Ortnamn

Vad är ortnamn?

Ortnamn är ett gemensamt ord för alla namn på geografiska objekt och områden, små som stora, gamla som unga. Ortnamn är namn på världsdelar, länder, städer, byar, gårdar och torp, på gator, broar, parker och torg, på hagar, åkrar och ängar, på sjöar, åar, berg, dalar, stigar, grindar, diken, stenar och mycket annat. Vid behov kan man precisera och tala om gatunamn, sjönamn, bebyggelsenamn, sockennamn, gårdsnamn, ängsnamn osv. som olika slags ortnamn. Europa, Sverige och Stockholm är alltså ortnamn precis som Kungsgatan, Brunnsparken, Stortorget, Råggärdet, Åreskutan och Kyrkstenen.

Vem bestämmer över namnen?

Det beror på vilken typ av namn det handlar om. Regeringen beslutar om namn på län, kommuner och nationalparker. Länsstyrelserna beslutar om namn på natur- och kulturreservat och stiftsstyrelserna beslutar om namn på kyrkliga församlingar.

Men de viktigaste aktörerna på många sätt är ändå Lantmäteriet och kommunerna. Lantmäteriet är den nationella ortnamnsmyndigheten med rätt att fastställa namn i t.ex. fastighetsregistret och på de allmänna kartorna. Namnen på kartorna granskas av namnexperter från Institutet för språk- och folkminnen (SOFI) innan de fastställs.

När en ändring av ett namn skall göras i fastighetsregistret har Lantmäteriet skyldighet att inhämta synpunkter från både SOFI och Riksantikvarieämbetet. Kommunerna fastställer namn på gator, kvarter, stadsdelar, allmänna platser och kommunala inrättningar (skolor, barnstugor, idrottsanläggningar) inom detaljplanelagt område. I Ortnamnsrådets handledning God ortnamnssed finns en utförlig tabell över beslutande, remissinstanser, lagrum m.m.

Vad säger ortnamnslagen?

Kulturminneslagens 1:a kapitel, 4:e paragrafen, lyder: God ortnamnssed. Vid statlig och kommunal verksamhet skall god ortnamnssed iakttas. Detta innebär att:

• hävdvunna ortnamn inte ändras utan starka skäl,
• ortnamn i övrigt stavas enligt vedertagna regler för språkriktighet, om inte hävdvunna stavningsformer talar för annat,
• påverkan på hävdvunna namn beaktas vid nybildning av ortnamn, och
• svenska, samiska och finska namn så långt möjligt används samtidigt på kartor samt vid skyltning och övrig utmärkning i flerspråkiga områden.

Namn som godkänts för offentlig kartproduktion skall även i andra sammanhang användas i sin godkända form. Vad detta egentligen innebär och hur lagtexten skall tolkas och tillämpas framgår av två skrifter som reder ut vad ”god ortnamnssed” är:

• God ortnamnssed. Ortnamnsrådets handledning i namnvård. Gävle 2001. (LMV-rapport 2001:4. Ortnamn och namnvård 6.)
• Nyström, Staffan, Ortnamnen och kulturminneslagen. Om tolkning och tillämpning av begreppet god ortnamnssed. Riksantikvarieämbetets förlag. Stockholm 2001.

Hur många ortnamn finns det i Sverige?

Ingen vet riktigt, men i alla fall flera miljoner. Lantmäteriets ortnamnsdatabas, alltså den databas som ligger till grund för de allmänna kartorna och för söktjänsten ”KartSök och ortnamn”, innehåller omkring 1 miljon namn. Där saknas dock många lokala namn på landsbygden. Dessutom saknas de flesta namnen inne i tätorterna: namn på gator, kvarter, torg, m.m.

Hur uppkommer ortnamn?

De allra flesta namn på landsbygden – särskilt de äldre – är naturligt framvuxna ur människors behov av att kunna tala om en plats på ett enkelt och effektivt sätt: vem ägde platsen, hur såg den ut, vad hade hänt där? etc. Man kan kalla sådana namn för spontana namn. Det är helt enkelt opraktiskt att inte ha namn på platser som man ofta talar om.

Låt oss ta ett exempel: En häst går ner sig i ett litet namnlöst kärr och drunknar. Ganska snart kommer kärret att börja kallas för Hästkärret. Inom den grupp människor som känner till den här platsen och har anledning att tala om den rotar sig namnet Hästkärret. Det förs med tiden vidare till nya personer och nya generationer. Minnet av episoden med hästen i kärret suddas långsamt ut men namnet är etablerat och fortsätter att användas så länge man talar om platsen.

Även i tätorterna finns en del spontant framvuxna namn, men det vanligaste är att namn på gator, kvarter, torg och andra allmänna platser kommer till genom formella beslut. Många kommuner har en namnberedning eller någon annan grupp som tar fram förslag till namn. Ibland återanvänder man gamla namn, ibland hittar man på helt nya. Besluten fattas sedan oftast av politikerna i någon särskild nämnd eller i fullmäktige, som fastställer namnen.

Hur gamla är ortnamnen?

Spontana ortnamn har skapats sedan urminnes tider. Långt ifrån alla har överlevt tidens tand, men det finns ändå många som går tillbaka till järnåldern och säkert också en del som skapades ännu tidigare. De är alltså flera tusen år gamla.

