Tendensen att ändra kulör kan antingen bero på förändringar av oljan, förändringar av pigmentet, eller en kombination av båda. Linoljan gulnar framför allt i proportion med ökat innehåll av omättade fettsyror, men kan också påverkas av ingående föroreningar (se "Inre struktur").

I äldre tider tappades linoljan på flaskor av klarglas och fick därefter blekas en tid i dagsljus.

Foto: KKLy

Linoljefärg kan drabbas av så kallad mörkergulning. Det vill säga en möbel eller tavla som skyddar färgen mot dagsljusets strålning kan lämna spår i form av att färgskiktet istället gulnar. Fenomenet är dock reversibelt, flyttas tavlan eller möbeln och dagsljuset åter får exponera ytan bleks större delen av gulningen bort efter en tid.

Linoljefärg har också en tendens till att vilja krita. När linoljefilmen bryts ner uppstår en mängd mikrosprickor som stoppar ljusvågornas väg in i och reflektion tillbaka från pigmentkornen, och ytan upplevs som mjölkig. Under hand som processen fortskrider bryts bindemedlet ned och pigmentkornen blottläggs för väder och vind. Ytan blir mjölkaktig och släpper ifrån sig löst material vid beröring, och vi säger att ytan kritar.

När pigmentkornen blottlagts är de särskilt utsatta för kemisk nedbrytning. Jordfärgspigment och många mineraliska pigment är dock så kemiskt stabila att kulören knappast förändras mer än vad som är relaterat till minskad kontakt med bindemedlet. Organiska pigment är dock känsligare och dess kulör kan förändras väsentligt på kort tid. De påverkas i första hand av solljusets UV-strålning.