Nyheter
Foto: ( CC BY)

Höga hus men lågt i tak

Våra städer växer så det knakar. Behovet av nya bostäder och ny infrastruktur är stort. Anspråken på stadsrummet är många och stadsbyggnadsdebatten är just nu hetare än någonsin.  I DI debatterades riksintressen för kulturmiljö den 11 juni, och i DN och SvD debatteras just nu hanteringen av detaljplanen för Slussen.

Det olyckliga är att debatten om stadsplanering och kulturmiljö oftast polariseras mellan bevarande och förändring. Det nya, det vågade, ”spännande” och monumentala likställs med dynamik, utveckling, tillväxt och framtid medan det gamla blir synonymt med konservatism och bakåtsträvande. Debatten om stadsplaneringen bör istället handla om hur vi kan foga det nya till det gamla utan att förlora stadens själ.

Systemet med riksintressena är komplext. Det bygger på avvägningar och utfallet avgörs utifrån argumentationens styrka i varje enskilt fall. Det kommunala planmonopolet innebär att kommunerna själva skriver visionen för hur deras städer bör utvecklas. Om kommunen utvecklar långsiktiga strategier för stadsbyggandet och målbilder för kulturmiljön ges underlag för mer kreativa diskussioner om höga hus, stadens kulturmiljövärden och själ.  För att bygga intressanta stadsmiljöer behöver vi kreativa processer som kan hantera komplexa miljöer, utan att landa i ointressanta kompromisser.

För att säkerställa kontinuiteten mellan igår, idag och imorgon behöver kulturmiljöfrågorna tas på allvar i debatten om utveckling av attraktivare städer. Det krävs dialog för att en planprocess ska leda till hållbara lösningar. För vi vet att goda lösningar uppstår när olika intressen vägs mot varandra.

Men för att inte kasta ut barnet med badvattnet behöver vi få klarhet i problembilden – är det riksintressesystemet som är problemet, eller är det hur systemet hanteras? Därför välkomnar jag den diskussion som har uppstått kring hur vi tillsammans kan möjliggöra en hållbar stadsutveckling.

Lars Amréus

Riksantikvarie

 

  • Publicerad:
  • Uppdaterad: