Röster från arrangörer under Europaåret

Här kan du ta del av erfarenheter, reflektioner och tips från Kiviks museum, Laponia, Kulturarvstrappan i Tierps kommun, Digikult, Stiftelsen Filmstadens Kultur, projektet Hembygd 2.0 – hitta berättelsen och Region Gävleborg.

 

Kiviks museum

Dafvid Hermansson, museistyrelsens ordförande berättar:
– Vi hade närmare 30 publika arrangemang under Europaåret. Allt från föreläsningar, guidade vandringar till aktiviteter för barn och barnfamiljer. Vi ökade antalet besökare till såväl våra programpunkter som våra guidade vandringar och till museet – trots den tryckande sommarvärmen. Den absolut största aktiviteten till antalet besökare var Ålabodsvandringen i juni med hela 240 deltagande vandrare.

Vilken programpunkt föll bäst ut?
– En av höjdpunkterna var den öppna föreläsningen i juni som blev som en föreställning i sig, där vi i samarbete med Kiviks Bio berättade om Kiviksamatörerna för 60 år sedan. Det var många

förberedelser men upplägget blev en totalsuccé, där personer som varit med i föreställningarna som barn under 1940- och 50-talen återberättade, visade bilder och framträdde med sång och musik från de gamla programpunkterna. Publiken var i extas och sjöng med i allsång! Många härliga minnen delades. Ett oerhört lyckat arrangemang, som det talas om än. Utan att förringa andra samarbeten, föreläsare eller andra programpunkter under året, var detta en programpunkt som vi inte hade kunnat förutspå skulle bli en sådan succé. Salongen på Kiviks Bio var närmast fullsatt.

Ett av Europaårets syften var att specifikt unga människor skulle upptäcka sitt lokala kulturarv. Hur gjorde ni för att nå den målgruppen?
– I samarbete med bland annat Kiviks Turism genomfördes flera barnaktiviteter; Sportlov på Kivik, Glada Barn på Kivik under sommaren och Kivik Lyser på hösten. Dessa arrangemang gjorde vi på Kiviks Museum som kulturhistoriska pyssel för barn och barnfamiljer. Oerhört lyckat. Likadant gjorde vi på Kivik Lyser vid Allhelgonahelgen, där barn och barnfamiljer fick tillverka egna historiska leksaker, betlyktor enligt skånsk tradition och mycket annat. Det finns ett sug, märker vi, kring pyssel och aktiviteter för barn året runt, och vi upplever snarare brist på tid att genomföra aktiviteterna, än brist på publikunderlag. Vi arbetade främst med marknadsföring i sociala medier, men även genom utskick av nyhetsbrev, hemsida, med mera.

Vad tror du att Europaåret kan betyda för framtiden för mindre kulturarvsaktörer?
– Riktade arrangemang och temadagar så som Internationella Berättardagen, Museidagen, Arkeologidagen, Kulturarvsdagen, Arkivens Dag med flera, är oerhört viktiga för att få olika målgrupper att samlas kring historia, kultur och kulturarv. Att stora organisatörer som Riksarkivet, Riksantikvarieämbetet och andra håller i de nationella trådarna är viktigt. Vi är med på alla dessa evenemang och upplever att nationella och internationella satsningar är viktiga dragplåster att samlas kring även för mindre aktörer. Man gör det man kan, orkar med och har budget och personal för – helheten blir jättebra med ett brett, varierat utbud. Vi uppmuntrar fler aktörer att vara med och är tacksamma mot de större organisatörerna för att de nationella och internationella satsningarna finns.

 

Laponia

Världsarvet Laponia representerar både kulturarv och naturarv. Det är sedan tusentals år hem för minoriteten Sapmì.

Ann-Catrin Blind
, handläggare kommunikation och traditionell kunskap, Laponia berättar:
– Under Europaåret arrangerade Laponia bland annat barnaktiviteter i Naturum Laponia, Hambergdagar i Boarek, Livet i kåtan, Nationalparkens dag i Muttos, en konsert under Saltoluokta folkmusikvecka, Svampens dag, Upptäck det vilda livet, utställningen – Vårt Laponia och Öga för geologi.

