Vägledning 3 kap. KML

Riksantikvarieämbetet har överinseende över kulturmiljöarbetet i landet. Myndigheten ska verka för att länsstyrelsernas tillståndsprövning och tillsyn av kulturminnen och kulturmiljöer sker på ett likartat sätt. I detta ligger bland annat att ge länsstyrelserna vägledning i tillämpningen av kulturmiljölagen.

En vägledning för 3 kap. KML skapar samsyn mellan länsstyrelserna för att uppnå rättsäkerhet, kvalitet och effektivitet vid tolkning och tillämpning av bestämmelserna i lagen. Det övergripande syftet med vägledningen är att ge handledning som underlättar tillämpningen av 3 kap. KML så att den blir mer enhetlig över landet. Målet är att vägledningen ska vara tydlig och entydig ur så många aspekter som möjligt.

Vägledningen är i första hand avsedd för länsstyrelserna men kan även fylla en funktion som informationskälla för fastighetsägare, förvaltare, brukare och andra intresserade som söker information om byggnadsminnen.

Vägledningen är Riksantikvarieämbetets rekommendationer om hur bestämmelserna i 3 kap. KML bör tillämpas, men är inte juridiskt bindande eller rättsligt avgörande.

Vägledningens olika avsnitt följer i stort lagtextens paragrafer och rubriker. Avsikten med denna disposition är att kapitlen ska kunna läsas fristående och att vägledningen i stor utsträckning ska kunna användas som en uppslagsbok.

Vägledningen ska uppdateras regelbundet, så att den speglar aktuell kunskap och praxis vid tillämpningen av 3 kap. KML.
Denna vägledning ersätter Riksantikvarieämbetets underrättelse 1991:3 Byggnadsminnesförklaring Allmänna råd till 3 kap. lagen om kulturminnen m.m., omtryckt 2002.

Samordning med andra lagar, tillsyn samt roller och ansvar

KML är en speciallagstiftning som främst innehåller bestämmelser om byggnadsminnen, kyrkliga kulturminnen och fornminnen. Men det finns även andra lagar som behandlar kulturhistoriska värden. Relevanta delar av Plan- och bygglagen och miljöbalken sammanfattas i vägledningen, liksom gränsdragningen mellan de olika kapitlen i KML.

Tillsyn är ett förvaltningspolitiskt styrmedel som syftar till att skapa en god efterlevnad av lagar och förordningar. Medborgarna ska genom den offentliga tillsynen kunna vara förvissade om att deras intressen tas tillvara.

I bestämmelserna i KML finns ett antal olika roller och ansvar utpekade. Riksantikvarieämbetet har överinseende över kulturminnesvården i landet och har enligt lagen som sitt främsta verktyg möjlighet att överklaga samtliga beslut och domar. Länsstyrelsens roll är främst att verkställa lagen och genom tillsyn följa upp fattade beslut. Vägledning samordning, tillsyn, roller och ansvar

Taxeringsregler, försäkring och bidrag till byggnadsminnen

Vägledningen ger även viss information om taxeringsregler, försäkring och bidrag till byggnadsminnen. I Sverige finns inga skattesubventioner för förvaltning av byggnadsminnen liknande de som finns i flera andra länder i Europa. Några bestämmelser om taxering finns inte i KML och har inte heller funnits i dess föregångare.

Bestämmelserna om fastighetstaxering finns främst i fastighetstaxeringslagen (1979:1152) och fastighetstaxeringsförordningen (1993:1199). Vad kulturmiljövårdsanslaget kan användas till regleras av Förordning (2010:1121) om bidrag till förvaltning av värdefulla kulturmiljöer. I bidragsförordningen framgår att bidrag, i mån av tillgång på medel, kan gå till kulturhistoriskt motiverade kostnader vid vård av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse eller värdefulla kulturmiljöer. Vägledning taxeringsregler, försäkring och bidrag till byggnadsminnen

Byggnadsminnen (1 §)

