Nyheter
Foto: (CC BY)

Vad ska vi med kulturarv till?

Vad har det med dig att göra? Kulturarvet ger trygghet, sammanhang, mening och kunskap. Det ger oss möjlighet att förstå vilka vi är och är en resurs att ta med i samhällsutvecklingen, sägs det. Eller klarar vi oss utan kulturarv?

Det finns bara mer och mer att ta hand om och spara. Kostnaderna för sparandet ökar. Vad ska sparas och vem är det egentligen som ska spara? Hur väljer vi dem? Kanske ska vi använda och slita ut, i stället för att spara. Men använda till vad? Hur sparar man på kunskap till kommande generationer?

Kulturarvet är allas ansvar. Men finns det överhuvudtaget ett kulturarv? Vems kulturarv i så fall? Kulturarvet kan vara exkluderande och styrt av makten. Kan man i stället säga att var och en är sin egen arkivarie som sparar för framtiden?

Vad tycker du? Lyssna på vad Owe Ronström, Cortina Lange, Vicki Wenander och Knut Weibull tycker i panelsamtalet ”Ditt kulturarv rasar – än sen?” i Almedalen den 2 juli.

 

Mig veterligen var Sverige ingen allmän/modern demokrati under 1800-tal och tidigt 1900-tal. Det ställs lite andra krav på demokratier. Vad vi dock vet är att det moderna och demokratiska Sverige rev många 1500-, 1600-, 1700-, 1800- och 1900-talsbyggnader. Sverige har den yngsta bebyggelsestrukturen i hela Västeuropa. Betyder det att Sverige är sämst på att bevara kulturhistoria? Var tacksam att du har vatten och avlopp säger gamlingarna och politikerna… Haha men snälla jag har rest hur många gånger som helst (och bott i gamla byggnader) utan att behöva bada i en hink! Med tanke på att de inte svarar på dina frågor… Det går att läsa om vad kulturarv är på förstasidan under fliken ”kulturarv”. Om man känner till hur det ser ut i praktiken i Sverige är det ganska tomma ord om hur kulturarvet ska tas om hand så att även framtida generationer kan få ta del av det.

När slutar och börjar kulturhistorien? Mycket revs ju även innan eller just för byggandet av 1800-talets och det tidiga 1900-talets stad. Var det ”kulturarv” som revs undan? Men som sagt kanske Riksantikvarieämbetet kan reda ut det här med vad som egentligen är kulturarv? Vem bestämmer det? Hur går det till? Finns det ett kulturarv eller finns det många? Är kulturarv en materiell eller immateriell företeelse eller både och? Är kulturarv något som är statiskt eller dynamiskt? etc.

Oj, vad tyst det blev… Upprepar frågan: I vilken praktik då? Det kulturhistoriska ansvaret är frånvarande i många svenska stadskärnor, på många torg och längs många gator. Vilken kulturvård ska vi unga i Sverige ha förtroende för när verkligheten ser ut som den gör?

Intressanta resonemang, men synen på vad kulturarv (och kulturmiljö) egentligen är för mig lite oklar. Kanske man kan säga att man (vi) har det kulturarv (den kulturmiljö) vi förtjänar. Min uppfattning är den att vi inte har mindre kulturarv (kulturmiljö) idag bara för att många byggnader i svenska stadskärnor revs under 60-talet och ersattes med ny bebyggelse. Men kanske Riksantikvarieämbetet kan hjälpa till att reda ut detta med vad kulturarv (och kulturmiljö) egentligen är?

Intressant med så skilda perspektiv! Så det du egentligen menar är om romarna river en övervägande majoritet av Roms kulturhistoriska bebyggelse och ersätter den med moderna glashus så försvinner inte samtidigt en stor del av stadens unika kulturarv? Eller om holländarna fyller igen nästintill samtliga Amsterdams kanaler så försvinner inte samtidigt en stor del av stadens identitet och historia? Både Rom och Amsterdam skulle enligt dig ha lika mycket kulturarv kvar även om detta vore verklighet? De förtjänar inte mer. Jag är inte beredd att hålla med dig i så fall. Självklart kan gammal bebyggelse och kanaler ersättas – kulturarvet befinner sig inte i ett vakuum – men en eller ett par generationer kan inte ha rättigheten att sanera en majoritet av kulturhistoria under en mycket kort tid. Det var det som skedde under främst 60- och 70-talet i Sverige. Ett rejält övertramp.

Ett bra svar då kanske är att Sveriges ansvarsförhållanden och olika politiska beslutsnivåer har gjort att ansvaret för kulturhistorian istället har runnit ut i sanden, men förvänta er då inte heller ett förtroende. När knappt 7 % av bostadsbebyggelsen i svensk tätort är byggd före 1921 (SCB) och när Kulturdepartementet har låtit ge ut en bok som beskriver stadsomvandlingen under 60- och 70-talen som ett kulturmord blir det ganska tydligt att kommunerna inte kan axla ansvaret. Varningsklockorna hade behövt ringa för länge sedan. Kulturmord i en modern demokrati som Sverige känns så avlägset, men efter att ha studerat gamla bilder börjar jag i alla fall få grepp om hur illa situationen är. Debatten efter andra världskriget och förintelsen handlade självklart om mänskliga rättigheter, men den handlade också om hur stora kulturvärden hade gått förlorade, hur dessa skulle kunna skyddas i framtiden och delvis återskapas. Fakta som inte direkt legitimerar att ett rikt land som Sverige skonat från kriget sanerar sina egna städer så illa att de är jämförbara med de städer som blev värst bombade.

