Hur ser det ut idag?

Vilka är dagens aktörer?

Kulturmiljöarbetet har flera aktörer, nationellt, regionalt och lokalt. De offentliga aktörerna är på den nationella nivån Riksantikvarieämbetet, på den regionala nivån länsstyrelserna, regionerna (inbegripet regionförbund), landstingen och på den lokala är det kommunerna. Historiskt sett finns också ett nära samband mellan Riksantikvarieämbetet och de regionala kulturhistoriska museerna som länsmuseerna.

Riksantikvarieämbetet samverkar regelbundet med regionala aktörer om strategiska frågor genom kontakter med framför allt länsstyrelsernas Kulturmiljöforum men även med Länsmuseernas samarbetsråd och Föreningen Sveriges landsantikvarier. Riksantikvarieämbetet har även inlett en särskild regional utvecklingssamverkan (se nedan). Riksantikvarieämbetet har också utvecklade och täta kontakter med andra statliga myndigheter med ansvar för kulturmiljö eller som påverkar kulturmiljö genom sin verksamhet samt med Sveriges hembygdsförbund. Riksantikvarieämbetet är sällan involverat i enskilda ärenden, och då bara när det handlar om rättsfall och principiella ställningstaganden.

De som har allra störst betydelse för kulturmiljön är ägarna och brukarna, men också de ideella föreningarna, entreprenörer med flera. De regionala och lokala offentliga aktörerna har kontakter med företrädare för dessa i övergripande frågor och med sakägarna i enskilda ärenden.

Det statliga ansvaret idag

Riksantikvarieämbetet styrs av en förordning (2014:1585) med instruktion som regeringen beslutar om. I den står att Riksantikvarieämbetet ansvarar för frågor om kulturarvet. Ansvaret omfattar i första hand frågor om kulturlandskap, kulturmiljöer och kulturföremål. Uppgiften är att med utgångspunkt i de nationella kulturpolitiska målen och de nationella målen för kulturmiljöarbetet vara pådrivande och stödjande inom sitt verksamhetsområde.

Fyra nya nationella kulturmiljömål gäller från år 2014. Regering och riksdag har uttalat att de även ska kunna vara vägledande för kulturmiljöarbetet på regional och kommunal nivå.

• Ett hållbart samhälle med en mångfald av kulturmiljöer som bevaras, används och utvecklas,
• Människors delaktighet i kulturmiljöarbetet och möjlighet att förstå och ta ansvar för kulturmiljön,
• Ett inkluderande samhälle med kulturmiljön som gemensam källa till kunskap, bildning och upplevelser,
• En helhetssyn på förvaltningen av landskapet som innebär att kulturmiljön tas till vara i samhällsutvecklingen

Riksantikvarieämbetet ska särskilt verka för ett hållbart samhälle med en mångfald av kulturmiljöer som bevaras, används och utvecklas, verka för att kulturvärdena i bebyggelsen och i landskapet tas till vara samt bevaka kulturmiljöintresset vid samhällsplanering och byggande, följa och stödja det regionala kulturmiljöarbetet, följa upp och utvärdera kulturmiljöområdets styrmedel och arbetssätt och vid behov föreslå åtgärder för kulturmiljöarbetets utveckling, verka för ökad kunskap grundad på forskning och samverkan med andra, exempelvis universitet och högskolor, och förmedla kunskap inom sitt verksamhetsområde, främja kunskapsförsörjning och metodutveckling samt bedriva informations- och rådgivningsverksamhet inom sitt verksamhetsområde, förvalta nationella databaser för kulturhistorisk information, och integrera ett jämställdhets-, mångfalds- och barnperspektiv samt ett internationellt och interkulturellt utbyte och samarbete.

Kultursamverkansmodellen från 2011

Riksdagen fattade i december 2009 beslut om att införa en ny modell – kultursamverkansmodellen – för fördelning av statliga bidrag till regional kulturverksamhet. Enligt den ska regionerna eller landstingen i samverkan med länets kommuner, det civila samhället och andra berörda aktörer ta fram en regional kulturplan (treårig) som utgör underlag för statens bidragsgivning.

Kultursamverkansmodellen sjösattes 2011 för att skapa ett ökat utrymme för regionala prioriteringar och variationer. Tidigare har staten avgjort vilka regionala kulturinstitutioner som är berättigade till statligt stöd.

