De flesta interiörer i våra kyrkor och slott är förändrade ett flertal gånger av konservatorer. De har lämnat spår efter sig som ibland är dokumenterade och i andra fall mycket knapphändigt beskrivna. Ett fyraårigt forskningsprojekt har bedrivits vid Antikvarisk-tekniska avdelningen för att lyfta fram och visa konservatorns arbete under perioden 1890-1960.

I början av 1900-talet svepte en våg av restaureringar och undersökningar av kyrkor och betydelsefulla monument fram över Sverige. En av drivkrafterna bakom restaureringarna var nationalromantikens vurm för äldre epokers hantverksmässigt framställda föremål och arkitektur. Samtidigt fanns också en motvilja inför industrisamhällets standardiserade regelbundenhet och perfektion.

I restaureringarna samarbetade flera olika yrkesgrupper. Konservatorn undersökte och verkställde, antikvarien bevakade byggnadernas historiska källvärde och kartlade kalkmålningarna och byggnaderna systematiskt. Arkitekten fungerade som projektledare och länkade samman rummets estetiska värden med den antikvariska normen och beställarens krav på funktion. Utformningen av rummen leddes alltså av arkitekten, kontrollerades av antikvarien och själva arbetet utfördes av konservatorn med flera.

En central frågeställning i forskningsprojektet "Interiörrestaurering i teori och praktik 1890-1960" handlar om hur ytskikten behandlades och motiven bakom olika tillvägagångssätt. Förhoppningsvis kan det bidra till förståelse av tidsperioden och därmed underlätta besluten om hur man bör gå tillväga vid omkonservering av tidigare behandlade ytor. Projektet lägger speciell tonvikt på kalkmålningarna.

Utifrån några väl valda byggnader såsom Strängnäs domkyrka och Läckö slott undersöks vad konservatorerna gjorde. Några kända konservatorer specialstuderas, bland annat Allan Norblad och Alfred Nilson.

Kontakt:

Hélène Svahn - Arkitekturkonservator