”Vi måste bli bättre lyssnare”

Hanterar svenska museer mänskliga kvarlevor på ett föredömligt sätt? Och hur kan vi verka för att hålla en hög nivå i det arbetet? Detta var ämnet för ett K-samtal som hölls 18 december 2020. Gäster var Estelle Lazer och Liv Nilson Stutz, som båda har en stor erfarenhet av internationellt arbete gällande mänskliga kvarlevor.

Medverkande

Estelle Lazer är arkeolog och hedersforskare vid Sydney universitet. Hon har arbetat med utgrävningar i Europa, Mellanöstern, Antarktis och Australien. Estelle Lazer har bland annat studerat de mänskliga kvarlevor som återfunnits i Pompeji, samt arbetat med att flytta en kyrkogård med relativt sentida kvarlevor (1800- och tidigt 1900-tal).

Liv Nilsson Stutz är arkeolog och bioarkeolog. Hon har varit verksam som universitetslärare vid Emory University, Department of Anthropology (USA) och är professor i arkeologi vid Linnéuniversitetet i Växjö. Hon är intresserad av etiska frågor kring att gräva ut, studera och ställa ut mänskliga lämningar. Nu leder hon en ett forskningsprojekt om hanteringen av mänskliga kvarlevor på museer och i forskning där den svenska praktiken jämförs med den i andra länder.

Samtalet hölls på engelska och leddes av Kicki Eldh, utredare vid Riksantikvarieämbetet. Även Ingela Chef Holmberg, utredare vid Riksantikvarieämbetet, deltog i panelsamtalet.

In english

The Swedish museum practice regarding the return and handling of human remains must be exemplary from an international perspective. This was the starting point in the government assignment given to the National Heritage Board in 2018 to produce support for the Swedish museums in the area. In this K-talk, with the help of Estelle Lazer and Liv Nilson Stutz, who both have extensive experience of international work, we discussed what is needed for the Swedish museums to be able to live up to the goal. 

Lyssna på samtalet här / Listen to the conversation here:

 

 

Bakgrund

Den svenska museipraktiken internationell gällande återlämnande och hantering av mänskliga kvarlevor ska vara föredömlig ur ett internationellt perspektiv. Den ambitionen formulerades i propositionen Kulturarvspolitik (2016/17:116) och låg till grund för de två stöddokument som Riksantikvarieämbetet har tagit fram på regeringens uppdrag: God samlingsförvaltning. Stöd för hantering av mänskliga kvarlevor i museisamlingar och God samlingsförvaltning. Stöd för museer i återlämnandeärenden. Dokumenten är tänkta att fungera som ett stöd för museerna när de ska utforma sina egna policyer och rutiner.

”Döda kroppar är inte neutrala objekt”

Mänskliga kvarlevor är en naturlig del i många museers samlingar. Liv Nilsson Stutz, på vilket sätt skiljer de sig från andra museiföremål?

– Som begravningsarkeolog har jag varit väldigt intresserad av hur människor hanterar döden, vilket har inneburit att jag har studerat hur vi arkeologer identifierar gravplatser genom att fokusera på närvaron av mänskliga kvarlevor. Jag kom därmed in på ett faktum som må låta basalt, men basala saker är ofta grundläggande: döda kroppar är inte neutrala objekt, utan de är även fenomen som behöver hanteras på olika sätt, nästan alltid genom begravningsritualer.

– Jag skapade en modell som argumenterar för att kroppen genomgår en transformation från den levande kroppen genom tillståndet som lik, vilket är en sorts gränstillstånd, och sedan slutligen går över till en sorts efterliv där kroppen får någon sorts materialitet eller i alla fall är tillräckligt skild från den levande kroppen för att de sörjande ska uppfatta den som något annat.

– Vad jag tittade på var övergången från ett subjekt till en form av objekt, genom fasen av gränstillstånd som abjekt, en term som jag har lånat från den franska psykoanalytikern Julia Kristeva. Hon definierar abjekt som det som är utanför ordningen.

– Kroppen efter en död person  är ett objekt på vilken människor projicerar betydelser och känslor. Hur den projiceringen sker varierar beroende på det kulturella sammanhanget.

– Det som i en arkeologs ögon kan ses som ett forskningsmaterial kan samtidigt kan fortfarande uppfattas av andra som en individ som de är skyldiga att ge en ordentlig begravning.

Estelle Lazer, du har arbetat i Pompeji där det finns både mänskliga kvarlevor och föremål – har du någon kommentar till ämnet subjekt – abjekt – objekt?

– I Pompeji har vi inte bara kvarlevorna i form av skelett utan vi har också de bevarade formerna av människor i dödsögonblicket, vilket är ganska unikt. De har behandlats som objekt och förevisas för allmänheten som objekt tillsammans med andra föremål, snarare än som kvarlevor efter människor som en gång levde, andades och drömde. De har verkligen inte behandlats som vanliga mänskliga kvarlevor.

