Under det sista århundradet har de föroreningar människan skapat orsakat allvarliga skador. Det gäller inte minst kulturarvet med söndervittrade byggnader och monument såväl i Europa som i andra världsdelar.

Resultat från en svensk forskningsstudie har visat att också en del av vår outgrävda historia är i fara. Studierna har pågått i ca 15 år (dock ej på heltid). Under de senaste åren har arbetet inriktats på miljömålet "Bara naturlig försurning" som är ett viktigt regeringsuppdrag för Riksantikvarieämbetet.

4800 metallföremål

Studien omfattade totalt 4 800 metallföremål, inlämnade till museer från och med 1800-talet och framåt. Av dem fanns 4 500 i museimagasin i de tre regionerna norra västkusten, Uppland och Öland-Gotland. De resterande 300 föremålen var nyutgrävda och kom tillsammans med jordprover direkt från olika utgrävningsplatser.

Metaller och jordprover analyserades och för alla föremål blev uppgifter om föremålens arkeologiska sammanhang, geologiska data som vegetation, markanvändning, topografi och miljöpåverkan statistiskt bearbetade. Föremålen är främst daterade från tiden mellan 1 000 f. Kr. till 1 000 e. Kr.

Ett starkt nedbrutet, söndervittrat spänne från Uppland, framgrävt i början av 1900-talet.

Markförsurning

Resultaten från studien visade att det fanns ett starkt samband mellan markförsurning och nedbrytning av metallföremål. Sämst bevarade var föremålen från norra västkusten som är en nederbördsrik region med försurande nedfall från kontinenten. Förutom luftföroreningarna finns här en särskilt ogynnsam jordmån med tunna jordlager över en kalkfattig berggrund.

Under 1900-talet har nedbrytningen av metallföremålen har gått snabbt här och det är idag vanligt att arkeologerna enbart hittar små fragment eller färgskiftningar i marken efter sönderkorroderade föremål. Förutom markförsurning som orsakat störst skada finns också andra faktorer som skyndar på korrosionen. Till dem hör sot och salter i jorden. Studien visade att saltningen av vägar har skadat föremål i intilliggande fornlämningar. Det finns också naturliga faktorer som bidrar till nedbrytning, t.ex. granskog, vilken i sig försurar jorden.

Diagrammet visar en genomsnittlig nedbrytningsgrad av bronsföremål från alla studerade regioner, i ett klassningssystem där 1 är bäst bevarat och 5 är sämst. De tidigare utgrävda föremålen var generellt i bättre tillstånd än de som grävts ut de senaste 50 åren då nedbrytningstakten ökat.

Föremål från Gotland bäst bevarade

Försurningen har inte drabbat lika hårt överallt i landet. Kalkhaltig jord och organisk syrefri miljö verkar bevarande på metallföremål. Till skillnad från norra Västkusten har de arkeologiska föremålen på Gotland och Öland klarat sig betydligt bättre.

De från Gotland visade sig vara de bäst bevarade i studien. Det beror på öarnas kalkhaltiga jordar och en berggrund som förmår motverka ett surt nedfall. Tack vare renare bränsle och bättre avgasrening minskar nu de försurande svavelföreningarna för varje år. Däremot minskar de försurande kväveföreningarna långsammare. Tyvärr har jorden också en inbyggd tröghet och det kan ta flera decennier för försurad mark att återhämta sig.

Framtida bevakning

Inom ett av riksdagens beslutade miljömål driver Riksantikvarieämbetet inlett ett långsiktigt projekt för att följa upp förändringar i markkemin på fornlämningar. I samarbete med nio län analyseras vart fjärde år jordprover från 25 fornlämningsområden från olika delar av landet. Deponerade provplattor av koppar och järn ska grävas upp vart åttonde år. Resultatet från det första året visade att nästan alla utvalda fornlämningsområden var försurade. Eftersom luftföroreningarna ändå nu minskar kan vi hoppas på en förbättring i framtiden. Dessvärre kan de pågående klimatförändringarna, den s.k. växthuseffekten ge nya problem genom mer fukt, varmare klimat och salta havsvindar. De olika hotbilderna visar att förändringarna noggrant måste följas upp för att möjliggöra att ny historisk kunskap i framtiden ska kunna utvinnas ur våra marker. Studien har utförts i samarbete mellan arkeologer, kemister, korrosionsexperter och geologer. En mer utförlig artikel finns att läsa i Populär Arkeologi nr 2, 2008.

Kontakt:

Kate Tronner