En bågskytt i Östergravar utanför Visby ringmur, Gotland.

Ringmurens historia och bakgrund om materialen

Visby ringmur byggdes mellan åren 1250-1288 och är ombyggd och tillbyggd under 1300-talet.  Idag är den 3,4 km lång. Muren hade från början 29 torn varav 27 finns bevarande. Visby ringmur är Nordeuropas bäst bevarade stadsmur och utgör en viktig del i världsarvet Visby.

Den är till största delen konstruerad som en skalmur. En skalmur består av två parallella sten- eller tegelmurar, kallmurade eller satta i bruk. Mellanrummet är fyllt av överskottsmaterial, såsom småsten, tegelkross etc. vilket vanligtvis är bundet av ler- eller kalkbruk. Bruket är en blandning av sand och bindemedel (lera, kalk eller i senare tid cement eller kalkcement). Denna murkärna karaktäriseras av oregelbunden struktur och skulle, om den frilades, äga synnerligen dålig stabilitet.

Under medeltiden användes lera och kalk som bindemedel i murar. Vanligt var också att murar lades upp helt utan bruk, de kallas då kallmurar. Speciellt vanligt är detta för grundmurar under mark, där fuktvandringen hur som helst snart skulle lakat ur kalkbruket och gjort grunden instabil.

Kalksten, lera och kalkbruk

I Visby ringmur har man använt sig av kalksten, lera och kalkbruk som brutits och bränts lokalt.

För att en skalmur skall vara stadig krävs att skalen är förankrade eller fästa i varandra tvärs igenom kärnan med en viss regelbundenhet. Förankringen kan bestå av tvärgående stenar eller järnkramlor. Visby ringmur saknar till stora delar tvärgående förband.

När man under 1900-talet upptäckte att håligheter uppstått mellan kärna och skal och att det ursprungliga bruket av kalk urlakats på vissa ställen började man i vissa partier plombera håligheterna med betong och laga fogar med kalkcementbruk (så kallat KC-bruk) i hopp om att detta skulle göra muren starkare.

Fogningen trolig orsak till fuktsprängningen

Högst troligt är det just denna fogning med tätt, starkt och hårt KC-bruk som bidragit till de skador vi nu står inför. En tät yta tillåter inte fukt som kommer in i murverket att vandra ut. Fukten stannar på insidan, kalkbruket lakas ur, konstruktionen försvagas och den fuktiga murkärnan bjuder in till både växtlighet och frostsprängning.

Numera vet vi att en lagning inte bör vara starkare och tätare än originalmaterialet och att man skall eftersträva ”minimum intervention” det vill säga att man bör i de flesta fall förändra så lite som möjligt av originalkonstruktionen och undvika att tillföra annorlunda material med helt andra egenskaper än de ursprungliga. Alla material som används vid en reparation bör alltså vara kompatibla med dem som användes från början.

Hur vet vi då att de material vi väljer att använda nu är kompatibla med de medeltida? Om man studerar det rasade partiet kan man tydligt se att muren även här blivit påbyggd och reparerad i omgångar.

Material åldras och metoder förändras

För att veta vilka egenskaper kärnan, fyllnadsmaterialet och fogbruket ska ha måste vi börja med att analysera det befintliga. Allt material åldras dock och detta innebär att även om vi analyserar det materialet vi finner idag så får vi ändå räkna med att det kan ha förändrats något sedan det var nytt. Vi måste utifrån det nuvarande befintliga materialet göra en bedömning av hur vi tror det har åldrats och vilka egenskaper man kan anta att materialen ursprungligen hade.

Metoder kan ha varierat

Kalkbruk delas in i två typer: ”lufthärdande kalkbruk” (även kallat ”luftkalk”) och ”hydrauliskt kalkbruk” (hydor är grekiska för vatten). Kalk får också olika egenskaper beroende på hur den brända kalkstenen släcks (metoderna kallas våtsläckt, torrsläckt, stuckasläckt och jordsläckt). På grund av svårigheter att bedöma vilka materialförändringar som skett i muren under århundradena, så vet vi i dagsläget inte exakt vilken sorts bruk eller släckningsmetod som användes till ringmuren under medeltiden.

”Rädda Visby ringmur-kampanjen” gjorde mindre lyckade försök

Försök gjordes under kampanjen 1989-1995 att vid reparationer använda sig av ett luftkalkbruk av jordsläckt Gotlandskalk. Metoden visade sig dock ha svårt att klara påfrestningarna på hårt klimatutsatta områden. Det kan ha berott på att bruket inte blandades tillräckligt fett (det vill säga att kalkhalten var för låg). Man gick därför över till att använda sig av framför allt tre recept vid lagningar under perioden, ett med rent luftkalkbruk (jordsläckt Gotlandskalk), ett hydrauliskt kalkbruk (Jura) och en blandning av dessa.

Undersökningarna som utfördes under ”Rädda Visby ringmur”-kampanjen kunde dock aldrig med säkerhet fastställa vilken typ av bruk som ursprungligen använts, så här behövs fortsatt forskning.

Skyddad av Kulturminneslagen (KML)

Visby ringmur är en fast fornlämning och skyddas som sådan enligt Kulturminneslagen,(KML) 2:a kapitlet. Alla arbeten och ingrepp är tillståndspliktiga enligt KML. Tillståndsgivande myndighet är länsstyrelsen. Vid arbeten på och med Visby ringmur ska särskilda antikvariska hänsyn tas.