FN fastslår att medborgare av ett land har rätt till sitt lands unika kulturhistoria och det är denna rättighet som blir delvis oklar i Sverige när situationen ser ut som den gör, trots våra exemplariska förutsättningar och potential. Därför är det tacksamt att kunna jämföra Sveriges bristande ansvar med Danmark och Nederländerna, eftersom det är två länder som är lika Sverige historiskt, kulturellt, ekonomiskt och politiskt sett. Det är viktigt att känna till att de diffusa ansvarsförhållandena som Sverige har valt, också har kostat eftervärlden oersättlig kulturhistoria. Här någonstans ska vi unga och kulturhistoriskt intresserade personer försöka hitta ett förtroende för hur Sverige tagit hand om sin kulturhistoria, oavsett om det är den lilla enskilda kommunen eller staten som bär ansvaret. För det har oftast inte burits av någon alls.

Dock ska jag absolut fråga min hemkommun varför de har sanerat bort vår gamla stadskärna och varför våra politiker fortsätter riva de få historiska hus som av en slump fått stå kvar. Kommunen kommer säkerligen svara att de fick statliga ersättningar och att våra lagar, som inte stiftas på kommunnivå, tillät och fortfarande tillåter detta i viss utsträckning. När jag ändå håller på kan jag fråga Göteborg Stad om de är nöjda med sitt Europarekord i rivningar och om Stockholm Stad är tacksam över att de i vissa stadsdelar självmant har skapat en stadsbild som mer påminner om hur många bombade städer ser ut på kontinenten. Allt detta tack vare diffusa ansvarsförhållanden och lagar som har tillåtit detta att ske. Kontentan: Vi får vara evigt tacksamma att inte samtliga Europas länder har låtit ansvaret rinna ut i sanden på samma sätt som här, även om andra länder självklart också har rivit, men långt ifrån i samma mängd som i Sverige. Jag vill poängtera att jag förstår att många ansvariga politiker inte längre har sitt uppdrag och att andra inte ska få stå till svars, men oansvaret är ändå ovärdigt ett land som Sverige. Dessutom går jag tillbaka långt i tiden, men vilken tur då att Riksantikvarieämbetet har funnits sedan 1938.

Lycka till med ert fortsätta arbete! Jag fortsätter upplysa människor om hur litet ansvar Sverige har tagit genom att framförallt visa före- och efterbilder på mängder av kulturhistoriska städer och miljöer som har gått förlorade. Städer och miljöer som hade haft större sannolikhet att överleva i exempelvis Danmark och Nederländerna. Mina Erasmus-vänner under utbytet fick lära sig mycket om det sanerade Sverige. Och inom snar framtid kanske större europeiska medier och turistmagasin är intresserade av färdiga artiklar med mängder av bilder. Det är ju trots allt mängden och svårigheten att hitta en historiskt intakt stadskärna, gata och torg som är så mycket svårare att göra här i jämförelse med många andra jämförbara länder. ”Do not go to Sweden if you would like to experience well-preserved cities… their democracy and political system have not been able to ensure that”.

Hälsa era systermyndigheter att de gör och har gjort ett värdefullt arbete! Ni på Riksantikvarieämbetet bidrar säkerligen med mycket kunskap även om Sverige självmant har valt ett olyckligt utgångsläge.

Oj, det blev ett långt resonemang, men myndigheter arbetar ju trots allt för medborgarna. Så varsågod – lite tankar från en helt vanlig medborgare som vill kunna tänka i tid, men som gång på gång hindras. ”Vår verksamhetsidé: Vi gör så att kulturarvet bevaras, används och utvecklas.” I vilken praktik då?

Hej!

Som ung känns det nästan som att ”klara oss utan kulturarv” har varit ledordet för svensk kulturpolitik. Det är inte kulturhistoriska stadskärnor som gör Sveriges städer enhetliga, utan snarare dystra 60- och 70-talskvarter. Varför ska det vara så i ett rikt land skonat från krig? Jag hyser mycket större förtroende för exempelvis Danmarks och Nederländernas motsvarighet till Riksantikvarieämbetet. Myndigheter som har lyckats kombinera hög standard och kulturhistoria mycket bättre än vad Sverige gjort. Varför är det så? Varför tog inte Riksantikvarieämbetet lärdom av detta före alla ödeläggande stadssaneringar? Visby är ett ganska gott exempel på hur samtliga svenska städer kunde ha visat respekt för sin historia. Inte sant? Har Sveriges bristande kulturansvar blivit granskat av EU-domstolen någon gång? Fortfarande idag får gammal bebyggelse ofta sätta livet till när glashus och annat modernt ska fram.

Hej!
Det är svårt att ge ett bra svar på dina spörsmål och funderingar eftersom du skapar samband där ansvarsförhållanden är komplexa och involverar flera politiska beslutsnivåer. Riksantikvarieämbetet är en statlig myndighet medan en stor del av stadsplaneringen faller inom det kommunala ansvarsområdet. Det är därför svårt att rakt av jämföra oss med våra systermyndigheter i Danmark och Nederländerna, eftersom den politiska inriktningen och det politiska systemet skiljer sig mellan olika länder.
Vi delar ditt intresse för kulturmiljöfrågorna och jobbar dagligen med att uppmärksamma andra aktörer på att visa hänsyn när man vidtar åtgärder som är irreversibla när samhället genomgår förändringar. Det är viktigt att även framtida generationer har möjlighet att tänka i tid. Kulturarvet är allas ansvar. Vänliga hälsningar, Qaisar Mahmood, avdelningschef Kulturmiljöavdelningen

  • Publicerad:
  • Uppdaterad: