K-samtal om död och döende på museer

Riksantikvarieämbetets femte K-samtal handlade om död och döende på museer. Vi samtalade om förmedling, formgivning och produktion av utställningar kring temat. Hur kan museer via utställningsmediet förhålla sig till de yttersta existentiella frågorna: vad är död, vad händer efter döden och hur kan vi leva med döden?

Medverkande:

Död, döende och förgänglighet har alltid varit närvarande på museer via arkeologi, etnologi, historia, konst och annat insamlat eller studerat material. Utställningsmediet har förmågan att undersöka, gestalta, förklara och förmedla hur döden har uppfattats i historien och i vår samtid. Just nu kan det verka som om döden är mer närvarande än vanligt. I spåren av Corona-pandemin speglar och reagerar museer på sin tid och sitt samhälle, men har även förmågan att agera och påverka.

Hemliga handlingar- DC-3:an som försvann. Foto: (CC BY)

Jonas Engman, intendent och etnolog, Nordiska museet i Stockholm.

Jonas har forskat om samhällets syn på och rutiner för död och döende. Han menar att döden har en social dimension.

Döden är i dag en del av en struktur. Det är en social handling att dö, även om man inte alltid väljer det själv. Under folkhemstiden blev döden en fråga för experter och idag kan det vara svårt att få syn på döden. Döden är inget som människor ser eller pratar om till vardags i Sverige.

Kommer uppfattning om döden förändras i och med corona-pandemin?

Jonas menar att corona-pandemin har påmint oss om döden på olika sätt, men att pandemin i sig inte kommer att påverka eller förändra vår syn på döden i Sverige i så stor utsträckning. Under pandemin har många haft stor tillit till samhället. Och samhället har tagit hand om frågorna om döden. En annan realitet som kommer att påverka mer, är att vi blir allt äldre och äldre och att flera av oss kommer att leva längre tid med dödliga diagnoser i framtiden, även om vi kanske kommer att dö av något helt annat. Det kan skapa andra perspektiv på vår syn på döden. Den döda kroppen är också en del av klimatdiskussionerna idag.

-Det är inte bra att bli begravd två meter ned i jorden.

Döden har alltid haft en stor roll i populärkulturen och i journalistiken. Vad är museernas roll i att spegla, förstå och ta hand om död och döende?

Jonas menar att museer inte har en helande eller tröstande roll.

-Styrkan i museerna, precis som för forskning, är att vi visar upp vad som ur vetenskaplig mening är sant. Kunskap som idealt sätt är fri från värderingar.

Museer bör inte redigera bort det obehagliga och stötande. Men det obehagliga kan se olika ut i olika sammanhang och för olika personer och religioner. Museernas styrka är att det går att visa upp det som är svårt. Det är svårt att säga hur vi ser på döden i samhället just nu. Det är ju inte så lätt som att säga att den ena synen tas över av en annan.

-Man kan säga att vi är i en förhandling om döden och döendet.

Begravningsskicket börjar förändras och förhållningssättet till döden och de döda förändras. Sverige tillhör det minst religiösa landet i världen, om man bortser från många av våra immigranter. Tills ganska nyligen tog kyrkan och kristendomen hand om döden åt oss. Men vår existens har förändrats och vi är idag mer privata. Det finns fortfarandet uppfattningar om abstrakta och högre väsen, men det finns ingen enhetlig, strukturerad bild som tidigare. Moderniteten handlade om att människan ansåg sig kunna skapa kunskap om sig själv, utan hjälp av gud. Det betyder att vi högre utsträckning måste skapa en mening med våra liv. Vi har ett behov av att skapa en fulländad livsbiografi. Vi måste göra så mycket som möjligt och förverkliga oss själva, innan vi dör. Vi är inne i en individualiseringsprocess och i mätningar sticker Sverige i det avseendet ofta ut.

Museerna är fulla av spår från tro och religion från andra tider och andra kulturer. Idag finns också tillgång till spår i medier och sociala medier. Kommer det att påverka hur man ställer ut i framtiden?

-Internet och social medier är ju inte helt nya former för social interaktion, utan efterliknar bara vardagslivets former för interaktion och kommunikation.

Många kommer till museer för att se originalföremål och frågan är om det går att få samma upplevelse digitalt? Det kan vara svårt att förmedla bilder av svåra saker, som döden, digitalt. Behöver närvaron av döden finnas i rummet? Men även det är en förhandling och det ska vi vara öppna med.

