När man hade bestämt sig för att resa en runsten till minne av en släkting som dött, ville man att många människor skulle se den fint ristade stenen. Därför ställdes de flesta runstenarna vid farleder, oftast vid vägkanter. Människorna på vikingatiden använde båtar längs kusterna, i skärgårdarna och även inne i landet om det fanns floder, åar eller sjöar som gick att färdas på. Därför finns det också runstenar längs vattenleder och vid platser där det var lämpligt att gå iland. Några runstenar restes på tingsplatser. Vad det är kan du läsa mera om lite längre ner på den här sidan.

Vägen slingrar förbi runstenen i Rinkaby i Närke.

Foto: Bengt A Lundberg

Bygga bro och göra väg

Ibland förbättrade de som lät resa runstenen vägen förbi platsen där de ställde den. Om vägen var mjuk och blöt och lätt blev lerig och smetig byggde de kanske en bro. En runstensbro såg emellertid inte riktigt likadan ut som de flesta broar idag. Det var oftast inte någon bro med luft under som gick över en å eller en väg. Runstensbron var en vägbank. På en sträcka av vägen där det var blött och lerigt fyllde man ut med stockar, ris och stenar så att det blev som en liten fast ås som man kunde färdas på. Ibland står det också att den som har låtit hugga stenen har röjt en ny väg.

Jarlabankes bro i Täby norr om Stockholm.

Foto: Bengt A Lundberg

"Holmfast lät röja denna väg" står det på runhällen invid Holmfastvägen i Södertälje.

Foto: Bengt A Lundberg

Tingsplatser

Om en man som dött hade varit väldigt mäktig och rik kunde hans släktingar placera runstenen på tingsplatsen. På tingsplatsen samlades människorna som bodde i ett område till ting. På tinget bestämdes saker som gällde för alla som bodde i trakten. Och om någon hade begått ett brott, en stöld eller liknande, dömdes han på tinget. Eftersom tingsplatsen var en viktig samlingsplats var det väldigt fint att resa en runsten till minne av sin släkting där.

Vid Bälsta tingsplats i Vallentuna står två runstenar.

Foto: Bengt A Lundberg

Till Runor och runstenar