Användningen av cementliknande, hydrauliska bruk och betong har en lång tradition i högkulturerna runt Medelhavet. Även på våra breddgrader har man sedan länge använt importerade ämnen som pozzulanum och trass, som ger kalkbruk hydrauliska egenskaper.

I Sverige använde man före 1850-talet hydrauliska bruk till putsbruk och murbruk samt i sällsynta fall till gjutbruk eller betong. Objekt där man kan verifiera ett tidigt användande av cementliknande bindemedel och gjutna konstruktioner måste därför betraktas såsom unika.

Den moderna användningen av gjuten betong i Sverige startade omkring 1860 då man började importera portlandcement. Byggnadsobjekt från denna tid har ofta fördelen att det finns en omfattande dokumentation sparad från nybyggnadstillfället. Dokumentationen kan bestå av allt från upphandlingskontrakt till information om materialets blandningsförhållande. Dessutom finns samtida facktidningsartiklar och debattartiklar som diskuterade "det underhållsfria materialets" fördelar och nackdelar (se Johansson B J O).

Det kan emellertid vara svårt att okulärt identifiera detaljer av betong. De kan vara dolda bakom putsskikt eller under mark, och de kan ge sken av att vara sten eller något annat material.

Betongdetaljer vittnar, precis som stendetaljer, om tidens hantverksskicklighet. För betongen handlar det om formsättningskonst, men även efterbehandling av betongytor bär ofta spår av handens verktyg.

Vid arbeten med byggnadsverk som har ett högt kulturhistoriskt värde bör man anlita antikvarie och konservator för historisk bedömning och restaurering av betongdelar. Andra äldre byggnader kan renoveras av en entreprenör under tillsyn av en konservator och en antikvarie.

Se även "Vad materialen berättar".