I Riksantikvarieämbetets arkiv finns en hel del dokument vars upphovsmän vi inte känner till. På en av dessa finns en avtecknad stenyxa prydd med några runor. En genomläsning avslöjar att stenen då förvarades i Elias Brenners (1647-1717) antikvitets kabinett. Brenner var assessor vid Antikvitetskollegiet (Riksantikvarieämbetets föregångare). Han är för eftervärlden mest känd för sina numismatiska studier och att han i sin tidiga karriär deltog som ritare på antikvariska resor i kollegiets regi. Vidare anger dokumentets okände författare att sådana stenar ofta hittas i jorden och i gravhögar, men också att gemene man kallar dem för "torviggar" eller "åskstenar".

Men vem var då den anonyma författaren? Svaret finner vi möjligen i Afhandling om fordna svenska stridsvapn från 1763. Däri diskuterar riksantikvarien Carl Reinhold Berch (1706-1777) vilka vapen som användes under forntiden. Han drog bland annat slutsatsen att vapen av sten användes före krigsredskap gjorda av metall. Detta är för övrigt själva grundprincipen för det moderna treperiodssystemet som slog igenom först under 1800-talet.

Snilleblixt

I sann upplysningsanda sökte Berch i sin avhandling en gång för alla slå hål på den vidskepliga och urgamla myten att stenyxor skapades i molnen för att därefter falla till jorden då blixten slog ned. Vad som gör det sannolikt att det var just Berch som låg bakom det aktuella dokumentet är att han som bevis för sin ståndpunkt hänvisar till en stenyxa "med Runor uppå" som han sett i nämnda Brenners kabinett. Mot bakgrund av runorna slog han fast att yxan knappast hade fallit ned under åska då de "säkert icke varit skrifne i himmelen, utan på jorden". Samma slutsats omnämns för övrigt i det anonyma dokumentet.

Runtydning

Den stridsdugliga runstenen fascinerade tidens fornforskare så till den grad att den med åren kom att vandra mellan en rad olika samlingar. Många försökte även tyda vad runorna egentligen betydde. En av dessa var fornforskaren Johan Henrik Schröder (1791-1857). I Götiska förbundets tidskrift Iduna från 1824 presenterade han tesen att runorna betydde "den digre". Rimligen borde därför ägaren av stenen "warit en wäldig och aktad man, då wi tillägga att det i fordna dagar war ett hedersnamn, som till och med tillades konungar".

Kontakt:

ATA, Antikvarisk-topografiska arkivet