Kulturrådet beslutar, efter samråd med övriga berörda myndigheter, däribland Riksantikvarieämbetet och en representant för länsstyrelserna, och med utgångspunkt i kulturplanerna, om nivån på bidragen till respektive region eller landsting. Modellen har successivt trätt i kraft sedan 2011. I alla regioner eller landsting, utom ett – Stockholm – har kultursamverkansmodellen införts idag. Kulturrådet beslutar även om villkor för de statliga medlen och följer upp hur de används och återrapporterar till regeringen.

Kulturrådets uppföljningsrapport ger en övergripande bild av finansiering och verksamhet inom kultursamverkansmodellen. Rapporten bygger till största delen på de kvantitativa och kvalitativa uppgifter som landsting och regioner lämnat till Kulturrådet genom den gemensamma Kulturdatabasen och i kvalitativa redovisningar.

Modellens införande förändrar det kulturpolitiska landskapet. För Riksantikvarieämbetet innebär det att det blivit mer angeläget att kommunicera frågor om kulturarv och kulturmiljö även med den regionala politiken.

Mellan åren 1976 och 2011

Landstingen har visserligen länge varit de stora finansiärerna av länsmuseerna. Kontakterna har dock inte varit med dem utan med länsmusernas samarbetsråd och landsantikvarieföreningen (vilka även fortsatt är viktiga aktörer). Förklaringen är att de statliga medlen, även de till kulturmiljöarbete, från och med 1976 fördelats via Statens kulturråd direkt till museerna enligt en förordning där de enskilda institutionerna räknats upp.   Någon uppföljning har inte gjorts av vilket kulturmiljöarbete som utförts för statliga medlen plus den regionala motfinansieringen. Den kulturmiljöstatistik som publicerades en enda gång i mitten av 1990-talet ger heller ingen bild av kulturmiljöarbetet vid museerna.

År 2010 fördelade Statens kulturråd i enlighet med sitt regleringsbrev drygt 154 miljoner kronor till utpekade regionala museer. Därutöver fördelade Riksantikvarieämbetet ca 10 miljoner till kulturmiljöverksamhet vid de skånska museerna. Riksdagen uttalade 1997 att hälften av de medel som fördelades till de regionala museerna, huvudsakligen av Kulturrådet, cirka 70 miljoner, var tänkta för kulturmiljövård. (I de 154 mnkr ingår även utvecklingsbidrag, några museer utan kulturmiljöverksamhet m.m. så en grov uppskattning är att ca 70 mnkr går till kulturmiljöverksamhet.) Det innebar att ca 80 statliga miljoner skulle gå till kulturmiljövård. Medlen åtföljdes av ett krav på att den regionala politiken ska ställa upp med motsvarande summa. Sammantaget skulle detta innebära att det 2010 skulle fördelas 160 miljoner kronor till regionala museer för ett offentligt kulturmiljöarbete (till skillnad från det som finansieras via uppdrag, t.ex. arkeologiska undersökningar eller byggnadsantikvariska insatser).

Det regionala ansvaret i dag

Regionerna eller landstingen fördelar såväl statliga [via Statens kulturråd enligt förordningen (2010:2012) om fördelning av vissa statsbidrag till regional kulturverksamhet] som regionala medel till kulturverksamhet i regionen eller länet enligt kultursamverkansmodellen.

I många fall finns en kulturnämnd, i annat fall är det fullmäktige som beslutar. Ibland ligger kulturfrågorna under regional utveckling ibland är de i en egen förvaltning som t.ex. Kultur Skåne. Fördelningen av både regionala och statliga medel sker med utgångspunkt från en regional kulturplan. Kulturplanen formuleras i dialog med kommunerna och kulturaktörer, det handlar om att identifiera regionala utvecklingsmöjligheter utifrån lokala och delregionala prioriteringar. Målet med samverkan mellan region eller landsting och kommuner är att på bästa sätt använda de resurser som finns på lokal, regional och nationell nivå för att bli en stark kulturregion för invånarna. Utifrån prioriteringarna i kulturplanen fördelas sedan statsbidragen till regional kulturverksamhet.

Det kommunala ansvaret i dag

Kulturmiljöer och kulturarv finns i alla kommuner och mycket görs av kommunerna som påverkar kulturmiljön och kulturarvet på ett eller annat sätt. Med kulturmiljöarbete avses verksamheter och aktiviteter som är av betydelse för möjligheten att bevara, använda och utveckla kulturmiljön, oavsett om dessa verksamheter rubriceras som kulturmiljöarbete (motsvarande) eller inte.

Kommunerna har en central roll i samhällsutvecklingen. Att kulturmiljöarbetet tar plats i det kommunala sammanhanget är därför en grundläggande utmaning.