Det är alltid svårt att uttala sig säkert om enskilda namn, men generellt brukar man säga att namn på stora naturlokaler är mycket gamla och ofta hör till de allra äldsta namnen i en bygd: sjönamn som Vättern ”vattnet” och Vänern ”den hoppingivande”, önamn som Hisingen ”den kluvna (ön)” och Väddö ”ön där man jagar/fiskar”, ånamn som Emån ”vattnet, ån” och Nissan ”den glänsande” är exempel på sådana riktigt gamla naturnamn.

Till de äldsta namntyperna hör namn som ursprungligen slutade på -hem ”hemvist, boplats” (Fåglum, Markim, Björnome), på -vin ”betesmark” (Gäsene, Kälvene, Nöre) och på -löv/-lev ” arvegods” (Burlöv, Eslöv, Vinslöv). De kan ha skapats redan vid vår tideräknings början. I dag är många av de här äldsta namnen så förändrade att vi har svårt att se vilken typ de tillhör. Lite yngre är till exempel namn med efterleden -sta(d) ”ställe, plats” (Gällstad, Knivsta, Märsta) och många namn på -by ”boplats, by, gård” (Forsby, Marby, Sundby). De hör i huvudsak till folkvandringstid och vikingatid (ca 400-1000 e.Kr.). Ännu yngre är till exempel bebyggelsenamn på ursprungligt -boda ”bodar” (Eringsboda, Falsterbo, Pålsboda, Äppelbo), -hult ”skog” (Fagerhult, Älmhult) och -torp ”utflyttad gård, nybygge” senare ”dagsverkstorp” (Anderstorp, Mickelstorp, Snickartorp).

Man ska också komma ihåg att många namn kan ha haft ett liv som namn på något annat långt innan de blev bebyggelsenamn, och att därmed själva namnen är äldre än de först ser ut. Så har man t.ex. resonerat om många namn som slutar på -rum ”öppen plats”, -ryd ”röjning” och -säter ”äng på utmarken, skogsäng”. Utförligare om de olika efterledernas betydelse, frekvens, spridning, ålder m.m. kan man läsa i till exempel Pamp 1988, Strid 1999 och SOL 2003.

Var ligger orten X? Var finns ortnamnet X?

Ett bra sätt att hitta en plats eller ett visst ortnamn är att använda funktionen ”KartSök och ortnamn” på Lantmäteriets webbplats. Om man exempelvis söker på Marmorbyn får man svaret att det är en tätort i Vingåkers kommun i Södermanlands län. Det finns bara den platsen som heter Marmorbyn, och kartan bredvid visar exakt var orten ligger. Söker man på Flen, så finner man tre platser med det namnet: en bebyggelse i Gagnefs kommun i Dalarna, en sjö i Vetlanda i Småland, och så staden Flen i Södermanland. Tre prickar på en karta över Sverige visar namnets spridningsbild. Om man klickar på en av prickarna får man en detaljerad karta över just det området.

Varför finns det så många likadana namn?

I regel har namnen kommit till vart och ett för sig, alldeles oberoende av att ett likadant namn finns på andra ställen. Många namn är gamla, och i en tid när man inte hade tillgång till kartor, databaser eller register att kontrollera mot så föddes namn spontant ur lokala behov och i de lokala sammanhang där människorna framlevde sitt liv. När exempelvis några personer vid Blekingekusten började kalla en hage vid havet för Sjöhagen, så var namnet beskrivande och lokaliserande för dem. Ingen behövde fråga: Vilken sjöhage? För dem var Sjöhagen tydligt och klart, trots att namnet Sjöhagen bärs av många, många andra hagar i landet. (KartSök och ortnamn ger 155 träffar).

I andra fall har likalydande namn i stället kommit till genom uppkallelse, dvs. man har lånat ett namn från någon välkänd plats och använt det om något annat. I Sverige finns mer än 40 Rom och nästan lika många Hamburg, Uppsala och Stockholm, mer än 30 Paris, 20 Jerusalem, 15 London, ett tiotal Berlin, Tyskland, en handfull Italien, Spanien osv. Hela världen finns i de svenska ortnamnen.

Vad kan man hitta i ortnamnsarkiven?

Det finns fyra ortnamnsarkiv i Sverige: i Göteborg, Lund, Umeå och i Uppsala. De sorterar under en gemensam myndighet kallad Institutet för språk och folkminnen. I arkiven hittar man bland annat äldre belägg på namn och uppteckningar av namn.

Äldre belägg är namnformer från gamla skriftliga källor som är utplockade (excerperade), överförda till arkivkort och inplacerade i arkivens olika kortregister, där man på olika sätt kan söka upp namnen och hitta information. Man kan t.ex. se att socknen Gammalkil nämns första gången år 1352, i vilken källa (brev, skattelängd etc.) den då nämns och att den där kallades Gambla Kiil.

Uppteckningar betyder att namnen har samlats in muntligt på ort och ställe. En upptecknare har varit på plats och noterat att namnet finns, vad det syftar på, hur det uttalas och vilka eventuella historier som finns kring namnet. Dessutom får man på arkivkorten ibland hänvisningar till böcker och artiklar där någon forskare har diskuterat namnet och förklarat det. En del av arkivens samlingar är redan nu tillgängliga via Internet och mer är på väg att läggas ut.

 

Läs mer i Lantmäteriets skrifter Ortnamn och namnvård.