Om runskrift

Runinskrifterna är de äldsta bevarade originaldokumenten på svenska och en viktig länk till forntiden. Även om runor från början fanns inom hela det germanska språkområdet, var det i Skandinavien som de hade störst utbredning och användes under längst tid.

Till de äldsta fynden på nutida svenskt område hör ett spänne från Gårdlösa i östra Skåne och en lansspets från Mos i Stenkyrka på Gotland. Båda har daterats till 200-talet. Många av de tidigaste runinskrifterna finns på lösföremål, men det restes också runstenar. Till de mest kända hör Björketorpsstenen i Blekinge och Järsbergsstenen i Värmland, som båda befinner sig på ursprunglig plats. Inskrifter från denna period (fram till början av 700-talet) är ofta svårtolkade och språket skiljer sig mycket från det som möter på de vikingatida runstenarna.

Den äldre runraden bestod av 24 olika tecken. Varje runa hade ett namn som (med något undantag) började med det ljud runan användes för.

Den äldre (urnordiska) runradenDen äldre (urnordiska) runraden med 24 tecken.

De äldsta runorna har flera likheter med de alfabet som var i bruk runt Medelhavet kring Kristi födelse, men man har tvistat om vilket som är den direkta förebilden. Numera är de flesta överens om att det nog är det latinska alfabetet – romarnas skrift – som ligger till grund. Runorna verkar också dyka upp den tid som brukar kallas romersk järnålder (ca 0–400 e.Kr.), eftersom Norden då stod i tät kontakt med romarriket.

Under perioden ca 500–700 förändrades språket i Skandinavien kraftigt, något som skapade behov av att också modifiera skriftsystemet. I början 700-talet skapades en ny runrad med endast 16 olika tecken, som ersatte den äldre. Eftersom den nya runraden togs i bruk ungefär samtidigt i hela Skandinavien, har många menat att den måste ha varit resultatet av en medveten skriftreform, kanske skapad av handelsmän.

Den yngre (vikingatida) runradenDen yngre (vikingatida) runraden med 16 tecken.

De allra flesta runstenar som finns i Sverige är ristade med någon variant av detta alfabet, och texterna är i regel mycket formelartade. Ofta är det en eller flera namngivna släktingar som låter resa stenen till minne av en död anförvant. Ibland berättar texten också om resor som denne företagit och det är inte ovanligt med en kort kristen bön som avslutning. Emellanåt har också runristaren signerat sitt verk.

I och med att kyrkan etablerade sig i Norden i början av medeltiden introducerades det latinska alfabetet, som vi använder än i dag. Detta betydde dock inte att runorna försvann. I stället kom de att leva kvar både som en folklig skrift och inom kyrkans hägn. I många medeltida kyrkor kan man finna runor på gravhällar, dopfuntar, kyrkdörrar och ibland till och med ristade eller målade på väggarna. När arkeologer gräver i medeltida stadskärnor runt om i landet träffar de ofta på vardagsföremål eller djurben ristade med runor.

Djurben funnet 1999 i kvarteret Professorn 1 i Sigtuna. Texten lyder hera : nikala… ”Herr Nikolas”, där herr i detta fall sannolikt är en prästtitel. Benet är preliminärt daterat till början av 1100-talet.Foto: Bengt A. Lundberg (CC BY)

Under medeltiden påverkades runorna av den latinska skriften och man skapade nya tecken så att man hade tillgång till lika många tecken som i det latinska alfabetet. Dessa var dock aldrig en del av själva runraden som fortsatte ha 16 tecken och (i stort sett) samma ordning som under vikingatiden.

MedeltidsrunorExempel på medeltida runor uppställda efter ordningen i det latinska alfabetet.

På Gotland tycks runorna ha varit i ganska allmänt bruk ännu på 1500-talet och i Dalarna fortlevde en speciell variant av runor, så kallade dalrunor, ända in på 1800-talet. Under medeltiden och även under nyare tid användes runor också på runkalendrar, s.k. runstavar, men här fungerade de inte som skrivtecken utan tillades olika siffervärden för kalendariska beräkningar.