Kommunernas kulturmiljöarbete kan handla om planverksamhet (inklusive arbete med riksintressen), bygglovshantering, miljötillsyn, turism och besöksnäring, destinationsutveckling, exploateringsverksamhet, förvaltning av fastigheter, gator och parker, miljöplanering och miljömålsarbete, skola och utbildning, integrations- och jämställdhetsarbete, tillgänglighetsarbete, näringslivsutveckling, samverkan med lokalt näringsliv, kultur-, fritids- och biblioteksverksamhet, natur- och landskapsvård, fornvård, kommunala museer, kulturvårdande stiftelser och samverkan med lokala föreningar samt fördelning av bygdemedel och andra bidrag.

Kommunerna är de stora finansiärerna av kulturverksamheter, t.ex. kommunala museer och kulturaktiviteter i sin respektive kommun. Den kommun som det regionala kulturhistoriska museet ligger i finansierar vanligen en del av denna verksamhet.

Finansieringen av de regionala museerna

Ur de kulturhistoriska regionala museernas perspektiv får de sin finansiering från tre offentliga aktörer

1. staten via regioner och landsting (utom i Stockholm),
2. regioner och landsting (egna medel),
3. kommuner.

De får vidare en inte obetydlig del av sin finansiering på annat sätt. Det kan finnas fonder som delar ut medel till dem, de kan söka bidrag från stiftelser, de kan söka forskningsmedel och ta uppdrag av olika slag (konsultverksamhet inom t.ex. uppdragsarkeologi och byggnadsvård) samt ha andra intäkter genom inträdesavgifter, butiksförsäljning m.m.

Den statliga finansieringen är en mindre del av den totala årliga intäkten. Även intäkterna via extern finansiering kan ibland vara avsevärda i förhållande till de samlade offentliga bidragen.

Museerna har olika organisationsform idag, men en gång i tiden var de flesta ideella föreningar. Museerna kan idag ingå i en landstingsförvaltning, de kan vara aktiebolag och stiftelser. De har en styrelse som utses av grundare/stiftare och finansiärer (är vanligen desamma).

Regioners och landstings styrning av museerna verkar vanligen vara i huvudsak ekonomisk och genom att ge generella uppdrag och peka på önskad inriktning. Kulturplanen är ett centralt dokument i regionen och för aktörerna.

Regioner och landsting har börjat samla in uppgifter om museernas verksamhet för att kunna redovisa till Kulturrådet. Statistik som speglar kulturmiljöarbetet behöver dock läggas till. Myndigheten för kulturanalys har i samråd med Riksantikvarieämbetet, Västra Götalandsregionen, Region Skåne och landstinget i Västernorrland samt företrädare för de regionala museerna tagit fram en första enkät om dessa museers kulturmiljöarbete.

Regional utvecklingssamverkan – ett plus ett blir tre

Den regionala utvecklingssamverkan som Riksantikvarieämbetet inlett med tre regioner och landsting tillsammans med länsstyrelserna fyller fyra år 2015. Först ut var Västra Götaland, därefter Skåne och för ett drygt år sedan Västernorrland. Bakgrunden till utvecklingssamverkan finns i kultursamverkansmodellen, men även i den regionala försöksverksamhet som bedrevs från 1990-talet. Alla överenskommelser har reviderats och undertecknats på nytt 2015 med anledning av valet 2014. Det finns anledning att sammanfatta och pröva det vi gjort tillsammans. Vi har förutom att samråda i vissa frågor av kulturpolitisk art i inriktat oss särskilt på frågor som rör civilsamhälle, medborgare och landskap samt kommunernas breda kulturmiljöarbete. Införandet av den så kallade kultursamverkansmodellen innebär att en ny spelplan bildats mellan statliga, regionala och lokala aktörer på kulturområdet. Riksantikvarieämbetet utvecklar nu en ny strategisk relation till regionala och lokala aktörer när spelplanen förändrats.

Riksantikvarieämbetets utgångspunkter för att samverka om strategiska utvecklingsfrågor med regioner, landsting och länsstyrelser är å ena sidan att kultursamverkansmodellen medför att nya relationer behöver upprättas mellan aktörerna. Å andra sidan leder den till ett behov av att gemensamt se de större sammanhangen och ta om hand tvärsektoriella frågor. Även diskussion om samhällsbehov och samhällseffekter utanför kulturområdet bör ges utrymme.

Riksantikvarieämbetet vill vara en diskussionspart och bidra till utveckling av kulturarvs- och kulturmiljöverksamheter. Genom kunskaps- och erfarenhetsutbyte om värdet och nyttan av kulturmiljön visa att kulturmiljö är mer än lagstiftning och planering.