En av våra mest uppskattade programpunkter var nationalparkernas dag. Den firar vi i Muddus/Muttos nationalpark. Det är ett fint tillfälle att träffa lokalbefolkningen. Vi från förvaltningen Laponiatjuottjudus bjuder på fika och kokar kaffe vid en eldstad, och vi berättar om världsarvet och om vad vi gör. Det blir många fina samtal runt elden.

Vad är ni mest nöjda med?
– Vi hade många programpunkter under Europaåret och vi är nöjda med att det var så många olika slags aktiviteter. Både inom- och utomhus på olika platser i världsarvet Laponia, konserter, utställningar, föreläsningar och vandringar.

Ett av Europaårets syften var att specifikt unga människor skulle upptäcka sitt lokala kulturarv. Hur gjorde ni för att nå den målgruppen?
– På naturum Laponia var en av programpunkterna barnaktiviteter, bland annat har barnen fått prova på att väva band. Det är en del av det lokala kulturarvet.  Vi hade även vandringar för barn.

Vad tror du att Europaåret kan betyda i framtiden för er som världsarv och mindre kulturarvsaktörer som verkar i er region?
– Dessa tillfällen är viktiga för att lära ut om olika kulturella aspekter. Att öka intresset och kunskaperna om olika delar av kulturen för kanske främst de yngre. De kan skapa viktiga nätverk och möjligheter till samarbeten.

 

Kulturarvstrappan

Kulturarvstrappan är ett program för grundskoleelever i Tierps kommun som under två veckor per år låter eleverna komma i kontakt med sitt lokala kulturarv.

 Louise Magnusson, kultursekreterare Tierps kommun berättar:
– Vi kallar det en ”kulturarvsgaranti” och med det menar vi att alla elever i Tierps kommun efter avslutad grundskola ska ha tagit del av kommunens omfattande kulturarv. Under 2018 handlade det om alla elva skolor i Tierps kommun. Det innebär det var 1960 elever som fick besöka olika historiska platser inom kommunen.

 Hur många olika lokala kulturarv besöks och hur arbetar eleverna med besöken? Hur varieras besöken för olika årskurser?
– Varje årskurs från ÅK 1-9 besöker varsitt kulturarv. Det är alltså totalt 9 st besöksmål. Vad eleverna får göra och lära sig om beror på deras ålder och vad som står i deras läroplan. Till exempel så får ÅK 1 besöka ett kulturreservat från vikingatiden medan ÅK 9, som läser om 1900-talets historia, får besöka Tobo och lära sig mer om ljudet och bildens historia med radio- och tv fabriken som låg där. Fler ämnen än historia berörs också till exempel då eleverna i Tobo får löda ihop en radioapparat och årskurs 8 får göra kemiska experiment för att förstå hur en masugn fungerar. Kulturföreningarna som är värdar ger information till skolorna om vad eleverna behöver förberedas på. De ger också tips på vad de kan göra när de kommer tillbaka till klassrummet.

Hur är responsen på Kulturarvstrappan bland eleverna?
– Positiv! Utöver att få lära sig saker om historia och att upptäcka nya platser så är dagen också till för att vara utomhus, springa och leka och lära känna sina nya klasskompisar. Eftersom Kulturarvstrappan infaller i början av september är det flera klasser som är nya för läsåret. Många elever som besöker Kulturarvstrappan är inte så beresta i sin hemkommun och besöker de här platserna för första gången och får därför många nya intryck.

 Vad skulle du vilja ge för råd till de kommuner i Sverige och andra länder som skulle vilja jobba med ett liknande upplägg?
– Jag tror att det är viktigt att ta avstamp i hur det ser ut hos just er. Vad finns att visa? Vad finns det för kunskap och engagemang? Hur ser arbetet mellan föreningslivet, skolan och kulturen ut idag, och är det något man kan dra nytta av i ett samarbete? Till sist; var ödmjuk, öppensinnad och våga prova! De bästa mötena för att utbyta kunskap sker om man är nyfiken på varandra och kan lära på flera håll. Uppmärksamma varandras, alla behövs i ett projekt som detta!


