Canal Grande i Venedig 1913.
Canal Grande i Venedig 1913.Foto: (CC BY)

Internationella principdokument – utgångspunkter för vård- och underhållsplanering av kulturvärden

Det finns ett flertal internationella samarbeten, till exempel inom Europarådet, UNESCO och ICOMOS, som har utmynnat i konventioner, deklarationer och överenskommelser. Den internationella överens­kommelse som främst har gett råd kring restaurering och praktisk byggnadsvård är Venedigdokumentet från 1964, där man påvisar vikten av kontinuerligt underhåll, restaureringsprinciper som ska bygga på respekt för originalmaterialen och vikten av noggrann dokumentation.

Den svenska översättningen av Venedig-dokumentets 4 artikel (1964) lyder:

Bevarande av historiska minnesmärken kräver framför allt ett kontinuerligt underhåll. Originaltexten i The Venice Charter pekar tydligare på planeringsinstrumentet i sig: Protection must involve a continuing programme of maintenance.

Det andra, kanske viktigaste dokumentet avseende restaureringsprinciper och vårdplanering, är Burradokumentet, som antogs av ICOMOS 1979 och som senare har genomgått revideringar av olika omfattning, den senaste 2013. Burradokumentets process innebär att förståelsen av platsens kulturhistoriska betydelse kommer först och följs av upprättandet av en policy som utarbetas för att beakta dessa värden. Den praktiska förvaltningen av platsen ska slutligen ske på basis av det upprättade policydokumentet. I Burradokumentet betonas att den framtagna policyn ska ta sin utgångspunkt i förståelse av platsens kulturhistoriska betydelse, men att den också bör förhålla sig till andra påverkningsfaktorer som ägarens behov, resurstillgång, juridiska ramverk och fysisk status på objektet (artikel 6.1-3).

Med kulturhistorisk betydelse avses i dokumentet estetiska, historiska, veten­skapliga, sociala eller andliga värden av relevans för tidigare, nuvarande eller framtida generationer (artikel 1.2). Platser av kulturhistorisk betydelse ska bevaras, säger man vidare, och bevarandets mål är att bibehålla platsens kulturhistoriska betydelse. Bevarande bör vara en integrerad del av god förvaltning av platser av kultur­historisk betydelse (artikel 2.1–3).

I förvaltningsarbetet ska all den kunskap, skicklighet och alla olika discipliner som kan bidra till kunskap om och bevarandet av platsen nyttjas (artikel 4.1). Bevarande utgår från respekten för befintliga material, hur platsen använts, dess sammanhang och olika betydelser. Det kräver ett förhållningssätt av varsamhet som innebär att förändra så mycket som behövs, men så lite som möjligt (artikel 3.1). Vid bevarande ska alla aspekter av kulturhistoriska värden eller naturvärden beaktas, utan att man på ett omotiverat sätt betonar ett värde framför ett annat (artikel 5.1).Burradokumentet är dessutom känt för att lyfta upp delaktighetsperspektivet. Här anges att bevarande-, tolknings- och förvaltningsåtgärder på en plats inte ska stänga ute människor, utan ska tillgodose delaktigheten för människor som har särskild koppling till platsen eller som tillskriver platsen särskild betydelse eller som på annat sätt känner ett socialt, andligt eller kulturellt ansvar för platsen (artikel 12).

Till skillnad från Venedigdokumentet är Burradokumentet inte formellt antaget av Svenska ICOMOS. Den vårdplanering som idag görs i Sverige, utifrån en kulturhistorisk värdering och med ett brukarperspektiv, kan antas ha sin grund i Burradokumentet.

Europeisk och svensk standard

Det europeiska samarbetet kring standarder (CEN/TC 346 Conservation of Cultural Property) drivs av CEN, European Committee for Standardization. På svensk nivå sker samarbetet genom arbetsgruppen SIS/TK 479 Bevarande av kulturarv. Arbetet bedrivs inom SIS, Swedish Standards Institute. Man tar fram standarder som omfattar en rad olika områden inom kulturvård, som till exempel konservering och byggnadsvård.

År 2018-2020 kan ett 30-tal europeiska standarder inom kulturarvsområdet laddas ned kostnadsfritt. Bakgrunden är det avtal som Riksantikvarieämbetet och SIS, Swedish Standards Institute, har slutit och som gör att europeiska standarder inom kulturarvsområdet är fritt tillgängliga under treårsperioden. Standarderna kan laddas ner utan kostnad av företag, myndigheter och organisationer som är verksamma i Sverige.

Nedan har vi räknat upp några standarder som kan vara till hjälp i arbetet med att samla in underlag vid planering av ett förvaltningsverktyg.

Allmänt

SS-EN 15898:2011: Bevarande av kulturarv – Generella termer och definitioner
SS-EN 16853 Kulturvårdsprocess –Beslut, planering och implementering
Standarden beskriver kulturvårdsprocessen med beslut, planering och implementering för fast kulturarv. Standarden syftar till att ge stöd i hur man bibehåller, skyddar och tydliggör en plats kulturhistoriska värden.
SS-EN 16096:2012 Bevarande av kulturarv – Tillståndsbedömning av fast kulturarv
Denna standard hanterar hur man utför en besiktning av skick/kondition och kan tillämpas vid identifiering av lämpliga underhållsåtgärder, ytterligare utredningsbehov och skadediagnosticering. Den ger dessutom förslag till ett sätt att i en kvalitativ skala klassificera och gradera skador och åtgärdsbehov vid status- och riskbedömning på lång och kort sikt.
Standard, Riskhantering – Vägledning ISO 31000:2018, IDT som innehåller riktlinjer för riskhantering.
Denna standard tillhandahåller principer och generella riktlinjer för att harmonisera olika riskhanteringsprocesser. Standarden kan användas av myndigheter, kommuner eller privata verksamheter. Standarden kan tillämpas på alla sorters risker.
Denna standard köps av SIS. Gå till informationen på SIS webbplats
SS-EN 15759-2011: Bevarande av kulturarv – Specifikationer för styrning av inomhusklimat – Del 1: Riktlinjer för uppvärmning av kyrkor, kapell och andra platser av sakral betydelse
Denna standard innehåller riktlinjer inför val av strategi och system för uppvärmning av sakrala byggnader som kyrkor, kapell, moskéer och synagogor. Syftet med standarden är att förebygga skador på objekt av kulturhistoriskt värde samt att skapa ett energieffektivt och långsiktigt hållbart användande av byggnaden. Standarden är tillämplig både för kulturhistoriska byggnader och för byggnader som innehåller kulturhistoriska föremål. Den är ett stöd för förvaltare av sakrala byggnader, för yrkesverksamma inom byggnation, uppvärmning och konservering samt för handläggare och beställare.
SS-EN 16883 Bevarande av kulturarv – Riktlinjer för förbättring av energiprestandan i historiska byggnader
Standarden beskriver en beslutsprocess för energieffektivisering i kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Syftet är att den ska bidra till en hållbar förvaltning av kulturhistoriskt värdefulla byggnader genom att integrera väl avvägda energieffektiviserande åtgärder samt minska utsläppen av växthusgaser.
dsfsd

Genom att fylla i formuläret nedan får du inloggningsuppgifterna till SIS webbtjänst e-nav där du har tillgång till de aktuella standarderna inom kulturarvsområdet.

Till SIS inloggningsformulär