Alunbehandlat arkeologiskt trä

Träföremål är en viktig del av det arkeologiska fyndmaterialet. Nu hotar en gammal konserveringsmetod att förstöra en del av de föremål som finns bevarade.

Förrädisk metod

Den så kallade alunmetoden utvecklades i Danmark under 1800-talets senare hälft, och användes rutinmässigt vid konserveringen av arkeologiskt vattendränkt trä i Sverige under förra hälften av 1900-talet. Alun (kalium-aluminium-sulfat med kristallint vatten) användes för att förhindra den krympning och sprickbildning som inträffar då vattendränkta arkeologiska träföremål torkar. En modifiering av metoden gjordes 1933 då glycerol började tillsättas behandlingen.

Det har dock i efterhand visat sig att egenskaper hos alun och glycerol verkar starkt nedbrytande på behandlat trämaterial. Dessutom har ytbehandlingar såsom linolja, schellack eller vax, som varit avsedda att skydda, istället skapat ett mikroklimat inne i föremålen. Nedbrytningsprocesserna är inte nödvändigtvis synliga, utan kan fortgå i det inre av till synes välbevarade föremål till dess att de totaldestrueras.

Omkonservering en möjlig räddning?

Förutsatt att föremålen inte är totalt nedbrutna kan omkonserveringar göras. Inom ramen för projektet undersöks, utvärderas och utvecklas olika metoder för detta. Målet är att öka möjligheterna att bevara detta unika källmaterial genom att öka medvetenheten om och kunskapen kring alunbehandlat trä, hur det bryts ned, och vilka aktiva och preventiva åtgärder som finns att vidta för att förhindra eller kontrollera nedbrytningen.

  • Skriven av: Eva Fadeel
  • Publicerad: 25 augusti 2017
  • Uppdaterad: 22 november 2017