farokonventionens syfte är att uppgradera arbetet men hänsyn till viktiga förändringar och samhälleliga mål som globalisering och arbetet för en hållbar utveckling fört med sig.

Arbetet på Riksantikvarieämbetet

Farokonventionen utgår från idén att "kulturarv" är något som måste förstås som en respons på eller i relation till samhälleliga förändringar och behov. Den vänder sig mot en ensidig expertdominerad praktik som ser bevarandet som ett mål i sig och framhåller i stället att det ska göras i syfte att stärka demokrati och människors livskvalitet.

I relation till detta lanserar konventionen en mängd idéer som vi i dagsläget arbetar för att bättre förstå innebörden och konsekvenserna av. Flera av de centrala teman som lyfts i Farokonventionen är dock grundläggande för kulturpolitiken och kulturmiljöarbetet i Sverige som betydelsen av att involvera civilsamhället och arbetet för tillgänglighet och delaktighet.

Kontakt:

Åsa Wall - Samhällsavdelningen, tfn. 08-5191 8039.