Museer ses ofta som expertfunktioner, men det är en roll som Jonas menar att vi bör vi kliva av.

-Som kollektiv vet vi väldigt lite om vårt samhälle och om hur människor har det.

Museerna har fått göra en reträtt. Å andra sidan är museer ofta bra på att fiska upp sådant som inte tas upp av media och andra. Och museer har också en möjlighet säga saker om samhället som få andra kan göra. Men museerna behöver ta hjälp för att ta reda på hur vi har det i samhället och det kan vara en brygga till ett mer fördjupat samarbeten med massmedier och sociala medier. I fördjupade samtal med media framkommer det ofta intressantare saker än vad som är den första ingångsfrågan. Ofta finns det mer underliggande tankar bakom. 

Emma Having, utställningsproducent och projektledare för ”Estonia”, Sjöhistoriska museet i Stockholm.

Utställningen ”Estonia” som öppnades i april 2005 på Sjöhistoriska museet bottnade i en fruktansvärd katastrof som berörde många människor. Det var en mycket stark, omskriven och tongivande utställning. Det fanns från början olika åsikter om hur och om 10-årsdagen skulle uppmärksammas. Till slut kom myndigheten ändå fram till att om inte Sjöhistoriska museet, med sin inriktning skulle göra det, vem skulle i så fall gör det?

Estonia utställning på Sjöhistoriska museet 2005. Foto: (CC BY)

Innan utställningsproduktionen gjorde Emma bakgrundsresearch. I arkiven fanns bland annat ett rikt intervjumaterial med berörda, som gjordes ganska tätt inpå olyckan. Hon tog fram ett grundsynopsis för vilken linje hon ville hålla för utställningen. Många runtomkring hade åsikter och känslor om olyckan och många vittnade om exakt vad de gjorde när de först fick höra om den.

-Jag visste att det här skulle vara tufft och svårt.

När Emma läste materialet återkom det ofta att de anhöriga och de överlevande aldrig kände att de fick tillräcklig information eller kände sig tillräckligt lyssnade på. I arbetet med utställningen var det därför viktigt att hela tiden förmedla vad vi gjorde till dessa via anhöriga-grupper och överlevandegrupper, även om det inte var en utställning om de anhörigas förhållande till olyckan, utan om olyckan i sig.

Temat för utställningen blev till slut havet, människorna och döden. Man valde att inleda med ett ljust, rofullt minnesrum för de anhöriga och för de omkomna. Ett rum för reflektion. Nästa del handlade om själva förlisningen och den sista delen handlade om sjöräddning och sjösäkerhet och vad som hade hänt i de områdena efteråt. Det som inte togs upp var ansvarsfrågan eller alla de konspirationsteorierna som fanns.

Utställningen var mycket sinnlig, rumslig och upplevelserik. Utställningsdesignen gjordes av Alexis Pontvik och den grafiska formen gjordes av Gabor Palotai. Berätta om det samarbetet.

-Alexis har en otrolig känsla för rum och innehåll, vilket är viktigt som utställningsarkitekt.

Emma beskrev sin vision om ett ljust rum med ett rum i rummet, anpassat för lokalerna på Sjöhistoriska museet. Det skulle finnas någon form av hål rakt upp, som en symbol för förgänglighet. Rummet skulle vara ett rum för reflektion och något att landa i, innan man gick in i något som var väldigt mörkt och svårt. Den mörka delen skulle inte vara uppdelad i rum utan man skulle se rakt igenom utställningen och den skulle sluta i något ljust.

Alexis kom med ett antal förslag på hur man skulle kunna få en mer dynamisk rörlighet i rummet. Det inledande ljusa rummet blev ett skirt rum med en öppning uppåt, som en upp och nedvänd rislampa. Själva formen blev som rullande vågor eller som utskjutande stävar.

– Alexis lyckades verkligen fånga den stämningen som vi ville få fram och försöka förmedla till besökarna.

Utställningen var platsbyggd, vilket gjorde att den inte gick att låna ut, trots att man fick förfrågningar om att ha den som en vandringsutställning. Det fanns ett tätt samarbete i urvalet av föremålen. De valde ett fåtal starka föremål, en flytväst, två sönderslagna klockor och en trasig livbåt, som man byggde historien runt. Affischen till utställningen skulle inte vara figurativ, så de valde att jobba med namnet Estonia som långsamt sjunker ned. Färgvalet blev orange eftersom det signalerar sjöräddning och ett rop på hjälp.

