En stor del av kulturarvet består av föremål och byggnader från olika tider. Det kan vara flera tusen år gamla arkeologiska fynd, medeltida biskopskåpor, muralmålningar, interiörer eller designade 1900-tals möbler. Gemensamt för dem alla är att de måste brukas och bevaras varsamt om de ska kunna upplevas av kommande generationer. Ibland måste de också konserveras.

Både den designade möbeln och biskopskåpan bär på berättelser om vår historia, berättelser som vi vill bevara. Men de varar inte för evigt. Luft, ljus, fukt och föroreningar gör att alla material åldras och bryts ned. Ovarsam hantering och dåliga förvaringsförhållanden kan göra att åldrandet går ännu fortare. Sprickor, missfärgningar och skörhet kan vara ett tecken på det.

Konservering görs för att fördröja nedbrytningshastigheten och för att förhindra nya skador. Konservering kommer av latinets "conse´rvo" som betyder att bevara eller att vidmakthålla. Konservering innebär alltid en bedömning från fall till fall, där konservatorn nogsamt väljer vilken metod som skall användas. Målet är att göra så små ingrepp som möjligt för att originalet inte skall förvanskas.

Konservatorns kunskaper

Konservatorer är specialiserade inom olika materialkategorier som till exempel textil, måleri, sten, fotografier, papper, metall eller plaster. Materialkunskap är A och O för en konservator. De olika materialen bryts ned på olika sätt och kräver olika åtgärder. För att kunna bedöma vad, varför och hur en åtgärd ska göras, krävs kunskaper i naturvetenskap, teknik och kulturhistoria. Ofta har konservatorn både en konservatorsutbildning och ämneskunskaper i till exempel konstvetenskap, arkeologi eller naturvetenskap. Många har även en hantverksutbildning. På Göteborgs universitet finns en femårig konservatorsutbildning och vid Linköpings universitet utbildas möbelkonservatorer.

Konservatorer är verksamma bland annat på museer, arkiv, bibliotek och som egna företagare.

Hur arbetar konservatorn?

Det första en konservator gör när något skall konserveras är att noga undersöka materialet och analysera skadorna och vad som orsakat dem. Utöver skadorna noteras fakta om föremålet såsom storlek, material och detaljer som ornamentik och stämplar. Efter den noggranna undersökningen bestämmer konservatorn vilka konserveringsmetoder som är mest lämpliga. Vanliga åtgärder är rengöring, ibland under mikroskop. Vid rengöringen kan konservatorn upptäcka detaljer som tidigare inte synts på grund av smuts och föroreningar. Plötsligt kan en runa eller ett mönster framträda!

Andra vanliga åtgärder är att fästa lösa delar och eller färgskikt som flagnar, avlägsna tidigare lagningar om de är i dåligt skick, göra nya förstärkningar med mera. Alla steg dokumenteras noggrant och skrivs in i en konserveringsrapport tillsammans med fotografier tagna före, under och efter konservering. I rapporten ska det också framgå varför man valt en viss konserveringsmetod. Förebyggande åtgärder som besiktningar, underhåll, klimatstyrning och förvaring ingår också i konserveringsprocessen.

Kontakt:

Se även:
Frågor och svar om konservering

Vård och bevarande
Institutionen för Kulturvård - vid Göteborgs universitet
Linköpings universitet
ICCROM