Liv Nilsson Stutz nämner att Nagpra täcker mer än enbart mänskliga kvarlevor, nämligen även heliga föremål, kulturellt väsentliga föremål och föremål som föremål som återfunnits i en begravningskontext. Både inom arkeologin och i museisammanhang märks att man i USA tenderar att hålla ihop kvarlevorna och de föremål som hör till dem. Detsamma gäller mumier som visas tillsammans med sina kistor. Många upplever att det vore oetiskt att ta ut kvarlevorna ur kistan.

– Det finns också föremål som är betydelsefulla och ibland laddade med andlig kraft. De kan vara lika känsliga för en grupp som mänskliga kvarlevor. När vi tänker på repatriering måste vi betänka dessa olika dimensioner kopplade till att grupper ställer krav som gäller självbestämmande och rätten till kontroll över det egna kulturarvet.

Estelle Lazer:
– Vi har inte en lag som Nagpra i Australien men ämnet repatriering blev viktigt för urbefolkningen ungefär vid samma tid som i USA.

Hon berättar om det mest uppmärksammade fallet, kvarlevorna efter Truganini som har kallats den sista tasmanska aboriginen. Sin sista tid i livet gjorde Truganini det väldigt klart att hon ville bli begravd och hon pekade ut en specifik plats där hon ville få sin sista vila. Hon ville på inga villkor att hennes kvarlevor skulle samlas in för forskning eller liknande. Hon dog 1876 och dagen efter bad The Royal Society of Tasmania om att få hennes kvarlevor. De fick dem inte utan hon begravdes, men The Royal Society of Tasmania fortsatte att begära att få kvarlevorna. De ansåg att det var viktigt att ha den kvarlevorna efter den sista personen i en folkgrupp. 1878 fick de tillstånd att undersöka hennes kvarlevor mot löfte om att kvarlevorna inte skulle visas offentligt. (Det visade sig att kvarlevorna redan tidigare undersökts illegalt.) Kvarlevorna ställdes trots löftet ut offentligt i det som nu är The Tasmanian Museum and Art Gallery där de visades fram till 1947. På 1950-talet kom krav på att kvarlevorna skulle återlämnas. Väldigt lite vetenskapliga undersökningar gjordes på kroppen. 1976 kremerades hon slutligen och askan ströddes ut på den plats där hon hade önskat att begravas. Det här fallet blev startpunkten för framgångsrik hantering av repatriering i Australien.

– Det som är intressant I Australien är att vi har blivit väldigt bra på att repatriera kvarlevor från ursprungsbefolkningen, och det har påverkat även majoritetsbefolkningen. Jag har varit involverad i en omlokalisering av en kyrkogård på 1990-talet. Tidigare har majoritetsbefolkningen inte brytt sig om flyttar av kyrkogårdar. Ibland flyttades bara gravstenarna eller så flyttades även kvarlevorna upp och begravdes någon annanstans. Som ett resultat av övervägandena som rör minoritetsbefolkningen har vi börjat tänka på hur vi hanterar mänskliga kvarlevor som inte är från urbefolkningen. Nu har vi tagit fram riktlinjer får hur dessa ska hanteras.

Vad betyder internationell föredömlighet när det gäller hantering av mänskliga kvarlevor?

– De policyer och lagar som finns är kulturella produkter, i USA är de till exempel formade som en del av en postkolonial erfarenhet. I USA finns ett svagt skydd för arkeologiska resurser medan det finns en stark rätt till privat ägande. I Israel präglas diskussionen av en växande religiöst motiverad och driven politisk makt, vilket krockar med sekulära och andra intressenter. Arkeologin framhålls som viktig i byggandet av nationalstaten.

– Jag tror att det är svårt att uppnå målet att vara föredömlig i ett internationellt perspektiv genom at söka efter en modell att kopiera. Jag tycker att målet borde vara att lära från de olika exemplen och bli kompetent och välformulerad, och att använda den kompetensen till att ta fram rekommendationer och juridiska instrument som håller sig på samma nivå som de internationella exemplen men som är anpassade efter svenska förhållandet, säger Liv Nilsson Stutz.

Estelle Lazer:

– Ja, varje land måste utarbeta sina egna standarder och det måste finnas en flexibilitet. Man måste lämna utrymme åt att anpassa från fall till fall.

– Man måste arbeta med kraven inom grupper (”communities”), exempelvis urbefolkningen.

Liv Nilsson Stutz:
– Det finns många möjliga vägar: en är omedelbar begravning, men det kan också finnas speciella krav som ibland kan vara svåra att tillmötesgå, till exempel att inga kvinnor får undersöka kvarlevorna.

– Det första vi måste göra är att bli bättre lyssnare. Vi har en plikt mot många olika intressenter som vi måste balansera mellan.

– En lyckad repatrieringsprocess är en repatriering som inte ses en avslutning utan som en startpunkt för samarbete och gemensamt lärande. Vi behöver sluta tänka på repatriation som ett problem som ska lösas utan som ett tillfälle till lärande.