Första paragrafen i 3 kap. KML talar om på vilka grunder ett byggnadsminne kan inrättas och vad som inte kan bli byggnadsminne. Vägledningen förtydligar innehållet i bestämmelsen.
Det är alltid de kulturhistoriska värdena som konstituerar och utgör grund för byggnadsminnet. Dessa värden bör beskrivas i en motivering, då det alltid är dessa värden som bedöms vid en eventuell ansökan om ändring av byggnadsminnet. Motiveringen ligger också till grund för prövningen vid ett eventuellt överklagande av beslut om ändring av byggnadsminnet. Eftersom skyddsbestämmelserna inskränker ägarens möjligheter att disponera över sin egendom bör beslutet vara tydligt motiverat. Vägledning inrättande av byggnadsminnen (1 §)

Skyddets innebörd och omfattning (2-3 §§)

Skyddsbestämmelserna ska ange, dels på vilket sätt en byggnad eller anläggning ska vårdas och underhållas, dels i vilka avseenden den inte får ändras. Skyddsbestämmelserna får också ange att ett område kring byggnaden eller anläggningen ska hållas i ett visst skick.

Skyddet bör inte vara mer omfattande än vad som är nödvändigt för att de kulturhistoriska värdena ska kunna behållas. När länsstyrelsen utformar skyddsbestämmelserna ska hänsyn också tas till byggnadens användning och ägarens skäliga önskemål. Vägledningen beskriver vilka delar av en byggnad eller anläggning som kan skyddas, liksom även vad som inte kan ingå i ett byggnadsminne. Vägledning skyddets innebörd och omfattning (2-3 §§)

Byggnadsminnesförklaring (4-9 §§)

Bestämmelserna i detta avsnitt omfattar väckt fråga om byggnadsminnesförklaring, interimistiskt förbud, anmälningsplikt, förklaring att ett statligt byggnadsminne övergått till byggnadsminne enligt KML, anteckning i fastighetsregistret samt tillträde till byggnader.

Fråga om att en byggnad eller anläggning bör förklaras som byggnadsminne kan enligt 4 § väckas av ”var och en”. Den som ansöker behöver alltså inte ha någon speciell anknytning till byggnaden eller anläggningen för att göra detta. Länsstyrelsen kan också själv ta upp en fråga om byggnadsminne. Länsstyrelsens initiativ bör utgå från en uttalad policy eller strategi över länets kulturhistoriskt värdefulla bebyggelse.

Ett interimistiskt beslut enligt 5 § kan fattas i de fall fråga väckts eller om länsstyrelsen på eget initiativ tagit upp frågan om byggnadsminnesförklaring. Möjligheten bör bara användas då det finns anledning att tro att byggnadens kulturhistoriska värden genom olämpliga åtgärder från fastighetsägarens sida kan minska eller helt förstöras. Bestämmelsen bör inte tillämpas generellt utan endast i specifika fall för att hindra rivning eller väsentlig förändring av en byggnad.

Bestämmelsen om anmälningsplikt (6 §) ska ge länsstyrelsen möjlighet att hantera byggnadsminnesfrågorna i en lämplig tidsordning. Tanken är att anmälningsplikten ska användas i avvaktan på att en mer omfattande utredning görs om en byggnad ska bli byggnadsminne eller inte.

Statliga byggnadsminnen som övergår till enskilda ägare ska förklaras som byggnadsminnen enligt 7 §. En förklaring ger länsstyrelsen möjlighet att etablera en första kontakt med den nye ägaren och att informera om skyddet av byggnadsminnet och länsstyrelsens hantering av byggnadsminnesärenden. Vägledning byggnadsminnesförklaring (4-9 §§)

Ersättning och inlösen (10-13 §§)

Möjligheterna att få ersättning enligt 10 § avser att kompensera fastighetsägaren för den värdesänkning som kan uppstå då skyddsbestämmelserna inskränker möjligheterna att nyttja fastigheten. Det är endast möjligt att få ersättning för ekonomiska skador och inte t.ex. förlust av affektionsvärden.

Ersättning kan utgå om de av länsstyrelsen meddelade skyddsbestämmelserna utgör hinder för rivning av en byggnad eller om pågående markanvändning avsevärt försvåras.