Digikult

Digikult är ett årligt återkommande forum för alla som är intresserade av digitalt kulturarv i praktiken. Huvudarrangör är Västarvet i samarbete med olika partners.

Thomas Scott, projektledare, Västarvet berättar:
– Digikults mål är att skapa ett mer tillgängligt kulturarv genom att visa praktiska tillämpningar och lära av varandra. Vår målgrupp för Digikult är kulturarvssektorn där unga i sin tur är en prioriterad målgrupp. Vi uppmuntrar alltid institutioner som är för ett mer öppet, tillgängligt kulturarv som exempelvis gynnar skolelever. Vår övertygelse är att ett mer tillgängligt kulturarv främjar lärande i alla åldrar och stimulerar till ökad kunskap om vår historia. Vi lägger också stor vikt vid själva förmedlingen av kulturarv – till exempel genom storytelling i olika medier för att gestalta kulturarvet på olika sätt och för olika målgrupper.

EU vill uppmuntra regionerna i Europa att se kulturarv och kultur som en investering. Dessutom är digitalisering ett av de prioriterade områdena i EU:s nya sammanhållningspolitik. Vad ser du för tendenser för det digitala kulturarvet i Sverige?
– Det finns många olika tendenser – men ett utökat samarbete mellan institutioner är något som alltid eftersträvas, där vi kan nyttja varandras plattformar, dela kunskap och skapa ny värden för våra besökare. Öppna data är också alltid något som återkommer som viktigt för att fler ska kunna använda kunskapen i sina kanaler. Digikult är också en arena för att visa upp exempel där olika aktörer kan gestalta sina egna berättelser. I dagens digitala samhälle är nästan alla både producenter och konsumenter av olika typer av innehåll – vårt perspektiv är att försöka skapa förutsättningar och ytor för att nya samarbeten och innovativa lösningar för att sprida kunskap och olika perspektiv på kulturarvet.

 Hur planerar ni inför framtiden? Några europeiska samarbeten i år?
– Vi har en ökad grad av internationella talare på konferensen, i år från bland annat Frankrike, Holland och England från Europa. Ett starkt tema är så kallade immersiva upplevelser – mer omslutande utställningar som gör att du kan uppleva historien med alla sinnen, något som framför allt är ett sätt att optimera upplevelsen av kulturarv för yngre, kommande generationer. Det finns också ett europeiskt samarbete inom ramen av Europeana som fler och fler blir intresserade av – där man kan dela sina samlingar och berättelser i en europeisk kontext.

 

Stiftelsen Filmstadens Kultur

Stiftelsen Filmstadens Kultur och den ideella föreningen Filmstadens vänner representerar både byggt kulturarv som återanvänds och bevarande av filmarvet.

Mikaela Kindblom, projektledare och pedagog, Filmstadens Kultur berättar:
– År 2018 var ju ett Bergmanår för oss i Filmstaden i Råsunda – platsen där Ingmar Bergman gjorde merparten av sina filmer och där han slog igenom med filmer som Sommaren med Monika, Det sjunde inseglet och Smultronstället – bara för att nämna några av de drygt 30 filmer som han skapade.

Stiftelsen Filmstadens kultur har till uppgift att hålla den svenska filmhistorien levande via olika projekt. Under Europaåret bjöd vi på många initiativ inom ramen för Bergmans Filmstaden. Bland annat en utomhusutställning med 26 stora pannåer med foton och text om 26 av Bergmans filmer. Lagom till utställningen hade vi också producerat en katalog och en tygpåse med motiv inspirerat av Teatervagnen – statyn av Peter Linde som är en hyllning till Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet och som sedan 2015 står på hedersplats nedanför Lilla ateljén i Filmstaden.

