Linoljefärgens beständighet är bland annat beroende av hur linoljan förbehandlats. Val av metallsalter och upphettningstemperaturer bestämmer vissa inbyggda nedbrytningsförlopp för linoljan. Metallsalter som kobolt och mangan påverkar inte bara torkningsprocessen, utan även de mekanismer som senare bidrar till materialets nedbrytning.

Linoljefärg på invändigt snickeri 50 år efter målning. Färgskiktet spricker i ett för linoljefärg typiskt mönster i avlånga flagor. Se även bild vid "Skadeorsaker".

Foto: KKLy

För att förbättra linoljefärgernas väderbeständighet har man under 1900-talets senare del tillsatt standolja till färdigstrykningsfärger för utvändig målning. I allmänhet är standolja mer väderbeständigt än vanligt kokt linolja eftersom den utsatts för högre temperaturer under kokningsprocessen. De flesta av dagens linoljefärger innehåller tillsatser av standolja.

Luftblåsning, som numera är en vanlig förbehandling till såväl standolja som till rå eller kokt linolja, bidrar till att inkorporera syre i linoljefilmen, vilket i sin tur gör materialet mer polärt. Det vill säga att det får en ökad löslighet i polära lösningsmedel som vatten, det sväller och bryts ned snabbare exempelvis vid utvändig exponering (se Nylén 1970). Trots det får linoljefärg sällan riktigt dåliga resultat i provningssammanhang. Ofta ligger de på ungefär en prestationsnivå jämförbar med alkydoljefärger, även om linoljefärgen i några avseenden placerar sig något sämre (se Hjort och Carlsson m. fl.).