Hällristningar vid NämforsenHällristningar vid NämforsenFoto: Leif Gren (CC BY)

Fornlämningsbegreppet och fornlämningsförklaring

För att en lämning ska vara automatiskt skyddad enligt kulturmiljölagen behöver den uppfylla tre rekvisit. Den ska vara en lämning efter människors verksamhet under forna tider, som har tillkommit genom äldre tiders bruk och är varaktigt övergiven. Lämningen behöver dessutom vara tillkommen före år 1850, eller i fråga om fartygslämning, förlist före 1850. Länsstyrelsen kan dock i det enskilda fallet besluta om att fornlämningsförklara en yngre lämning om det finns särskilda skäl med hänsyn till dess kulturhistoriska värde.

Fornlämningsbegreppet

Vägledningen om fornlämningsbegreppet behandlar kortfattat 2 kap. 1 och 1a §§ KML, dvs. de paragrafer som reglerar vilka lämningar som har ett skydd som fornlämning. I vägledningen ingår en förenklad lämningstypslista med Riksantikvarieämbetets rekommendationer för vilka typer av lämningar som bör bedömas som fornlämningar respektive övriga kulturhistoriska lämningar. Den kompletta listan Lista med lämningstyper och rekommenderad antikvarisk bedömning med anvisningar om beskrivning av olika lämningstyper finns på Fornsöks webbplats.

Fornlämningsförklaring

Syftet med bestämmelsen om fornlämningsförklaring är att skydda kulturhistoriskt värdefulla lämningar som tillkommit 1850 eller senare och som därmed inte omfattas av det automatiska fornlämningsskyddet i 2 kap. 1 § KML. Närmare bestämmelser om fornlämningsförklaring finns i föreskrifterna KRFS 2016:1.

 

Mer att läsa om fornlämningar, fornlämningsbegreppet och FMIS.

 

Dela sidan på