Vår Bergmanguidning visade var Bergman hade sitt kontor, åt sina måltider och spelade in sina filmer – med fokus på några särskilda inspelningsplatser ur Sommaren med Monika, Sommarnattens leende, Det sjunde inseglet, Smultronstället och Tystnaden. Denna guidning gjorde vi en gång i månaden som en så kallad öppen guidning under hela året. Guidningen, som fortfarande finns med i vår ordinarie verksamhet, går att boka på vardagar eller kvällstid.

Under året visade vi 20 av Bergmans Filmstaden-filmer. Visningarna inleddes med en kort guidning och presentation av filmen. Måndagar med Bergman var en skolvisning av Sommaren med Monika och Det sjunde inseglet som inleddes med en kort guidning och presentation av filmen.

Vår verksamhet pågick under hela året och inbegrep en rad andra åtaganden, som exempelvis skolbio för Solna stads skolungdom, Filmstadens Dag och Filmstadens julmarknad. Under Filmstadens Dag i augusti hade vi en mycket stor publik på cirka 5000 personer. Under året 2018 genomförde vi 120 guidningar för cirka 3000 personer.

Ett av Europaårets syften var att specifikt unga människor skulle upptäcka sitt lokala kulturarv. Hur gjorde ni för att nå den målgruppen?
– Under Bergmanåret satsade vi särskilt på den yngre publiken med skolvisningarna som nämns ovan. Dessa visningar gjordes möjliga tack vare ett fint samarbete med Bergmanstiftelsen. Sedan många år tillbaka kommer Solnas skolbarn två gånger per år till Filmstaden Råsunda för att se på skolbio. Visningarna, som bjuder på nyproducerade barn- och ungdomsfilmer, introduceras alltid med en kort filmhistorisk presentation av Filmstaden för att väcka nyfikenhet kring Filmstadens filmhistoriska arv och de filmer som en gång i tiden spelades in här.

Vad tror du att Europaåret kan betyda i framtiden för mindre kulturarvsaktörer?
– Vi är ju en liten kulturarvsaktör – Stiftelsen Filmstadens kultur – men vårt uppdrag är stort: att levandegöra den filmhistoria som sitter i väggarna på åtta terrakottafärgade hus, de enda byggnader som finns bevarade i Sverige från de år då filmproduktionen var en filmindustri i Sverige. Filmstaden fyller 100 år 2020. Det kommer vi att fira och jobba på att sprida – vårt mål är att Filmstaden i Råsunda ses som ett nationellt viktigt kulturminne.

 

Hembygd 2.0 – hitta berättelsen

Hembygd 2.0 – hitta berättelsen är ett projekt som levandegöra lokala historier och kulturarv med film och digitala berättelser.

Marika Russberg
, kulturarvskonsulent, Bohusläns hembygdsförbund berättar:
– Genom möten och gemensamt lärande över generationsgränser lyfts kulturarvsföreningars kunskap, foton och berättelser och tillgängliggörs för alla genom korta filmer och digitala berättelser på olika digitala plattformar. Bohusläns hembygdsförbund arrangerar tillsammans med en rad samarbetspartners som studieförbund, skola, fritidsgårdar, kulturhus, kulturinstitutioner i Uddevalla och Tanum med flera. Projektet sker i samverkan med Prisma – en digital plattform för industrisamhällets kulturarv – och med stöd från Västra Götalandsregionen.

I pilotprojekten testar vi en metod där vi lär ut enkla tekniker för att framställa egna digitala berättelser, intervjuer, bildberättelser och kortdokumentärer. Samtidigt försöker vi skapa ett rum för generationsmöten, diskussioner och incitament till en fortsatt filmverksamhet i föreningen.

