Graven ligger i ett område där det finns många lämningar från bronsåldern. Placeringen nära havet och motiven på hällarna visar kopplingar till både hav och land genom båtar, fiskar och hästdragna vagnar. Kiviksgraven låg troligen strax intill kusten och ingick i en miljö som bestod av både boplatser, vägar, hamn och gravar.

I samma område ligger gravfältet Ängakåsen, som är från samma tid och består av cirka 130 stensättningar, en skeppssättning samt två rektangulära husgrunder. Genom gravfältet går en stensatt hålväg ner mot vattnet. Hålvägar förekommer, från bronsålder och fram till medeltid. Skeppssättningen, fartygsmotiven i graven och hålvägen till vattnet tyder på en hamn som kan ha använts redan för 3000 år sedan. Efterleden kåse betyder hamn.

Penninggraven

På väg ned mot hamnen finns en stor rest sten som är omgiven av en kantkedja. I folktron finns myter om att graven innehöll en storskatt men vaktades av en förbannelse. Fram till 1920-talet fanns ett 25-tal skålgropar på stenen. Men stenen behövdes i en brokonstruktion och höggs därför upp i tre delar. Flera av skålgroparna försvann då. Tack vare lokalbefolkningen togs delarna till vara och stenen restes på sin ursprungliga plats.

Sågmöllan

Kvarnen Sågmöllan som i dag är ett kafé byggdes ursprungligen för att tjäna Kiviksböndernas behov. Den uppfördes på 1870-talet som en kombinerad såg och kvarn. Ungefär samtidigt byggdes ytterligare en kvarn en bit bort vid Äsperöd. Tyvärr visade det sig att de båda kvarnarna konkurrerade om samma kunder och kvarnen vid Äsperöd fick läggas ned. Det dröjde fram till 1915 tills den revs, men då gjordes en fantastisk upptäckt! En av de saknade ristade hällarna som hade försvunnit från Kiviksgraven var inmurad i Äsperöds kvarngrund. Man hade helt enkelt stulit stenblocket för att bygga grunden. Sågmöllan användes ytterligare 15 år men 1929 blev sista året för sågen och kvarnen. Då var möllan i dåligt skick och revs och byggnaden gjordes om till kafé.