Av vår bevarade svenska glaskonst från främst 1600- och 1700-talet, är det en betydande andel som har så kallad glassjuka. Detta beror på att de ämnen som ingår i glasmassan inte har rätt proportioner. Vissa glas blir sjuka efter bara ett par år, medan andra kan hålla sig friska i flera hundra år, beroende på vilka förhållanden de utsätts för. För att få bättre kunskap om vilka nedbrytningsprocesser som sjuka glas utsätts för, och hur glasen bäst ska kunna bevaras, bedrivs på Riksantikvarieämbetet projektet "Vittringsprodukter på sjuka glas".

Sjuka glas är ingen ny företeelse. Ända sedan svenskt glashantverk växte fram under 1700-talet har det talats om sjuka glas. Det saknas ännu idag exakt kunskap om vilka yttre faktorer som påverkar sjuka glas, och vilka ämnen som bildas vid nedbrytningen. Luftfuktigheten är emellertid central. Vid hög luftfuktighet urlakas glaset och det bildas en såpig, mjölkig yta på glaset - glaset gråter. I torr miljö bildas mikrosprickor i glaset som till en början gör det ogenomskinligt och sedan genomkrackelerat. Ett exempel på ett mycket känt glaskonstföremål som haft glassjukan i princip sedan det tillverkades, är den stora ljuskronan på Skokloster slott.

Forskningsprojektet "Vittringsprodukter på sjuka glas" syftar till att bestämma olika glassammansättningar och identifiera de olika salter som avsätts i ytskiktet på nedbrutna glas. Det finns anledning att misstänka att den tidigare forskning som bedrivits inom detta ämne inte har lett till helt lämpliga rekommendationer för förvaringen. Till exempel har det inte tagits hänsyn till att luften innehåller föroreningar och emitterande gaser som kan inverka på glasföremålen. Tidigare studier har också bara gällt glas tillverkade av pottaska (kaliumkarbonat), trots att glassjukan även drabbar sodaglas, som har en annan ämnessammansättning.

Nu i detta forskningsprojekt försöker forskarna ge en mer holistisk beskrivning av nedbrytningsmekanismerna och hoppas kunna komplettera och till viss del revidera tidigare forskningsresultat.

Förorenad utomhusmiljö kan påverka

Ett av de ännu så länge preliminära resultaten från projektet visar att glasprover från samlingar i Stockholm har en avsevärt högre halt av svavel i vittringsskiktet än liknande prover från samlingar i mindre tättbebyggda områden med renare miljö som Skokloster och Växjö. Att en förorenad utomhusmiljö påverkar exempelvis bemålade kyrkofönster har sedan länge varit känt, men inte att det drabbar även labila glas i museisamlingar. Genom att fastställa jämviktsfuktighetsnivåer för de olika salter som förekommer i vittringsskiktet på sjuka glas, kan beräkningar göras av vilka sannolika klimatramar som glassjuka föremål bör förvaras inom. Därmed kan mer välgrundade rekommendationer ges för hur vår ovärderliga, men ack så sjuka, glaskonst ska bevaras.

Kontakt:

Carola Bohm - Projektledare