För att runinskrifterna ska kunna bevaras för framtiden måste runstenarna skyddas och vårdas. De är bland annat utsatta för beväxning och förorenad luft som gör att de vittrar fortare. I vården ingår bland annat att hålla runstenarna rena och att måla i ristningslinjerna för att göra dem tydligare.

Alger, mossor och framförallt lavar är ett stort problem när det gäller runstensvården. Förutom att beväxningen gör det svårt att se ristningslinjerna, påskyndar den nedbrytningen av stenmaterialet. Tillväxttakten för de flesta lavarna i Sverige är två millimeter per år men vid gynnsamma förhållanden kan det gå betydligt fortare. Vägdamm liksom fukt och skugga är bidragande orsaker.

Förbuskningen av kulturlandskapet är ett annat problem. Runristningar som inte finns i omedelbar närhet av bebyggelse riskerar att helt försvinna i snår och sly, något som också försämrar runstenens miljö. När det blir mörkt och skuggigt runt den trivs alger och lavar.

Rengöring av en kraftigt överlavad ristningsyta måste utföras av en stenkonservator med specialistkompetens. Med så skonsamma metoder som möjligt befrias ristningsytan från de hårt sittande lavarna. Mossor och alger är däremot lättare att få bort. När stenytan rengjorts helt fyller en runolog i ristningslinjerna med röd färg.

Även efter att en runsten gjorts ren ordentligt av en stenkonservator behöver den fortsatt vård och underhåll. Förutom att vittringsprocessen bromsas så syns en välvårdad runristning bättre och löper därmed mindre risk att utsättas för oavsiktlig skadegörelse. Här gör de runstensfaddrar som engagerat sig frivilligt en viktig insats, se länk till fadderverksamhet ovan.