Kyrkan var länge socknens medelpunkt och nära förbunden med staten och makten. Kyrkobyggnadernas långa kontinuitet som gudstjänstrum ger oss kunskap om samhällsutvecklingen i stort, men också om lokalsamhället och människors livsvillkor under olika tider.

Foto: Bengt A Lundberg

På många platser är kyrkan den mest utmärkande och påkostade byggnaden. Ofta är den vackert belägen och traktens äldsta byggnadsverk. Kyrkorna utsmyckades med det finaste sockeninvånarna kunde frambringa och byggdes för att stå kvar. Genom kyrkorna och deras omfattande arkivmaterial får vi möjlighet att möta tidigare generationers liv och öden, synsätt och värderingar.

Lagskyddet för kyrkorna och deras inventarier sträcker sig långt tillbaka i tiden och hör samman med statens koppling till kyrkan.

Sverige har sedan år 2000 inte någon statskyrka, men Svenska kyrkans kyrkobyggnader, kyrklig inventarier och begravningsplatser omfattas fortfarande av kulturminneslagens fjärde kapitel.

Kyrkobyggnader och begravningsplatser uppförda före år 1940 får inte ändras utan tillstånd. Detsamma gäller även vissa yngre kyrkobyggnader och begravningsplatser. Tillståndsplikten omfattar också kyrkliga inventarier av kulturhistoriskt värde som inte ägs av privatpersoner.

Det är länsstyrelsen som fattar beslut om ändring av kyrkor, begravningsplatser och kyrkliga inventarier.

Riksantikvarieämbetet har överinseende över kulturmiljövården i landet och stödjer länsstyrelserna i deras tillämpning av kulturminneslagen. Riksantikvarieämbetet beslutar också vilka yngre kyrkobyggnader och begravningsplatser som ska omfattas av tillståndsplikt.

Se även:
Våra kyrkobilder på FlickR