Material, stil och form varierar över tid liksom det hantverksmässiga utförandet. Därigenom blir det möjligt att datera byggnaden. Men byggnadsmaterialen har som regel också lokala särdrag. Det antikvariska arbetet utgår ifrån att man genom många års forskning byggt upp kunskap om olika tidsepokers uttryck. Därför kan vi ofta datera en byggnad till tiden före eller efter en viss tillverkningsprocess eller ett visst hantverksutförande. Det är till exempel rätt väl känt hur man bearbetat sten ända sedan medeltiden och hur tegelmurverk och takstolar sett ut under olika epoker. På samma sätt vet vi när det handslagna vingteglet på taken ersatte så kallat munk- och nunnetegel.

Två sorters tegel: Överst maskinslaget tegel från 1950-talet. Därunder handslaget 1500-talstegel.

Foto: RAÄ

Genom att analysera beståndsdelar, utbredning och lagerföljd av olika ytskikt - tapeter, puts och färg - får vi veta i vilken ordning de tillkommit. Tillsammans med studier av stomkonstruktionen kan vi på det sättet få fram en underhålls- och restaureringshistoria. Papperstapeter med syntetiska färgpigment är beroende av den kemiska industrin och kan därför inte vara äldre än cirka 1850. Tapeter och färger följer modets växlingar, vilket också är en hjälp vid datering.

Naturvetenskapliga metoder kan utnyttjas för att datera material mer exakt. Dendrokronologi är en relativt ny och effektiv metod för datering av trä. Den går ut på att man räknar antalet årsringar i virket. Vid provtagning måste man kontrollera att virket inte är återanvänt, för då blir resultatet av analysen helt missvisande.

För att datera organiskt material använder man den så kallade 14C-metoden, som bygger på förhållandet mellan radioaktiva och stabila isotoper. Ju lägre andel radioaktivt kol i ett prov, desto äldre är materialet. 14C-metoden har bland annat använts för att datera kalkbruk. Termoluminiscensmetoden används för att datera brända leror. Med denna metod kan man uppskatta hur lång tid som förflutit sedan leran bränts.