De allra flesta namn på landsbygden - särskilt de äldre - är naturligt framvuxna ur människors behov av att kunna tala om en plats på ett enkelt och effektivt sätt: vem ägde platsen, hur såg den ut, vad hade hänt där? etc. Man kan kalla sådana namn för spontana namn. Det är helt enkelt opraktiskt att inte ha namn på platser som man ofta talar om. Låt oss ta ett exempel: En häst går ner sig i ett litet namnlöst kärr och drunknar. Ganska snart kommer kärret att börja kallas för Hästkärret. Inom den grupp människor som känner till den här platsen och har anledning att tala om den rotar sig namnet Hästkärret. Det förs med tiden vidare till nya personer och nya generationer. Minnet av episoden med hästen i kärret suddas långsamt ut men namnet är etablerat och fortsätter att användas så länge man talar om platsen.

Även i tätorterna finns en del spontant framvuxna namn, men det vanligaste är att namn på gator, kvarter, torg och andra allmänna platser kommer till genom formella beslut. Många kommuner har en namnberedning eller någon annan grupp som tar fram förslag till namn. Ibland återanvänder man gamla namn, ibland hittar man på helt nya. Besluten fattas sedan oftast av politikerna i någon särskild nämnd eller i fullmäktige, som fastställer namnen.

Till Frågor och svar om ortnamn