Eftersom generationsmöten förutsätter att individer i olika åldrar möts och lär tillsammans över en längre period, försöker vi genom en serie workshopar skapa en förutsättningslös lärsituation. Deltagarna ställs inför utmaningar där de tillsammans, med hjälp av varandra, ska lösa olika filmuppgifter. Eftersom deltagarna kan olika saker; de unga verktygen och mediet, de äldre traktens historia och har egen livserfarenhet, kan de också lära av varandra. Denna gemensamma lärsituation är tänkt att etablera en känsla av jämställdhet och respekt för varandras olika förutsättningar och kompetenser och förhoppningsvis en insikt att dessa kan komplettera varandra.

Under de tre första workshoparna får deltagarna genom olika övningar prova på följande; muntligt berättande, filmad intervju, redigera i Imovie, skriva speakermanus, läsa in berättarröst, animera bild i Imovie, presentera och planera filmidé, skriva synopsis och dramatisera en scen ur detta. En viktig del är också att alla visar, presenterar och tar emot feedback på de olika filmförsöken som övningarna resulterar i. Deltagarna ska få förståelse för mediet och ett medvetet förhållningssätt till upphovsrätt, budskap, källkritik och så vidare. I den fjärde och avslutande workshopen blir det filmvisning med muntlig och skriftlig utvärdering av kursen och föreningen får tips om hur de kan fortsätta filmverksamheten på egen hand.

Tanken är att man genom dessa filmförsök får upp ögonen för filmmediets kraft att förmedla historier och att fler leds in i ett sökande och utforskande av det immateriella kulturarvet – berättelserna i landskapet, och i människorna i närmiljön omkring.

I pilotprojekten kunde vi se hur de deltagande föreningarna började se möjligheter att använda film för att skapa guidade vandringar, filmvisningar, på hemsida och sociala medier eller som återkommande aktivitet för att stärka sammanhållningen.

Målet med studiecirkeln/workshoparna är att deltagarna – individuellt eller i samarbete – ska kunna realisera en egen kortdokumentär på 3-5 min som de både publicerar digitalt via Youtube och visar för en lokal publik. Samtliga filmer som producerats i de olika föreningarna under projektets visas också under en gemensam filmdag på Bohusläns museum under hösten 2019. Därefter kommer de att kunna ses via projektets Youtubekanal. Filmerna som skapas kommer att kunna användas i kommuninfo, turistsammanhang, i föreningars synlighet, skolan, kunskapsuppbyggnad och nya perspektiv om platsen.

Projektet har i år 32 deltagare fördelat på 4 pilotprojekt i hembygdsföreningar, bildarkiv och föreningsnätverk. 16 av dessa är under 18 år.

Ni har även drivit ett projekt för förskolebarn – hur har det fallit ut?
– Projektet som nu heter Från dinosaurier till mormor – från baktid till framtid har bestått i besök på förskolor av museipedagog, kulturarvskonsulent och medlemmar i kulturarvsförening. Inför besöket har barnen fått i uppdrag att fundera över föremål de tror är gamla. Efter besöket har barnen fått uppleva hur livet på en gård kunde te sig för 100 år sedan. De har fått kärna smör, hämta vatten i brunnen och ägg hos hönsen, bära ved, åka häst och vagn, leka lekar från förr, prova på en skollektion, tvätta och fundera kring föremål. Sista steget i processen har varit en utställning på Bohusläns museum där barnens funderingar presenterats.

Projektet har bland annat lett till delvis nya kunskaper kring hur små barn, femåringar, tänker kring tid och äldre föremål. Femåringarna har fått välja ett föremål de tror är gammalt och det resulterade i allt från pekboken de hade som bebisar, storasyskons leksaker, en bunke som mormor lämnat efter sig och som barnet använder vid bak – till en rostig studsmatta. Alltså mestadels saker som är från barnens egen femåriga levnad. Saker som är jordiga, rostiga och trasiga ansågs som gamla av barnen.

Nu arbetar vid med en inspirationsskrift för att ge tips kring hur förskolor kan arbeta med kulturarv.

