Nu står det klart. Det som tidigare var arkeologernas misstankar har kunnat bekräftas av en forskargrupp vid Riksantivkvarieämetet. Den del av det äldsta kulturarvet som består av arkeologiska bronser och järnföremål håller snabbt på att korrodera bort i de områden av landet som drabbats av stora miljöföroreningar. Ett ovärderligt forskningsmaterial håller på att gå förlorat för kommande generationer.

Forskargruppen, som bland annat består av kemisk, arkeologisk och geologisk expertis, arbetar sedan mitten av 1990-talet med att analysera nyutgrävda fynd samt ett stort antal museiföremål. En mängd variabler antas ha påverkat nedbrytningen hos dessa föremål. För att kunna bedöma effekterna av dessa variabler används statistisk multivariatanalys. Det forskarna studerar är bland annat fyndens ålder och nedbrytningsgrad, fyndortens geografi, topografi och markkänslighet samt deras arkeologiska kontext. För nyutgrävda fynd analyseras metallernas och korrosionsprodukternas sammansättning samt prov från omgivande jord. Vanliga föremål är smycken, knivar, spikar, nitar, yxor och andra redskap.

Västsverige mest drabbad

Det är under andra hälften av 1900-talet som miljöföroreningarna blivit ett verkligt problem. Därför spelar det faktiskt inte så stor roll om fynden som hittas är 4000 eller 500 år gamla. De är ändå ungefär lika välbevarade. Desto större betydelse har utgrävningsplatsen - om den blivit utsatt för miljöföroreningar eller inte och vilken motståndskraft den hade mot dessa. I Sverige är det i särklass mest drabbade området Västsverige, speciellt Halland och Bohuslän. Här är marken sur och surt regn driver in över området. Det får till följd att metallföremålen snabbare förstörs i jorden, och att de skulle bevaras betydligt bättre i ett museum.

De tre områden som studeras särskilt är Gotland och Öland,Uppland, samt västkusten. Dessa tre områden skiljer sig mycket åt vad det gäller berggrund och jordmån.

Som väntat ger Gotlands kalkrika jord ett gott skydd mot försurningar. Men det är inte bara föroreningar som spelar roll för nedbrytningen. Även typen av fornlämning är avgörande. Gravar där man bränt sina döda, eller boplatser med rika asklager, innehåller till exempel högre halter av sot, som kan verka påskyndande på nedbrytningen. Vidare är också själva gravskicket viktigt. Gravar som inte är övertorvade, till exempel rösen, är känsligare för nedbrytning.

Forskningsprojektet har haft en självklar tillämpning inom kulturmiljövården i och med att man nu kunnat klargöra vilka områden som är särskilt hotade av miljöföroreningar och vad det är för sorts fornlämningstyper som främst drabbas. Projektet avslutades 2001.

Kontakt:

Anders Nord