Emma ville ta med klockslagen i utställningen. 00.22 gick det första nödropet ut. Efter det följde flera klockslag med efterföljande text i utställningen, så att besökarna skulle kunna följa klockslagen och förloppet, som gick väldigt snabbt. Citat från överlevandes upplevelser fanns också med som texter.

-Vi gjorde också inspelningar av storm för att få besökarna att förstå hur starkt en storm låter. Detta för att ge en bild av varför det är svårt att kommunicera normalt i en sådan situation.

Ofta blev känslorna starka, även för dom som inte var direkt berörda. Många skrev i utställningsböckerna i utställningen. Det var ofta tyst när folk gick runt. Döden och olyckan blev så närvarande. De togs fram ett pedagogiskt studiematerial för skolan. Många vårdutbildningar ville också ha det, för att det innehöll många värderingsfrågor.

Maria Petersen, museisvärd för utställningarna på Historiska museet vid Lunds universitet.

På Historiska museet vid Lunds universitet finns det olika utställningar där döden finns mer eller mindre närvarande. Vid en bronsåldersgrav som är nedsänkt i golvet blir besökarna ofta stående länge. Men även i utställningar utan kvarlevorna kan Maria, som pedagog ta upp och prata om döden och begravningsskick.

Död och döende på museer
Barn undersöker utställningar på Historiska museet vid Lunds universitet. Foto: (CC BY)

Vad reagerar människor på?

Döden är ett ämne som många intresserar sig mycket för. Många människor har inte mött döden idag och är inte så vana vid döden i dagens samhälle. Ofta tycker besökare inte att bronsåldersgraven är så obehaglig, utan blir mest intresserade och nyfikna.

-Man får vara lyhörd för reaktioner av obehag. Det kan ju finnas människor som har varit med om traumatiska upplevelser. Det är inte alltid som personer säger detta, utan man måste läsa av människors kroppsspråk. Det kan också spela en stor roll om man går in själv i ett rum med mänskliga kvarlevor eller om man går in med en guide.

Finns det en skillnad på hur barn och vuxna reagerar?

-Det är ganska stor skillnad. Barn är ofta lite mer objektiva och är mest nyfikna. De ställer ofta frågor som: Vad hette mannen? På bilden ser vi barn som ligger på glaset ovanpå bronsåldersgraven i utställningen. Just vid det tillfället fanns en orkester på museet som spelade historisk musik i bakgrunden. Det gjorde att barnen spontant började prata om döden. Det blev personligt och intimt.

Påverkar din bakgrund som osteolog ditt arbete som pedagog?

-Det hjälpte mig mycket i början. Det var inte så svårt  för mig att prata om döden som osteolog och jag har nog också lättare att svara på vissa frågor. Som till exempel hur en analys går till och vad vi vet, vetenskapligt.

Hur närvarande kommer döden vara i de nya program och  lärarhandledningar som du nu håller på att ta fram till museet?

-Döden är en del av vardagen och livet. Det går inte att berätta om bronsålderns samhälle utan att komma in på döden. Mänskliga kvarlevor är också ett av de stora källmaterialen som vi har om förhistorien. Vi vill att museet ska bli mer interaktivt och barnen ska kunna delta i samtalet, oavsett ålder. Museer är platser där man kan prata om svåra saker.

Mattias Åkeson, utställningsdesigner för ”Hemliga handlingar­-DC-3a:an som försvann”, Flygvapenmuseum i Linköping.

Mattias var formgivare till den prisvinnande utställningen om DC-3:an på Flygvapenmuseet som producerades av Mia Sas och Olle Widarv. Det började med ett uppdrag att göra en bildserie om förloppet som skulle ge information i utställningen. Mattias utformade sedan också ett koncept för montrarna runt den större montern med flygplansvraket och också en fördjupande del med mer bakomliggande information.

Hemliga handlingar – DC-3:an som försvann. Foto: (CC BY)

Utställningen är uppdelad i två delar. Den första är som en gravplats eller en skattkista i form av en 400 kvm stor monter, där vrakdelarna ställs ut. Utställningen utformades som att det skulle kunna vara en pågående undersökningsplats. På samma gång var det viktigt att det skulle vara respektfullt eftersom människor dog i samband med haveriet. Utställningen finns en trappa ned på museet och håller en mörk färgsättning. Mattias försökte bryta upp former från flygplansvraket och den större montern till en artipelag av mindre montrar runt omkring. Material och former påminde om stora fraktlådor. Materialet återkommer i de sittgradänger som också finns i utställningen.

