Gå direkt till innehållet på sidan

Riksantikvarieämbetet

Bild av barn

Ales stenars historia

Ales stenar ligger på Kåsebergaåsen, som bildades för 15000 år sedan när inlandsisen smälte och lämnade efter sig grus och sten. Men själva monumentet är betydligt yngre.

Skeppssättningar förekommer under två tidsperioder under förhistorien - sen bronsålder (cirka 3000-2500 år sedan) och yngre järnåldern (1000-1500 år sedan). De flesta skeppssättningar finns på Öland, Gotland, runt Mälaren och på Bornholm, vanligtvis på gravfält tillsammans med andra monument och ofta nära vattendrag och kuster.

Med sina 67 meter i längd och 19 meter i bredd är Ales stenar en av de största skeppssättningarna i Norden. Eftersom skeppssättningar förekommer under två olika tidsperioder behövs arkeologiska undersökningar för att avgöra när Ales stenar byggdes. Genom en kol-14-datering kan man åldersbestämma organiska rester. Det finns sju dateringar från Ales stenar, en från 3600-3300 f.Kr. medan de sex övriga ligger samlade kring 600 e.Kr. vilket anses vara den troligaste dateringen för uppförandet av skeppssättningen. Ett av proven styrks av att ha tagits under en sten som bör ha stått orörd genom tiderna.

De noggrant utvalda stenblocken väger mellan 500 och 1800 kilo. De flesta hämtades troligen i närheten utmed åssträckningen. Men några av stenarna består av en bergart, så kallad Hardebergasandsten, som bara förekommer längs kusten söder om Simrishamn cirka 20 kilometer bort. Kanske har blocken transporterats vintertid på isen till Kåseberga.

Ales stenar genom tiderna

Mycket har hänt med stenarna och marken omkring dem sedan skeppssättningen byggdes. I texter, rapporter och kartor har antalet stenar varierat kraftigt genom åren, från 19 till dagens 59. Det kan också ha funnits en mindre skeppssättning i anslutningen till den vi ser i dag. En teckning från 1777 visar ytterligare sex stenar utanför själva skeppssättningen, tre på vardera sidan. Det ska även ha funnits en grav med en "mycket stor sten" ostsydost om den sydöstra hörnstenen. Det innebär att Ales stenar kan ha varit en del i ett större komplex av monument.

Under långa tider har skeppssättningen varit täckt av flygsand. År 1916 stod endast 16 av de 59 stenarna upprätt. Då restaurerades monumentet för första gången, sand rensades bort och flera av stenarna restes. På skisser från 1916 finns de så kallade roder- och altarstenarna med för första gången. Troligen tillkom roderstenen i samband med 1916 års restaurering. Altarstenen som då grävdes fram uppgavs vara 2,75 meter hög. När stenen åter grävdes fram 40 år senare, mätte stenen endast 1,4 meter. Om altarstenen bytts ut eller slagits av kommer vi aldrig få veta.

Under 1940-talet placerade militären en byggnad för flygbevakning intill skeppssättningen och ett skyddsrum grävdes ned mellan två stenar. Efter kriget togs byggnaden bort, men skeppssättningen var då nästan helt begravd i flygsand. År 1956 restaurerades området för andra gången. Tyvärr gjordes inte någon arkeologisk undersökning vid det tillfället och jorden kring stenarna, och kanske också fornfynd, schaktades bort med bandmaskin. Flera av stenarna har skador som uppstått under årens lopp. Restaureringsinsatser har gjorts för att hindra att stenarna faller sönder.

Ritad skiss av stensättningen sedd från långsidan

Skiss över Ales stenar från 1873. Bruzelius, ATA.


Sidan uppdaterad
2009-05-28
Riksantikvarieämbetet  Telefon: 08-5191 8000 Här finns vi
E-post: riksant@raa.se  Webbredaktionen: redaktionen@raa.se | Om webbplatsen