Sune Lindquist undersökte Ottarshögen 1914 och 1916. Motivet till att gräva ut storhögen var att ta reda på om den omnämnda sveakungen Ottar Vendelkråka låg begravd i den.

I storhögen fanns en rund inre kantkedja av stenar. Minst tre rösen fanns i botten på högen. Under det största röset, på den ursprungliga marknivån, låg ett brandlager. Nedgrävt i marken var en 0,5 meter djup grop. I botten på gropen låg ett lager med fin, vit sand. Där fanns en träspann med bronsbeslag. I och omkring spannen låg fullt med brända ben. Benen kommer från två människor, en kvinna och en man. De hade begravts med minst två hundar och delar av lamm, ko och gris. Bland benmaterialet fanns dessutom klor från björn och resterna av en björnfäll. Förutom träspannen och benen hittades guldmynt, fragment av en tvåfärgad glasbägare, en sked och spelbrickor av ben. De avlidna fick med sig en utrustning för livet på andra sidan.

Plundringsförsök

Fornlämningen har varit utsatt för stor påverkan sedan gravfältet först anlades. Gravfältet har utsatts för plundringsförsök, till och med så sent som år 2003 då ett tjugotal gropar upptäcktes. Men mest påtagligt har grusutvinning skadat gravfältet, som är beläget på en rullstensås.

I slutet av 1930-talet köpte Vitterhetsakademien merparten av den mark gravfältet befinner sig på, för att skydda det mot hotande byggnation. Den marken tillhör i dag Riksantikvarieämbetet. Hela gravfältet har restaurerats genom att man bränt bort hela områdets ytskikt. Syftet med åtgärden var att visa upp ett äldre beteslandskap och att bättre kunna visa de fornlämningar som finns i området.