Riksantikvarien manar till eftertanke i frågor som rör mänskliga kvarlevor
För att fördjupa och nyansera diskussionen runt hantering av mänskliga kvarlevor i svenska museisamlingar har Riksantikvarie Lars Amréus skrivit ett inlägg som idag publicerades i Svenska Dagbladet under rubriken ”Inte självklart rensa ut mänskliga kvarlevor”. Där betonas vikten av eftertanke och sakkunskap i processer och beslut kopplade till museers samlingar. Inlägget återfinns på debattplats, både i tidningens tryckta och digitala upplaga. Det följer här i oavkortad form.
Frågan om hur mänskliga kvarlevor i museisamlingar ska hanteras är högaktuell, nationellt såväl som globalt. Riksantikvarieämbetet har på regeringens uppdrag tagit fram ett stöd för hantering av mänskliga kvarlevor i museisamlingar. Där betonar vi museernas självständighet och integritet. Museisamlingar ska förvaltas långsiktigt. De ska inte politiseras, utan hanteras av museiprofessionen.
Många av landets museer har samlingar som innehåller mänskliga kvarlevor, i första hand skelettmaterial. Under senare tid har allt starkare röster höjts för att sådant material ska tas bort ur samlingarna. I flera fall har kvarlevor gallrats ur museisamlingar och begravts eller destruerats.
Var tid har sin syn på hur mänskliga kvarlevor i museisamlingar bör hanteras. I vår tid har olika etiska aspekter allt mer kommit i förgrunden. Det finns i flera fall goda skäl för återbegravning, till exempel om mänskliga kvarlevor har rovgrävts eller plundrats.
Men det finns anledning till eftertanke. Destruering och återbegravning är oåterkalleliga åtgärder. De innebär att vi för all framtid avhänder oss själva – och kommande generationer – möjligheten till ny kunskap. Sådana beslut bör därför fattas först efter noggrant övervägande.
Museisamlingar är en angelägenhet inte bara för oss som lever nu, utan även för alla som kommer efter oss. Det finns skäl att beakta även deras rätt till kunskap om det förflutna. Svåra händelser i historien kan inte göras ogjorda genom att begrava eller förstöra de materiella spåren.
Det finns på vissa håll en okunskap om värdet av att bevara mänskliga kvarlevor i museisamlingar. Faktum är att de är en ständig källa till ny kunskap som ger unika inblickar i liv och livsvillkor under äldre tider. Modern vetenskaplig forskning använder materialet för att utveckla nya läkemedel och behandlingsformer.
I en tid då kulturpolitikens principer om armlängds avstånd diskuteras finns det skäl att lyfta fram professionens roll vad gäller förvaltningen av museisamlingar. En rimlig princip för offentligt finansierade museer är att huvudmannen bestämmer vilka samlingsområden ett museum ska ha, medan professionen bestämmer vilka enskilda föremål som ska ingå i samlingen. Politiska mandatperioder är försvinnande korta i ett historiskt perspektiv. En tillfällig politisk majoritet ska inte styra över vilken historia som kan berättas i framtiden.
Lars Amréus
riksantikvarie