Vad har varit mest populärt bland deltagarna?
– Upplevelsen av att se att en kort workshop under ledning av filmpedagog kan resultera i en digital berättelse/en kort film som sedan görs tillgänglig för alla på till exempel youtube. Det ger mersmak hos deltagarna, de vill göra fler filmer. Generationsmötena har varit givande. De olika åldersgrupperna delar med sig av sina kunskaper och erfarenheter och skapar något tillsammans i ett gemensamt lärande.

Hur kan satsningar som Europaåret bidra till er framtida verksamhet?
– Ökad synlighet och internationella perspektiv. Film är ju ett medium som är starkt och inte alltid är avhängigt språk.

Följ gärna projektet process via deras youtubekanal här.

 

Region Gävleborg

Region Gävleborg hade inför Europaåret för kulturarv arbetat fram konceptet ”Kulturarv2018 –nyckeln till framtiden”.

Anna-Karin Ferm, verksamhetsutvecklare, Världsarv och Kultur, Region Gävleborg berättar:
– Projektet ”Kulturarvsåret 2018 – Nyckeln till framtiden” togs fram brett politiskt. Först i Region Gävleborgs Kultur- & kompetensnämnd och därefter med beslut i Regionstyrelsen. Projektet fick sin ”hemvist” på Kultur Gävleborg, Region Gävles kulturarvdelning, vilket var en av framgångarna då hela kulturavdelningen involverades i arbetet. På så sätt kunde vi lyfta in det påbörjade arbetet med VR och andra verksamheter med koppling till kulturarv, till exempel hemslöjd och folk- och världsmusik.

Vår mission var att locka ny publik till kulturarv och kulturarvsarrangemang. Vi gjorde det genom att placera olika evenemang i kulturarvsmiljöer så att mixen skulle attrahera besökarna. Exempel på det var irakisk musik i Los Gruva, hiphop-battle i Gasklockorna, modern dans och sportlovsaktiviteter i världsarvsgårdar, världsarv i VR på bibliotek med mera.

För att nå ut använde vi oss av den då nya hemsidan www.kultarv2018.se där vi hela tiden uppdaterade ett kalendarium. Vi använde oss mycket av Facebook för att dra besökare till hemsidan. Vi tryckte upp månadsblad med program som spreds i länet och vi använde oss av nyhetsbrev.

Vi hade totalt 216 aktiviteter och 42 av dessa var egna initierade och finansierade aktiviteter. Vi har haft många samarbetspartners lokalt, regionalt, nationellt och internationellt. Projektet har rönt stor uppmärksamhet och vi har fått berätta om det i London, Arad, Nancy, Bryssel, Jelling, Stockholm, i Almedalen och många andra ställen.

Varje vecka sände Radio Gävleborg ut Ann Nilséns berättelser om kulturarv ur olika vinklar. Vi har träffat EU´s kulturkommissionär Tibor Navracic, EU´s kulturdirektör Marcel Magnier och Sveriges kulturminister Alice Bah Kunke. Vi har blivit inbjuda att hålla workshop av såväl AER (Assembly of European Regions) och Region Oslos Brysselkontor. Vi har startat ett internationellt nätverk för VR och världsarv.

Vårt upplägg för året får nu spridning till Region Västernorrland och Region Norrbotten. Ja, det har varit ett fantastiskt år.

Vilken programpunkt föll bäst ut?
– Det var många programpunkter som vi är nöjda med. En av de främsta är journalisten och dokumentärfilmaren Khazar Fatemi som vi engagerade för en föreläsningsserie främst på skolor. Hon berättade om kulturarv och identitet. Det föll klockrent ut vid skolor där många elever idag är nysvenskar eller med rötter från andra länder. Khazar medverkade också med en föreläsning för projektet Songlines. Songlines är bryggan mellan unga som flytt och kulturinstitutioner, studieförbund, föreningar och kulturskolor. Khazars sätt att snabbt kunna vinkla sina berättelser utifrån aktuell lyssnarskara var helt suveränt.

Jag vill också lyfta fram samarbetet med vår danskonsulent. Ett dansresidens där en grupp unga moderna dansare under ett par veckor undersökte kulturarvet i form av världsarvet Hälsingegårdar för att sedan skapa en dansföreställning som spelades på två av våra sju världsarvsgårdar.

