Det är svårt att veta om alla människor kunde läsa runskrift. Men troligen kunde de flesta vikingatida människorna här i Sverige läsa runor. Väldigt många kunde säkerligen också rista runor i trä eller ben.

Däremot var det svårt att hugga en runsten. För att klara av det måste man vara stenhuggare också. Det är mycket svårare än att rista med kniven i trä eller ben. Under 1000-talet när de flesta runstenarna restes, fanns det några runmästare som hade till yrke att vara runristare. De högg runstenar som andra beställde. De som beställde bestämde nog också vad det skulle stå på stenen. När runristaren - och kanske några medhjälpare - hade huggit färdigt inskriften, ristade han ibland sin signatur på slutet. Han skrev alltså sitt namn. "Öpir ristade runorna" står det till exempel på slutet av många runstenar som just Öpir ristat. Man säger att runstenar som avslutas med runmästarens namn är signerade.

Exempel på välkända runristare som har signerat många runstenar är Fot, Balle, Åsmund, Livsten, Erik, Visäte och Öpir.

Till Runor och runstenar