Mängden plastföremål i våra museisamlingar ökar. Därmed ökar också behovet av kunskaper och metoder för konservering av plastföremål. Ett område där ytterligare forskning efterfrågas är inom limning och hopfogning och dess påverkan på föremålen på lång sikt.

Plastföremål finns i ökande omfattning inom kulturhistoriska, design-, konst- och konsthantverksamlingar. Plastmaterial kan förekomma i en mängd olika former så som färg och ytbehandling, fibrer, tredimensionella fasta föremål och limmer.

Moderna materials nedbrytning och konservering är ett relativt sett nytt område inom konserveringsvetenskap. Under de senaste tio åren har dock både intresse och forskning på området inom bevarandesektorn ökat, främst inom identifiering, skadeinventering, nedbrytning och förebyggande åtgärder. Under 2011 utförde Riksantikvarieämbetet en forskningsöversikt och behovsinventering för att identifiera vilka frågeställningar som är mest aktuella inom konservering av plastmaterial. En slutsats utifrån behovsinventeringen är att behovet för forskning inom aktiv konservering är stort. Ett område som lyfts fram är limning, hopfogning och dess långtidspåverkan.

Sammanfogning av plast

Inom vården av våra kulturarvssamlingar finns tillfällen då föremål behöver sammanfogas. Det kan vara på grund av mekaniska skador eller nedbrytningsskador. Frågan uppkommer då om vilket limningsmaterial som bör väljas avseende på stabilitet, åverkan på föremålet och hur fogen kommer att åldras.

Riksantikvarieämbetet ska under 2012 tillsammans med Swerea KIMAB och Kungliga Tekniska Högskolan undersöka frågor om limningsmaterial för museal styrenplast i projektet _Foga samman plast _ vad händer på lång sikt?_. Flera museer ingår i en referensgrupp. Projektet är avgränsat till styrenplast, bland annat utifrån en skadeinventering som gjordes i samband med FoU-projektet Morgondagens kulturobjekt.

Frågor som projektet söker svar på är:

Kontakt:

Thea Winther - Förvaltningsavdelningen