I praktiken handlar det om huruvida upprättade skyddsbestämmelser till ett byggnadsminne, och de restriktioner de medför, innebär att fastighetsägaren lider ekonomisk skada.  Den ekonomiska skadan kan uppstå om fastighetens marknadsvärde påverkas negativt. Få ersättningar har utgått vid byggnadsminnesförklaringar under årens lopp och bara ett vid ett enda tillfälle har staten löst in en fastighet i samband med en byggnadsminnesförklaring. Vägledning ersättning och inlösen (10-13 §§) (pdf)

Ändring och hävande (14-15 §§)

Även om tanken med ett byggnadsminne är att det i princip ska bevaras för all framtid finns det möjlighet att ändra byggnadsminnet i strid mot dess skyddsbestämmelser. Bestämmelser i andra lagar gällande till exempel säkerhet, utrymning, miljö eller hälsa kan ställa krav på att byggnadsminnen måste ändras.

Ett byggnadsminne får alltså ändras om det finns särskilda skäl. Det är inte ändringens fysiska omfattning som är avgörande, utan dess påverkan på byggnadsminnets kulturhistoriska värden. Skyddsbestämmelserna behöver inte vara ett hinder för mer omfattande byggnadsåtgärder, men det krävs alltid en prövning utifrån de kulturhistoriska värdena i varje enskilt fall. Frågan om en ändring i byggnaden kräver tillstånd av länsstyrelsen bör avgöras från fall till fall. En grundläggande regel är att alla åtgärder som medför ändring eller ingrepp i byggnadens skyddade delar är tillståndspliktiga.

Bestämmelserna om jämkning och hävande bör ses som undantagsregler som ska tillämpas ytterst restriktivt. En byggnadsminnesförklaring får bara hävas i rena undantagsfall och bara efter en noggrann prövning av att förutsättningarna för ett upphävande är uppfyllda. En följd av den stränga bedömningen vid inrättandet av ett byggnadsminne gör att skälen för att jämka skyddsbestämmelser eller häva ett byggnadsminne också måste vara mycket starka. Att ägaren till exempel försummar vården och underhållet av en anläggning utgör inte skäl för hävande. Vägledning ändring och hävande (14-15 §§)

Ansvarsbestämmelser m.m. (16-18 §§)

Om ett byggnadsminne har ändrats i strid mot meddelade skyddsbestämmelser eller utan iakttagande av villkor för tillstånd till ändring får länsstyrelsen förelägga ägaren att återställa ändringen om det är möjligt.

Vidta rättelse kan till exempel innebära att byggnadsdelar som tagits bort och som omfattas av skyddsbestämmelser ska sättas tillbaka. Ett annat exempel kan vara att en ändrad färgsättning ska återställas eller om mindre lämpliga material använts vid underhåll ska dessa ersättas med material som har hävd inom byggnadsminnet. Eftersatt underhåll av ett byggnadsminne kan också vara ett skäl för ett föreläggande.

De brott länsstyrelsen kan anmäla är när någon utan länsstyrelsens tillstånd ändrar ett byggnadsminne i strid mot meddelade skyddsbestämmelser. Länsstyrelsen kan även anmäla om fastighetsägaren inte uppfyller de villkor som meddelats i ett tillståndsbeslut, liksom om man bryter ett interimistiskt förbud enligt 5 § eller försummar att anmäla ändringar som beslutats enligt 6 §. Vägledning ansvarsbestämmelser m.m. (16-18 §§)

Överklagande m.m. (19-21 §§)

Vem som kan överklaga ett beslut regleras i förvaltningslagen (1986:223). I princip är det endast den som berörs av ett beslut och om det har gått honom eller henne emot som kan överklaga. Beslut som gäller avslag på väckt fråga om byggnadsminnesförklaring kan bara överklagas av Riksantikvarieämbetet. Riksantikvarieämbetet gör detta mycket selektivt och då främst för att utveckla rättspraxis i centrala frågor. Vägledning överklagande m.m. (19-21 §§)