Det har funnits tre olika runrader, som runalfabetet brukar kallas. Den äldsta kallas den urnordiska runraden. Den andra, den som människorna på vikingatiden använde, kallas för den vikingatida runraden. Den sista användes under medeltiden och kallas därför den medeltida runraden. Du kan läsa mer om de olika runraderna här nedanför.

Den urnordiska runraden

De runor som användes mellan ungefär år 0 och 800 kallas urnordiska. De heter så eftersom språket som på den tiden talades i Sverige och de andra länderna i Norden kallas urnordiska. Det fanns 24 tecken i den urnordiska runraden. Du kan se här nedanför hur de urnordiska runorna såg ut. Bokstäverna som står på raden nedanför runorna visar vilken bokstav man skulle ha använt för att skriva samma ljud. Th betyder att runan användes för läspljud, som i de engelska orden thing och that. Ng betyder förstås att runtecknet användes för äng-ljud.

De flesta inskrifter som är så gamla att de är ristade med den urnordiska runraden finns på vapen och smycken. Vi har bara ungefär tjugo stenar i Sverige som har ristningar med sådana runor.

Runorna ändras

Under vikingatiden använde man inte riktigt likadana runor som tidigare. I början av 800-talet ändrades runorna. Några av runtecknen behöll sitt utseende. En del togs bort helt och hållet, några fick ett nytt utseende och några alldeles nya skapades. Anledningen till att man ändrade runorna var att språket som man talade hade ändrats under de 800 åren som man hade skrivit med runor. En del ljud hade försvunnit och några nya hade tillkommit sedan den tid då den urnordiska runraden skapades. Bland de nya ljud som fanns i språket i Sverige på 800-talet var y, ä och ö.

Den vikingatida runraden

Vikingatiden kallas tiden som varade från ungefär 800-talet till början av 1100-talet. Från 800-talet använde man en runrad, som bestod av 16 tecken. Det är med den vikingatida runradens tecken som runstenarna är ristade - eller rättare sagt huggna. Här nedanför ser du hur runorna som människorna på vikingatiden använde ser ut.

En bokstav ser lite konstig ut. Det är a som står under den fjärde runan. Det har liksom en liten svans. Den betyder att runan skall uttalas som ett nasalt a. Nasalt är ett ljud som uttalas i näsan. Du kanske tycker att det är konstigt att det finns två olika r, ett som skrivs r och används om den femte runan och ett som skrivs R och används om den sista runan i runraden. Den sista runan är ganska ovanlig och används nästan bara sist i ord, oftast i pojknamn. Det r-ljudet uttalades annorlunda. Därför tyckte människorna på vikingatiden att det behövdes en särskild runa för det. Om du tittar på de vanliga bokstäverna som står under runtecknen ser du att många bokstäver, som du brukar använda när du skriver, inte finns med. Det beror på att flera av runorna användes för att beteckna mer än ett ljud. Här nedanför står alla de olika bokstäverna som en runa kan motsvara under runtecknen. Där kan du se att några av runorna användes för många olika ljud. Det är ju precis likadant med våra bokstäver. Du kan försöka tänka ut hur många olika ljud den latinska bokstaven g kan användas för i dag.

Den medeltida runraden

När vikingatiden var slut och man slutade resa runstenar fortsatte man ändå att rista runor i Sverige. Men då fanns det också många som kunde skriva med vanliga bokstäver. Många präster och andra som hörde till kyrkan skrev med bokstäver, men de flesta vanliga människor kunde bara runor. Men många av dem som kunde skriva med bokstäver använde runor också. De tyckte nog att det var besvärligt att det inte fanns tillräckligt många runtecken för att man skulle kunna stava på samma sätt som när man skrev med bokstäver. Då hittade de på att sätta små prickar och streck på runorna så att man kunde skilja på dem och veta vilket ljud de användes för. På så sätt fick man lika många olika runtecken som det fanns bokstäver. Här nedanför ser du hur de runor som användes under medeltiden såg ut.

Du kan se att det nu finns ett runtecken för alla bokstäver vi använder idag utom å. Den bokstaven fanns inte i alfabetet under medeltiden. Det är ju en speciell bokstav som bara finns i de nordiska språken, och den infördes i alfabetet några hundra år senare. Om man skall skriva det ljud som vi använder å för får man använda runan för o. Q, w och z saknas också. Dem behövde man inte för att skriva på svenska på medeltiden. Däremot finns runtecknen för läspljuden kvar. Eftersom läspljud inte fanns i det latinska språket fanns det inga speciella bokstäver för dem. När man skulle skriva läspljud med bokstäver använde man antingen runtecknet þ eller också skrev man dh eller th i stället.

Till Runor och runstenar