När museiföremål ska förpackas, transporteras, ställas ut och magasineras, är det viktigt att rätt material används. Många moderna material tas i bruk, utan att undersökningar har gjorts av hur de påverkar museiföremålen. Detta kan leda till att kulturhistoriskt värdefulla föremål förstörs i en snabbare takt än nödvändigt. För att utreda moderna materials påverkan på museiföremål bedriver en forskargrupp på Riksantikvarieämbetet ett projekt som syftar till att fastställa kriterier för vilka material som kan användas, och vilka som helst bör undvikas.

De största skaderiskerna för museiföremål är människan, ljuset, luften och luftfuktigheten. Luften är full av olika föroreningar som till exempel svavel- och kväveföroreningar, salter, ozon och organiska syror. Dessa ämnen verkar ofta nedbrytande på museisamlingarna, och förekommer både inomhus och utomhus, samt i slutna utrymmen. Organiska nedbrytande ämnen ökar i antal med moderna material, och finns i bland annat limmer, färger, lacker , plaster, och träskivor. Vid hög luftfuktighet ökar avdunstningen av flyktiga organiska föreningar som kan ha skadlig påverkan på föremålen.

Moderna material testas ofta i förhållande till olika hälsorisker, till exempel allergier. Men de resultat man får från dessa tester är inte tillräckliga för att förstå hur materialen påverkar museiföremål. För dessa är kraven högre - man vill ha långvarigt neutrala och hållbara material. Det som är hälsosamt för människan behöver inte vara "hälsosamt" för ett arkeologiskt fynd!

Den metod som används idag för att bedöma ett montermaterials lämplighet, kallas British Museum Standard-test. Genom så kallat accelererat åldrande, testas framför allt metaller i förhållande till olika utställningsmaterial. Testerna tar emellertid fyra veckor att göra, och det är ofta alldeles för lång tid inför en utställning.

Målet med forskningsprojektet är att dels undersöka de material som idag används i museivärlden, dels att sortera fram de neutrala material som är lämpliga för utställning, magasinering, och förpackning. Samtidigt kommer man också att söka gränsvärden som grund för bedömning av skaderisker. För att kunna ge dessa kvantitativa data måste både materialens kemiska uppbyggnad och nedbrytning analyseras, samt dess påverkan på de material som museiföremålen består av. Samarbete finns med Korrosionsinstitutet, IVL, Trätek och avdelningen för Miljöteknik på KTH.

Kontakt:

Monika Fjaestad - Projektledare