Sverige har troligen världens äldsta lagar om fornminnen och kulturmiljöer. Hur man sett på kulturarvet genom tiderna är en spännande historia i sig.

Inledning

Sverige har en lång historia av lagar och förordningar med syfte att värna om kulturarvet i form av fornlämningar, byggnadsminnen och kulturföremål. Den första fornminneslagen tillkom redan 1666. Sedan dess har en rad nya lagstiftningar successivt ersatt varandra. De mer centrala som rör fornlämningar kom i tur och ordning 1828, 1867, 1942 och 1988.

Anledningen till varför det med jämna mellanrum stiftas nya lagar är att samhällets uppfattning om kulturarvet över tid förändras. Nya lagtexter speglar därför ändrade attityder till frågor som vad, varför och för vem vi vill bevara, men också till frågor om hur kulturarvet bör bevaras och vem som bär detta ansvar. Lagtexterna utgör på så vis viktiga tidsdokument och tillika vittnesmål om den tid de representerar; om skiftande politiska, ideologiska, sociala, ekonomiska och inte minst juridiska förhållanden.

Olika lagstiftningar ger också en fingervisning om skiftande epokers vetenskapliga ideal. Inom flera ämnen (som arkeologi, etnologi, konst- och arkitekturhistoria) är materiella och immateriella kvarlevor ett betydelsefullt källmaterial. Den forskning som bedrivits, och som alltjämt bedrivs, inom dessa ämnen har genom historien haft återverkningar på den juridiska hanteringen av kulturarvet.

Kulturminneslagstiftningens historia är med andra ord en lång och mångfacetterad sådan. På följande sida kan du själv ta del av flera av dessa. Texterna presenteras i ursprunglig språkdräkt. Vissa begrepp och uttryck kan upplevas som gammalmodiga och svårtolkade men ger samtidigt en känsla av hur man på den tiden uttryckte sig i formella juridiska sammanhang

Kontakt:

ola jensen - Telefon: 08-5191 8094, Leif Gren, Telefon: 08-5191 8010