Skadegörelse föreligger då någon förstör eller skadar egendom, fast eller lös, till men för annans rätt därtill. (Brottsbalken 12:1).

När det gäller fornlämningar är det enligt KML 2 kap. 6 §: "förbjudet att utan tillstånd enligt detta kapitel rubba, ta bort, gräva ut, täcka över eller genom bebyggelse, plantering eller på annat sätt ändra eller skada en fast fornlämning."

Den vanligaste formen av skadegörelse på fornlämningar är den som orsakas i samband med skogsbruk.

Flera undersökningar som gjorts av Riksantikvarieämbetet och Skogsstyrelsen visar att omkring hälften av de alla kända och registrerade fornlämningar som finns inom en avverkningsyta utsätts för någon form av åverkan. Räknar man in det område i anslutning till fornlämningen som enligt lagen (KML 2 kap. 2 §) tillhör denna är skadegörelsen omkring 80 %. De värsta skadorna uppstår i samband med markberedning.

En annan areell näring där fornlämningar skadas är jordbruket. Vanliga skador är sådana som uppstår vid plöjning, täkt och anläggningsarbeten.

Under vatten skadas fornlämningar främst vid ovarsam dykning. Många som dyker på vrak är inte tillräcklig "dykkompetenta" utan har svårigheter med både avvägning och balans. Kontakten med vraken kan därför bli hårdhänt vilket får till följd att det uppstår skador. Sådan skadegörelse på skeppsvrak som har skydd enligt KML är brottslig. Annan åverkan som är vanlig på skeppsvrak är sådan som orsakats i samband med ankring och fiske

Även skadegörelse på det kyrkliga kulturarvet är ett nationellt problem. Den skadegörelse som ger den största skadan är anlagda bränder. Andra typer av skadegörelse är klotter och gravstenar som välts omkull.