Linoljefärg har använts både inom- och utomhus på trä, puts, träfiberplattor, väv, järn och plåt. Färgens sammansättning har varierat beroende på om den skulle användas till inom- eller utomhusmålning, och beroende på underlaget.

Vid restaureringsarbeten i historiska byggnader slås man av äldre oljefärgers beständighet. Detta kan få oss att tro att det går att uppnå samma resultat i dag genom att välja samma traditionella material. Men under 1900-talet har en rad olika moment i framställningsprocessen av kokt linolja förändrats. Metallsalter - sickativ av bly och i vissa fall mangan - har till exempel bytts ut mot kobolt- och zirkoniumsickativ. Dessutom har temperaturerna vid upphettningen sänkts och behandlingstiderna kortats betydligt, vilket har lett till att materialets egenskaper förändrats (se "Framställning " och "Materialets historia"). Förekomsten av blysåpor i den äldre typen av kokt linolja bidrog till att göra linoljefilmen elastisk. Det gav även den goda vidhäftnings- och torkegenskaper samt ökade linoljefilmens väderbeständighet (se "Materialets historia").

Fördelarna med den moderna linoljan - exempelvis billigare framställningsprocess, kortare torktider och att ett visst blyinnehåll kan undvikas - är givetvis välkomna. Men det är också viktigt att tänka på vilka tekniska konsekvenser förändringarna medför, bland annat att materialet åldras snabbare och har därmed en kortare livslängd.

Som en direkt konsekvens av dessa förändringar kan man inte längre använda materialet på exakt samma sätt som tidigare. Till exempel är den spackelfärg som man fram till 1950-talet använde inomhus på snickerier och som tillreddes av lagrad bottensats från kokt linolja, krita och vetemjölsklister, inte möjlig att återskapa.

Trots detta har linoljefärg uppnått relativt goda resultat i jämförelser mellan de olika färgtyper som finns på marknaden i dag (se "Beständighet"). Om det finns historiska skäl att använda linoljefärg så ska man givetvis göra det. Det finns däremot anledning att vara mycket noggrann vid utförandet. Om arbetet utförs på ett olämpligt sätt förkortas färgens livslängd avsevärt (se "Hantering och berabetning på arbetsplatsen").

Man kan ibland ställas inför svåra antikvariska ställningstaganden. Eftersom den moderna typen av linoljefärg i allmänhet fäster bäst på rent trä är det inte ovanligt att samtliga tidigare målningsskikt avlägsnas (mekaniskt eller kemiskt) av tekniska skäl före ommålning. Att radera ut spåren av byggnadernas färghistoria är givetvis inte önskvärt. Under senare tid har detta bruk ifrågasatts, bland annat med hänvisning till att man traditionellt sällan använt så omfattande rengöringsmetoder.

Av tekniska skäl anses det numera ofta nödvändigt att av- lägsna tidigare färgskikt ner till trären yta. Ur antikvarisk syn- vinkel är detta olyckligt eftersom man samtidigt raderar ut historiska färgspår för kommande generationer .

Foto: KKLy

Oavsett vilken bedömning som görs bör några referensytor alltid bevaras för att dokumentera tidigare behandlingar. Det är dessutom önskvärt att dokumentera färgskiktens stratigrafi, det vill säga ett tvärsnitt av alla målningsskikt ned till underlaget, för arkivering tillsammans med restaureringsrapporten eller i fastighetens egna arkiv. (Se "Färger inledning").

Se även "Vad materialen berättar".