Riksantikvarieämbetets historia

Ämbetet som riksantikvarie inrättades av Gustav II Adolf den 20 maj 1630. Johannes Bureus, en av 1600-talets mest framstående runforskare, hade under en tid varit kungens privatlärare och hade väckt intresset för fornminnen, eller ”antiquiteter”, hos sin elev.

Tillsammans med en präst och en ung student reste Johannes Bureus runt i landet och ritade av runstenar, samlade mynt och gamla krönikor, lagböcker, brev och handskrifter. Under ledning av Bureus lade dessa ”rijkzens antiquarij” grunden till 1600-talets forskning kring fornminnen – och i förlängningen till våra dagars kulturmiljövård.

År 1666 drev Johan Hadorph, den sjunde riksantikvarien i ordningen, fram Placat och Påbudh, Om Gamble Monumenter och Antiquiteter. Det är Sveriges första ansats till fornminneslag och den äldsta fornminnesförordningen i Europa med undantag av några författningar i Vatikanstaten. Behovet av skydd var påkallat eftersom många fasta fornlämningar skadades när man grävde efter skatter eller använde gravhögar som tegelugnar.

Kollegium med rätt att skriva historia

I samband med att den nya fornminnesförordningen trädde i kraft instiftade rikskanslern Magnus Gabriel de la Gardie år 1666 Antikvitetskollegium i Uppsala. Kollegiet leddes av riksantikvarien Johan Hadorph och skulle lyfta fram ”vår svenske och göte nations gamla och märkelige bedrifter och åminnelse tecken ifrån deras föråldrande och mörker åter uti ljuset draga.” Kollegiets blomstringstid blev dock kort. Det ombildades 1692 till ett Antikvitetsarkiv och blev en avdelning av det kungliga kansliet.

I och med Karl XII:s död 1718 och stormaktstidens slut avtog intresset för fornminnen och fornminnesvård. Antikvitetsarkivets betydelse minskade och 1780 överlämnades större delen av samlingarna till Kungliga biblioteket och Riksarkivet. Det som blev kvar av verksamheten ställdes år 1786 under den av Gustaf III instiftade Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien – i dagligt tal ofta förkortat till Vitterhetsakademien. Den nya akademien övertog samlingar och åligganden och riksantikvarien blev akademiens sekreterare.

Den period av bristande engagemang för fornminnen och fornminnesvård som hade följt efter 1718 sträckte sig i praktiken in på 1800-talet. Studiet av antikviteter ansågs föråldrat och överskuggades av det nya intresset för naturvetenskapen och för det klassiska kulturarvet.

Ny vår för fornlämningarna

Med Johan Gustaf Liljegrens utnämning till riksantikvarie 1826 vitaliserades Vitterhetsakademien. Akademien blev därmed högsta statliga myndighet för landets fornlämningar och riksantikvarien verkställande ämbetsman. Verksamheten expanderade, ett organiserat inventeringsarbete inleddes och flera arkeologiska undersökningar genomfördes i bland annat Birka och Visby.

År 1867 kom en ny fornminnesförordning som bland annat slog fast att ingrepp på alla typer av fasta fornlämningar var straffbara. Även skyddet för kyrkor förstärktes. En kyrka fick inte förändras eller rivas om inte Vitterhetsakademien hade fått möjlighet att dokumentera den. Därmed blev byggnadsvården åtminstone på pappret en uppgift för riksantikvarien.

Kulturmiljövården organiseras

Medan fornfynden samlades i Stockholm blev kulturminnesvårdens aktörer ute i landet allt fler, och verksamheten allt mer mångskiftande. Utvecklingen skapade ett behov av ett organiserat samarbete mellan Stockholm och övriga landet. Konsthistorikern och arkitekten Sigurd Curman, som tillträdde som riksantikvarie 1923, skapade ett centralt chefsämbete med nya funktioner. Provinsmuseerna ute i landet förstärktes genom inrättandet av landsantikvarietjänster. Landsantikvarierna anställdes av provinsmuseerna, men ansvarade också för arbetsuppgifter från Riksantikvarieämbetet i Stockholm, som blev ämbetsverk och fick sitt namn 1938.

År 1936 höll Vitterhetsakademien, med Curman som sekreterare, sitt första sammanträde i nyrenoverade lokaler på Östermalm i Stockholm. År 1943 invigdes det nybyggda Historiska museet med den banbrytande utställningen Tiotusen år i Sverige.

Kulturmiljön i ett större sammanhang

I takt med att samhället omvandlades blev utvecklingens avigsidor mer tydliga. Det stora rivningsraseriet i de svenska städerna på 1960-talet väckte folklig opinion. En ny miljömedvetenhet växte fram och intresset för att skydda och bevara kulturarvet vaknade på nytt. Riksantikvarieämbetet omorganiserades och Vitterhetsakademien upphörde att vara huvudman för verksamheten 1975. Begreppet kulturmiljö etablerades och fokus skiftades från den enskilda fornlämningen till kulturarvet i det större sammanhanget. Kulturminneslagen från 1998 visar också på en förändrad syn på kulturarvet och kulturmiljöns värden. Lagen inleds med orden ”Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. Ansvaret för detta delas av alla.”

Banden mellan museiverksamheten och kulturmiljövården är fortfarande starka, men Statens historiska museer, som innefattar Kungl. Myntkabinettet och Historiska museet, är sedan 1998 en egen myndighet.

 

Om Riksantikvarieämbetet på Wikipedia.

Dela sidan på