Träföremål är mycket sällsynta i det arkeologiska fyndmaterialet. Nu hotar en gammal konserveringsmetod att förstöra en mängd av de förhållandevis få föremål som finns bevarade.

Eftersom biologisk omvandling av trä är en del av det biologiska kretsloppet, är träföremål mycket sällsynta i det arkeologiska fyndmaterialet, och därmed illa representerat i det källmaterial de arkeologiska fynden utgör. Desto större anledning finns därför att säkra befintliga arkeologiska träföremåls överlevnad.

En mängd sådana föremål, från ett antal stora undersökningskomplex, hotar att gå förlorade då den behandling med alun de ursprungligen fick visat sig verka nedbrytande på materialet över tid. Med föremålen går också oersättlig arkeologisk information förlorad. Genom kunskapsuppbyggnad kring problematiken om alunbehandling och dess följder, samt undersökning och utveckling av preventiva och aktiva (om-) konserveringsmetoder, syftar pågående forsknings- och utvecklingsprojekt vid Riksantikvarieämbetet till att förhindra detta.

Förrädisk metod

Den så kallade alunmetoden utvecklades i Danmark under 1800-talets senare hälft, och applicerades rutinmässigt vid konserveringen av arkeologiskt vattendränkt trä i Sverige under förra hälften av 1900-talet. Alun (kalium-aluminium-sulfat med kristallint vatten) är kristallint i rumstemperatur men löses i sitt eget kristallvatten vid uppvärmning, en egenskap som utnyttjades konserveringstekniskt i alunbehandlingen: för att förhindra den krympning och sprickbildning som annars inträffar då vattendränkta arkeologiska träföremål torkar, läts alun i löst form diffundera in i träet för att sedan utkristallisera inne i trästrukturen vid avkylning och torkning. Alunkristallernas utfyllnad av trästrukturens hålrum gav stadga och bibehållen form åt föremålen och deformering undveks. En modifiering av metoden gjordes 1933 då glycerol började tillsättas behandlingen.

Det har visat sig att egenskaper hos alun och glycerol, i synnerhet i kombination med instabil luftfuktighet, verkar starkt nedbrytande på behandlat trämaterial. I varierande luftfuktighet omkristalliserar alunsaltet, varvid volymförändringar hos kristallerna inträffar. I förlängningen orsakas en söndersprängning av träets cellstruktur, och därmed en kollaps av föremålet. I fall med alun- och glycerolbehandlade föremål förstärks effekten kraftigt av hygroskopiciteten hos glycerol; redan vid mycket låg luftfuktighet drar glycerol till sig fukt. De ytbehandlingar som varit avsedda att skydda föremålen från fukt och hålla faran för saltutfällningar i schack, har varit genomsläppliga och istället skapat mikroklimat inne i föremålen. Nedbrytningsprocesserna är inte nödvändigtvis synliga, utan kan fortgå i det inre av till synes välbevarade föremål till dess att de totaldestrueras.

Omkonservering en möjlig räddning?

Förutsatt att föremålen inte är totalt nedbrutna kan omkonserveringar göras. Inom ramen för projektet undersöks, utvärderas och utvecklas metoder för detta, liksom åtgärder av preventiv karaktär för de föremål där behovet eller möjligheten för en omkonservering inte finns. Genom att öka medvetenheten om och kunskapen kring alunbehandlat trä, hur det bryts ned, och vilka aktiva och preventiva åtgärder som finns att vidta för att förhindra eller kontrollera nedbrytningen, ökar vi också möjligheterna för bevarandet av detta unika källmaterial.

Kontakt:

Carola Häggström - Projektledare