Det tredje stora var samarbetet kring att göra en av våra världsarvsgårdar tillgänglig genom VR – virtual reality. Ett samarbete som skedde mellan projektet, dans- och filmkonsulenterna på Kultur Gävleborg, högskolan i Gävle och Länsmuseet i Gävleborg. Arbetet resulterade i ett permanent världsarvsrum på Länsmuseet samt en turné i länets alla bibliotek. VR-delen har varit den del som dessutom rönt stor uppmärksamhet – inte bara regionalt – utan även nationellt och internationellt. VR-rummet på Länsmuseet och samarbetet kring ett VR-nätverk för världsarv globalt är en av de delar som kommer ur projektet och som kommer att bestå.

Sammanlagt kan vi säga att det funnits något om kulturarv i Gävleborg under varje dag under hela 2018. Det är vi väldigt stolta över. Inte minst med tanke på den ytterligt lilla personalstyrkan: tre deltidare som tillsammans utgjort EN heltidstjänst.

Ett av Europaårets syften var att specifikt unga människor skulle upptäcka sitt lokala kulturarv. Hur gjorde ni för att nå den målgruppen?
– Det var genom strategin att placera intressanta evenemang i kulturarvsmiljöer. Att stötta idéer och evenemang som stack ut. Genom att nå ut till skolor och bibliotek, att ha en användarvänlig hemsida och arbeta med sociala medier. Att göra en världsarvsgård tillgänglig med hjälp av VR har lockat barn och unga, även om andra grupper också blev intresserade. Och Khazar Fatemis medverkan som nämns ovan. Musiken har varit en bra ingång för att locka ungdomar. Vi hade dessutom en bred referensgrupp knuten till projektet som stöd beträffande idéer och strategier.

Vad har ni lärt er? Några överraskningar?
– Vi har i stort nästan bara haft positiva överraskningar i vårt arbete. Vi har blivit positivt bemötta, haft publik på arrangemangen, stor spridning på programmen och inom länet. Vi har lärt att samarbete ger mer än det ser ut på papperet.

Våra svårigheter har varit att nå ut i traditionell media. Vi har nått publik ändå, så det har i stort inte påverkat oss, men det väcker frågor. Var det en svår tid att kommunicera vikten av kulturarv under ett valår? Eftersom vi i Gävle satte igång förberedelserna ett år innan 2018 väntade vi otåligt på att en nationell samordnare skulle tillträda så att frågan skulle lyftas på ett nationellt plan. Det blev ett lyft när samordnaren kom, dock bara några månader innan året startade. Vi tror att om Riksantikvarieämbetet involverat fler av sina medarbetare långt tidigare och lyft kulturarvsåret på nationell nivå, så hade gehöret från regionalt och lokalt håll kanske sett annorlunda ut.

Hur planerar ni för framtiden?
– Arbetet med att göra kulturarvet tillgängligt har bara börjat. Många av de arrangemang vi medverkat i har gett nya kontakter och nätverk att arbeta vidare med, exempelvis vårt arbete i början av projektet att medverka vid AERs, Assembly of European Regions, möten i England, Bryssel, Frankrike och Rumänien – där vi informerade om projektet. Det resulterade i en inbjudan till Region Oslos Heritech-seminarium i Bryssel som i sin tur medförde värdefulla kontakter med Norge som vi nu fortsätter att hitta samarbete med i eventuella kommande EU-projekt. Vi har fått förståelse för vad ett projekt kan medföra för mervärden, vilket har gett idéer om fortsatt arbete.

Vi har kontakter med Central Swedens Brysselkontor och i denna stund planerar vi för ett ”överbryggningsprojekt” som ska ta oss vidare till nästa utlysning av Kreativa Europa.

Men det som kanske är viktigast är att vi nu får vara med att forma framtiden genom RuS, Regional utveckling och samverkan. Att komma med där ger fortsatta möjligheter inför framtiden.