K-samsöks bakgrund

Utgångspunkter för K-samsöksarbetet

Utvecklingen mot ett allt mer digitalt samhälle har fört med sig en förändring av hur människor tar del av, använder och skapar kultur. Några av de viktigaste skillnaderna mot analoga synsätt och arbetssätt är:

Digitalt är gränslöst: Digital information har inte institutionella, nationella eller ämnesmässiga gränser. För den som söker information är det ofta av underordnad betydelse var informationen går att hitta – däremot är informationens kvalitet viktig, vilket också innebär att källans trovärdighet har stor betydelse. När innehållet är det centrala är det viktigt att kulturarvsinformation enkelt kan sökas fram, länkas och visas oberoende av vilken institution som förvaltar datan, och att datan har en tydlig avsändare.

Digitalt bygger på deltagande: Nyttan med digitalisering uppstår när informationen används. Ju enklare det är för människor att återanvända information, desto större nytta gör samhällets investeringar i digitalisering. Utvecklingen mot medskapande och deltagande innebär också en ökande efterfrågan på användbart och fritt tillgängligt digitalt material. Kulturarvsdata som tillgängliggörs fritt och kan återanvändas blir en del av en digital kulturell allmänning.

Digitalt innebär nätverk: Digitalisering handlar om att knyta ihop olika informationskällor med varandra – data som länkas ihop bildar en infrastruktur för information. Det betyder att olika kulturarvsobjekt kan kopplas ihop på ett sätt som ger dem ett sammanhang. Ett museiföremål kan till exempel kopplas till andra föremål, personer, platser, litteratur som analyserar eller beskriver kontexten samt encyklopedisk information som förmedlar fakta om föremålet eller dess sammanhang. Dessa länkar förmedlar kulturarvets betydelse och främjar kunskapsuppbyggnad.

K-samsöks historik

Grunden till K-samsök lades i samband med Museiutredningen 2007–2009. En omfattande dialog, med museikoordinatorn som drivande part, mellan Riksantikvarieämbetet, Kungliga biblioteket, Riksarkivet och företrädare för de statliga museerna samt en rad olika museisystem utmynnade i ett förslag att skapa en samsökstjänst för att framför allt samordna de olika museisystemen.

Riksantikvarieämbetet valde i början av 2009 att ta ansvaret för att förvalta och utveckla en hållbar lösning. Det första årets utveckling bekostades av Riksantikvarieämbetet med bidrag från Kulturrådet (via Västarvet) samt ett mindre tillskott från centralmuseerna.

I Riksantikvarieämbetets regleringsbrev för 2010 skrev regeringen:

Riksantikvarieämbetet ska under 2010 förvalta och vidareutveckla den digitala infrastruktur som skapats genom K-samsök. Arbetet bör genomföras i samarbete med berörda myndigheter och institutioner samt berörda ideella organisationer och aktörer. Riksantikvarieämbetet ska även delta i samarbete på europeisk nivå inom området och utveckla möjligheterna att leverera material till det europeiska digitala biblioteket, Europeana.

K-samsöksarbetet visade sig ganska snart inte bara beröra rent tekniska frågor. Mycket arbete har ägnats åt stödverksamhet kring upphovsrätt, licensiering, praktik kring digital information och andra relaterade frågor.

Från och med januari 2011 återfinns K-samsök i Riksantikvarieämbetets IT-miljö och förvaltas på samma sätt som Riksantikvarieämbetets andra webbtjänster, till exempel Bebyggelseregistret och FMIS med söktjänsten Fornsök.