I den fördjupande delen i utställningen tog Mattias del av andra gestaltningar, skrivet material och dokumentärer om undersökningen kring omständigheterna kring nedskjutningen. Här kunde de ha mer information för den extra intresserade. De jobbade med scenografi så att besökarna skulle få en känsla av att man inte tittade på en utställning, utan att man var i själva utställningen. Han inspirerades av konstnären Björn Levin som jobbar med hela, rumsliga gestaltningar.

Hemliga handlingar – DC-3:an som försvann. Utställning på Flygvapenmuseum. Foto: (CC BY)

-Det jag lärde mig i det här projektet var att verkligen titta på alla aspekter. Vad kan jag använda för väggmaterial? Vad kan jag ladda rummet med för känslor om jag väljer ett visst material?

Vilka erfarenheter finns av att gestalta, förmedla och uttrycka en katastrof? Går det att ge råd?

Mattias: Det är svårt att ge generella råd. Varje projekt utvecklar sin egen logik. Men, det är viktigt att ha ett bra och fungerande lagarbete, där man känner tillit till varandra och vågar testa idéer och vågar hålla fast vid ett koncept . Det blir fort väldigt känsligt och det finns många åsikter, när man jobbar med svåra frågor. Många blir rädda och kritiska.

Jonas: Det är viktigt att tänka på vad man vill med utställningar. Vill man ge de anhöriga en upprättelse och ställa saker till rätta? Det är sånt som begravningar är till för. Man försöker foga in minnet av den dödes levnadsberättelse i en sorts struktur. När man förväntas att leva i 85-100 år uppfattas dödsfall innan det som en anomali. När berättelsen om våra liv bryts blir det ett trauma. Brottet måste bearbetas, hanteras. Exemplen Estonia och DC-3:an är exempel på sådana anomalier.

Kalla kriget, där DC-3:an hör hemma, innebar att samhället var förberett på massdöd, bland soldater, men också bland civila. Kroppar kanske skulle behöva tas om hand och platser fanns förberedda för det. Det fanns delar av samhället där man inte pratade så mycket om döden, samtidigt som det i andra delar förbereddes för massdöd. Sista steget på skalan för sjukskrivningar i det militära var död. Döden är i det militära en del av ett administrativt system.

Något annat när det gäller att gestalta döden är att man nog inte kan bortse från vikten av autenticitet. Det är viktigt att döden finns närvarande i rummet. Det finns en paradox som säger att när något är frånvarande är det också närvarande och när något är närvarande är det också frånvarande. När vi ställer ut föremål med kopplingar till döden finns det både en stark närvaro, men också en stark frånvaro.

Andra röster om utställningar om död på museer

Christina Andersson-Wiking, Hallands kulturhistoriska museum

Hallands kulturhistoriska museum har Bockstensmannen utställd. Han är i egenskap av ett äldre fynd i avpersonifierad. Man vet inte vem han var. Men publiken upplever ändå att de känner honom. Han har ett eget liv. Besökare låter honom uppleva saker via social medier, som att gå på tinder till exempel. Både barn och vuxna är nyfikna på utställda skelett. Originalet är viktigt. Det är inte samma sak att visa Ötzi som en plastmumie.

Äldre skelett och föremål erbjuder vetenskap och forskning och det är därför viktiga att ha dessa samlingar kvar. Museerna ska inte ta bort sin expertroll, men ska vara öppna med vad man inte vet, för att skapa möjlighet för besökarna att ha egna tolkningar och funderingar.

Idag är vi kanske rädda för att dö, men i äldre tider var man även rädd för att de döda skulle ”gå igen”. Just nu visas utställning RÄDD på Hallands kulturhistoriska museum, en utställning om rädsla för döden och fobier, där bland annat Corona ingår.

Anna Asker, Massakern vid muren, Historiska museet

En basutställning med världsunika rustningsfynd och mänskliga kvarlevor visas fortfarande på Historiska museet, https://historiska.se/utstallningar/massakern-vid-muren/lattlast/ Det var ett långt förberedelsearbete med arbetsgruppen kring hur det osteologiska materialet skulle visas.